Browsed by
Månad: februari 2011

Stavros Louca, du gör mig orolig

Stavros Louca, du gör mig orolig

[adsense]

Bäste Stavros, jag blir på allvar orolig över det inflytande du faktiskt har i den svenska skoldiskursen. Genom tv-produktionen klass 9A framställer du dig villigt som en av Sveriges absoluta topplärare. En sådan får makt. Makt över ordet, makt över barnen, makt över skolans utveckling. I artikeln 20 Frågor till Stavros Louca svarar du så här:

Vilken är vår tids största bluff?
– Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.

Privata åsikter är såklart privata åsikter, och behöver inte nödvändigtvis färga av sig på den praktik man inrättar sig i professionellt. Men ändå. Att som (av somliga påkallat) yttersta gräddan av lärare – vilket väl ändå får betraktas som ett intellektuellt yrke i grunden? – så oförblommerat och ogenerat lägga såväl vetenskap som sunt förnuft åt sidan är skrämmande. Särskilt när man faktiskt har med unga människors kunskapsutveckling att göra, inom vilket ett kritiskt tänkande är en grundpelare. Stavros Louca, du gör mig orolig.

En till en: Några grundläggande forskningsproblem

En till en: Några grundläggande forskningsproblem

[adsense]

Min forskningsöversikt över en till en projekt visar att det finns relativt lite forskningsmaterial om en till en som inte är beroende av så kallade self-reports, och som har bidragit till att driva forskningsfronten framåt. Egentligen kan sägas att relativt lite har hänt sedan 2000-talets början: Det är ungefärligen samma frågor som ställs med ungefärligen likadana svar. Samtidigt vet alla att utvecklingen inom datoriseringen och skolan går enormt snabbt framåt. Här står forskningen alltså inför ett problem. Nedan beskriver jag några av skälen till dessa problem.

Ett grundläggande problem i forskningen om en till en är en kombination av den så kallade Hawthorne-effekten och utvärderingskulturen som präglar införande av kostsamma projekt på kommunal nivå. Hawthorne-effekten är namnet på den effekt som uppstår när man inför en förändring i en organisation, och försöker mäta vilken nytta den gör. Det vill säga, man intresserar sig väldigt starkt för vad som sker i all väljvilja! I en till en verksamheter har man satsat enorma pengar på att ge elever och lärare laptops (det vanligaste alternativet av lösning), och sätter elevernas aktiviteter, motivation och skolarbete under luppen. Hawthorne-effekten föreskriver att en ökning av just motivation, lärandelust, kreativitet och annat ökar (eller i alla fall av den upplevda dito). Om man skall vara lite krass, säger Hawthorne-effekten alltså att samma effekt skulle uppnås om alla elever fick varsin ponny och lärandet kretsade kring skötseln av nämnda ponny, under förutsättning att någon andäktigt följer processen.

Parat med Hawthorne-effekten finns problemet med kostnaden. Eftersom stora kostnader – av naturliga skäl – måste motiveras, sätter man snabbt in utvärderingsinsatser för att följa projekten. Inget ont om detta – troligen är det nödvändigt. Ur ett forskningsperspektiv är det emellertid problematiskt, alltså även om utvärderingarna administreras från ett ansett universitet. Gång efter annan i vetenskapens historia har det visat sig att utvärderingar och rapporter utgivna vid det egna universitetet de facto håller sämre kvalitet och är mindre välbeställda med kritisk hållning jämfört med peer reviewad forskning. Detta är ett välkänt och inte särdeles kontroversiellt faktum. Faktumet till trots får dylika utvärderingar och rapporter omfattande spridning, till en (skol)publik som dessvärre uppfattar materialet som just forskning.

Detta leder till nästa problem när det gäller att beforska en till en verksamheter. När ett projekt sjösätts vill man utvärdera det snabbt – allra helst under tiden det rullar. Här styr bland annat ekonomiska skäl:  det gäller att inte äventyra möjligheten att göra projektet till en permanent verksamhet. Det utvärderaren då har möjlighet att göra, är att bygga sina slutsatser på så kallade self-reports.

Med self-reports avser jag här data som bygger på användarens egen uppfattning om hur arbetssituationen har ändrats, men som inte mäter den faktiska förändringen. Likaså bygger data från lärare i hög utsträckning på self-reports: via intervju eller enkäter får läraren besvara hur man exempelvis upplever att elevens arbetssätt har förändrats. Även self-reported data bidrar naturligtvis till viss kunskap, men den ger – tillsammans med Hawthorne-effekten och utvärderingens karaktär – ett forskningsproblem, nämligen sk publikationsbias.

