Under min seminarieserie om studieteknik har jag ett pass om minnesteknik. Nej, jag är inte minnesmästare. Nej, jag memorerar inte ett 180 siffror långt tal på 5 minuter. Däremot kan jag minnas namnet på 25 seminariedeltagare efter att de presenterat sig, eller – för den delen – klara av att minnas ett 60 siffror långt tal efter 5 minuter. För all del, jag erkänner att det mest för att se att teknikerna i tricksböckerna fungerar.

För, det finns nämligen tre typer av  böcker om minnesteknik. För det första finns tricksböckerna. De som lär ut tekniker som är användbara på tävlingar i minnesteknik och som kan vara bra om man vill köra lite partytricks, men de ger inga relevanta och realistiska “real-world-applikationer”. Här är den vetenskapliga relevansen för det man säljer väldigt låg, och i sådana böcker far man ofta med fraser som “lär dig allt utan ansträngning”, “från noll minne till mästarminne på 21 dagar” och liknande. I de här böckerna finns (trots allt) en hel del matnyttigt, men de är problematiska ur två perspektiv. För det första måste nybörjaren veta vad man skall sålla ut och vad man skall behålla. Om man inte har erfarenhet av det fenomen man studerar, hur skall man då veta? Det andra problemet är att vissa saker i minnestekniken – som är korrekta och är belagda sedan antiken – låter osannolika och blir lätt utkastade med badvattnet. Därför är det bra med referenser till studier som kan stärka trovärdigheten. I tricksböckerna saknas detta nästan alltid. Dessutom finns här väldigt mycket som är ren skräp och slöseri med pengar.

Den andra typen av böcker är de rent vetenskapliga texterna, som tar upp forskning med tillhörande fackspråk, och som helt lämnar läsaren åt att förstå hur en tillämpning av innehållet skall gå till. För de allra flesta läsare är detta slöseri med tid (om nu inte intresset är rent vetenskapligt förankrat förstås).

Den tredje typen av böcker är de som ställer sig mitt emellan – de som med vetenskapliga referenser förklarar hur praktiska minnesmetoder fungerar, och som pekar på tillämpningar och vetenskapliga stöd för desamma utanför den rena tricks- och tävlingssfären. De här böckerna är det ont om, men jag kan i alla fall rekommendera två:

Your Memory : How it Works and How to Improve it av Kenneth Higbee. Boken tar på ett sunt sätt upp 10 myter om minnet, och går sedan igenom hur minnet fungerar och är uppbyggt. Den talar sedan om hur minnestekniker fungerar, och vilka begränsningar de har (vilket ju stärker trovärdigheten). Bokens senare hälft går igenom de fyra största och vanligaste systemen att använda sig av i minnesteknik, hur de fungerar, hur väl de fungerar enligt forskningen, och förslag till vardaglig tillämpning. Ytterligare några mindre system presenteras på samma sätt, och boken avslutas sedan med implikationer för teknikerna när det gäller studier (och forskningsstöd som understödjer att de fungerar väl). Boken är från någonstans på 1980-talet, och det är väl det som möjligen talar något emot den – dock är den forskning som presenteras fortfarande korrekt och riktig.

Mnemonics for Study av Fiona McPherson. Även den här boken går igenom grunderna i de stora minnessystemen, kopplar dem väl till befintliga forskningsresultat, och lämnar helt tillämpningar av tricks-karaktär åt sidan och inriktar sig enbart på minnesteknik för studier. Boken avslutas med en mycket bra sammanställning över när respektive minnesteknik är rimlig att använda. Rekommenderas verkligen.

De här två böckerna använder jag mig mycket av när jag undervisar i minnesteknik och studieteknik. En liten not: Är inte kunskap något helt annat än att minnas utantill? Har den där Fleischer en gammelmodig syn på kunskap, där en lyckad elev är den som kan rabbla något utantill? Jo. Kunskap är något helt annat. Men för att föra resonemang, för att kunna reflektera, måste vi ha en bas att utgå från. Om vi bortsåg från det faktum att vi faktiskt behöver minnas en del saker i skolan för att komma vidare mot högre kunskapsbildning, då skulle vi inte komma så långt. Därmed inte sagt att traggel är slutmålet. Men om det faktiskt blir roligare OCH lättare för våra barn att minnas det vi lär, då får vi andra förutsättningar att bygga vidare.