Tänk dig att du är forskare, och har utvärderat ett projekt enligt ovan. I bakgrunden finns en kommun som betalat mängder av pengar för att utvärdera sitt projekt. Forskaren är anställd vid ett universitet eller en högskola, och skriver en rapport i nämnda institutions namn. Den blir enligt erfarenheten i 95 fall av 100 positivt riktad. Samma forskare får sedan möjligheter att fördjupa sitt arbete inom exempelvis ramen för en doktorandtjänst, och forskaren tänker ta ett steg bortom self-reported data. Ponera nu att forskningsdata visar något annat än vad de kraftigt positiva utvärderingarna gjort. Samma författare, samma projekt som följs. Kan författaren då publicera sin data? Svaret är ofta (men inte alltid) nej. Varför, frågar vän av ordning. Svaret är enkelt: därför att han utsätts då, redan i begynnelsen av sin forskarkarriär, för så kallad publikations-bias. Tidigare har projekten skrivits fram som starkt positivt. När forskningsresultaten visar något annat minskar forskarens totala trovärdighet, om helt olika bilder visas upp. Forskaren har i det här läget två val att göra: Antingen publicerar man sig inte, eller så väljer man att (åter)igen luta sig mot self-reported data. Och därmed uppfinns hjulet en gång till.

Detta betyder inte att vi ska kasta ut en till en verksamheter. Det betyder inte heller att de utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar som producerats är värdelösa. Däremot måste läsaren vara vaksam mot ovanstående, och förhålla sig kritisk till exempelvis det faktum att mängden artiklar som berör effekter på betyg och andra sätt att mäta “faktiska” kunskapsnivåer är långt färre än de som bygger på self-reported data. Det gäller också att skilja på utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar. Med detta tycks det vara något sämre ställt i konungariket Sverige, om man skall tro debatten om en till en i skolan.

En mini-akt som gick bra

En mini-akt som gick bra

[adsense]

Fredagen – satte ihop en mini-akt till min vän Mikael Segolssons ära som disputerade i fredags. Kul att köra underhållning för akademiker – kanske den publik jag känner allra bäst. Gick klart godkänt, och mina intensiva tio minuter gav bra applåder. Härligt.

Lördagen – ishockey.Hv spöar AIK med 2-1.

Söndagen – Malmö. Krama på plastbarnbarn, äta brunch på Malmö Konsthall. Mitt plastbarnbarn reser tillbaka till Taiwan imorgon – skönt att vi hann träffas under snabbvisiten i Sverige.

Håkan med plastbarnbarn

Finns det utrymme för bildning i den svenska skolan?

Finns det utrymme för bildning i den svenska skolan?

[adsense]

Idag disputerar min nära kollega Mikael Segolsson med sin avhandling Lärandets hermeneutik – Tolkningens och dialogens betydelse för lärandet med bildningstanken som utgångspunkt.

Jag och Mikael blev antagna samtidigt till forskarutbildningen, med samma handledare och med ungefärligen samma utgångspunkt. Mikael kom från Karlstad och hade en fil lic i bagaget, och vi båda började skriva teoretiska avhandlingar. Undertecknad har lämnat spåret och bytt handledare och arbetar som bekant nu med traditionell empiri, emedan Mikael har fullföljt spåret ända ut.

Avhandlingen är ett viktigt bidrag inom området filosofisk pedagogik, och den med intresse av politisk pedagogik hittar säkert ett och annat av intresse i hans tänkvärda skrift. Inte minst får – tror jag – den som vill kritisera nuvarande skolsystem för att på alltför lättvändigt sätt avfärda bildningsideal argument att tillgå. Under alla omständigheter – det ska bli fantastiskt roligt att gå på disputationen idag!

Information om dagens disputation

Pressmeddelande om avhandlingen

Läs hela avhandlingen i Diva

Fyra smarta sätt att söka på Wikipedia

Fyra smarta sätt att söka på Wikipedia

[adsense]

Wikipedia fyller tio år i år, om jag inte minns fel. Dryga 683 miljoner användare varje år (siffran är från 2009). Själv använder jag ofta Wikipedia som utgångspunkt när jag behöver sätta igång någon slags kunskapsinhämtning, även i min forskargärning. Hur man skall förhålla sig till innehållet ur vetenskaplig synvinkel kan alltid diskuteras, själv använder jag aldrig wikipedia som referens i den slutliga produkten, av skäl som blir uppenbara nedan.

Jag hör ibland talas om skolor som förbjuder Wikipedia-användning, med hänvisning till informationens ibland bristande kvalitet. Ett sådant tänkande springer emellertid inte från ett nyanserat, kritiskt tänkande i lärarrollen, utan snarare från ett tänkande som premierar frihet från ansvar och statiska rutiner. Det finns nämligen – för såväl elever och lärare som för forskare – några goda skäl att använda Wikipedia:

För det första ger artiklarna ofta tillgång till nyckeltermer som behövs till vidare sökningar. Via dessa kan man sedan gå allt djupare in i sitt ämnesområde.Här stimulerar Wikipedia fram kreativa sökningar.

För det andra ger det en viss känsla för hur ämnet i allmänhet behandlas och uppfattas. Med den ibland smärtsamma erfarenheten att en mer vetenskaplig beskrivning av samma fenomen ser helt annorlunda ut, ger denna information ytterligare dimensioner åt kunnandet.

Ett tredje skäl att söka på Wikipedia är att en del av artiklarna ger bra referenser – Wikipedia blir på så sätt en del i ett trådsökande.

Med anledning härav har jag samlat ihop fyra smarta sätt att söka på Wikipedia, utöver en helt vanlig, klassisk sökning:

Qwika: Söker inte bara igenom Wikipedia, den söker i en stor mängd andra wikis över (några tusen).

Wikiwix: Den ultimata sökmaskinen för wiki. Den söker igenom alla Wikipediasajter på en gång, ex Wikiquote, Wikionary, Wikinews. Den söker också wiki-bilder på smidigt sätt, samt gör sökningar i en atlas.

WikiMindMap: Ett supercoolt sätt att söka på Wikipedia. Skriv in en sökterm, så får du upp en minmap baserad på relaterade Wikipediaartiklar, som gör det enkelt att utforska ett ämne och hur det hänger ihop med näraliggande områden.

Lexisum: Låter dig göra sökning i wikipedia, och summerar innehållet i en ruta, vars storlek du själv bestämmer. Du kan alltså bestämma om du vill ha ut en a4, a5 eller a6 med informationen, för att få bra utskrifter.

Nyss läst: Beyond Technology av David Buckingham

Nyss läst: Beyond Technology av David Buckingham

Har just läst ut utmärkta Beyond Technology av David Buckingham.
Boken illustrerar på ett klarsynt sätt hur skolan och dess it-användning är sammanvävt med marnadsintressen, ivrigt framhejade av teknik-determinister som Gee, Papert, Prensky med flera. Analysen är knivskarp och uppmuntrande: Det är inte så att Buckingham förespråkar ett icke-IT användandande i skola, tvärtom. Han betonar snarare att det måste ske på rätt sätt, med förståelse för de krafter som ligger bakom den användning av IT som idag finns representerat i skolan.

[adsense]

Boken tar en alldeles utmärkt utgångspunkt: BETT-mässan i London. Detta teknikens mecka, där teknikfrälsta – tillika okritiska – lärare och forskare tar åt sig av vad som antas vara framtidens teknik för lärande, utan att blicka bortom fasaderna. Därifrån nystas sedan ett par mycket intressanta trådar om lärande, unga människor och digitala medier upp. Så här beskriver Bokus Beyond Technology:

“Beyond Technology” offers a challenging new analysis of learning, young people and digital media. Disputing both utopian fantasies about the transformation of education and exaggerated fears about the corruption of childhood innocence, it offers a level-headed analysis of the impact of these new media on learning, drawing on a wide range of critical research.Buckingham argues that there is now a growing divide between the media-rich world of children’s lives outside school and their experiences of technology in the classroom. Bridging this divide, he suggests, will require more than superficial attempts to import technology into schools, or to combine education with digital entertainment. While debunking such fantasies of technological change, Buckingham also provides a constructive alternative, arguing that young people need to be equipped with a new form of digital literacy that is both critical and creative. “Beyond Technology” will be essential reading for all students of the media or education, as well as for teachers and other education professionals.

Personligen har jag svårt att se att man kan arbeta med en-till-en verksamheter – eller annan datorisering i skolan – utan att ha tagit del av denna kritiska analys av datorisering i skolan. Boken leder den seriöse läraren mot tankar och attityder som på djupet kan förändra skolan, till skillnad från den verksamhet som utgår från en teknisk determinism. Jag ger den 4.5 flimrande skärmar av 5 möjliga.

Beyond Technology på Bokus.

Skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt

Skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt

bibliotekarieFörutsättningarna för, och utfallen av, införande av en-till-en (en dator per elev och lärare) är väldigt olika (se exempelvis Penuel, 2006). Somliga skolor har en högt utvecklad strategi, andra närmar sig projektet på ett närmast ad-hoc artat sätt. En del skolor håller en-till-en inom husets väggar, andra samverkar med så många parter som möjligt utanför skolans ram. En rykande färsk forskningsöversikt över en-till-en verksamheter och hur de presenteras i peer revieawad forskning (Fleischer, 2011) visar att de projekt som bäst lyckas, är de som engagerar inte bara lärare, utan  också näraliggande intressenter. I den här bloggposten vill jag därför peka på att skolbibliotekarier är nyckelpersoner för framgång i en-till-en projekt. Detta av några olika skäl.

Uppenbart är att bibliotekspersonal är proffs på att finna information. Enligt forskningsöversikt om en-till-en verksamhet (Fleischer, 2011) är informationssökning och informationsvärdering alltjämt en av hörnstenarna i en-till-en pedagogiken. Bibliotekarier har en betydande mängd utbildning i dessa frågor, som lärarkåren inte har. Det ligger också i bibliotekariens roll att snabbt kunna värdera nya informationstjänster och att vara nyfikna på dessa – något som lätt springer en med pedagogiska spörsmål upptagen lärarkår förbi. Emot detta kanske någon vill yttra att informationssökning numera är så pass lätt, att lärarna själva bör klara av denna bit. Måhända har informationssökning blivit allt lättare, men jag betvivlar lärares kompetens att genomföra djupare sökningar. Det är uppenbart att de allra flesta lärare klarar av en google-sökning med diverse tillhörande finesser, men hur står det till med sökningar i sociala medier eller i artikeldatabaser? Hur många lärare känner sig bekväma i att söka i Eric eller Academic Search Elite? Bibliotekarien har här också en fördel i det att de har en större överblick över ämnesområden och resurser än vad lärare möjligen kan ha. Ingen skugga faller här över lärarens kompetens – men för just detta ändamål är lärarutbildningen helt enkelt inte tillräckligt utvecklad, och därmed inte heller lärarnas kompetens.

Ett annat tungt vägande skäl att låta bibliotekarier komma in tidigt i processen, redan innan datorerna är på plats, är att eleverna får ett mognare förhållande till källkritik och ett bredare spektrum av sökbeteenden. Forskning visar (ex Warschauer, 2007) att skolklasser som blivit undervisade  i informationssökning och informationsvärdering av bibliotekspersonal 2 år innan datorer delats ut i en-till-en verksamheter med van hand söker i forskningsdatabaser, emedan andra jämngamla elever, utan denna träning, nöjer sig med sökningar i Bing och Google.

Ett tredje argument för att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt, är att framgångsrika en-till-en projekt involverar intressenter från omvärlden (Fleischer, 2011). Här menar jag att bibliotekarierna kan utgöra en verklig resurs i sin möjlighet att närma sig föräldrarnas vuxenliv på ett helt annat sätt än lärarna. Lärarna förutsätts ju ha fokus på barnen (med all rätt, vilket blir en självuppfyllande profetia). Bibliotekarierna däremot, kan fokusera på träning och utbildning av både elever och föräldrar, utifrån de intressen som både förälder och barn har. Detta leder i sin tur till (Warschauer, 2007) ett större föräldrarengagemang i elevernas skolgång, vilket påverkar utfall av en-till-en projekt positivt. När föräldrarna är involverade i en-till-en projekt, exempelvis genom tematiska seminarier/utbildningar som bibliotekspersonal håller i, ökar också möjligheterna att föräldrarnas kontaktnät lockas in och blir en resurs i en-till-en verksamheter.

[adsense]

Ett fjärde skäl till att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt har att göra med deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet. Det blåser en pedagogisk-ideologisk vind över världen, som betonar deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet på 2010-talet, där en nätverkande attityd (se gärna min bloggpost om detta) tycks vara en nyckel för framtiden. Här tycker jag mig se att bibliotekarier deltar mer aktivt och mer konstruktivt i exempelvis twitter och andra sociala nätverk. Naturligtvis finns det lärare som har en hög grad av aktivitet och intressen i sociala medier, men jag upplever ändå att bibliotekspersonal är mer på hugget när det gäller nya uttrycksformer än lärarkåren. Om lärarkåren konsumerar sociala medier, är bibliotekarierna mer deltagande, produktiva och “på hugget”. Naturligtvis finns det gott om undantag från ovanstående, och vad jag vet finns inget vetenskapligt belägg för vad jag just påstått om saken, men det är ändock en välgrundad känsla jag får när jag möter, utbildar och debatterar med både skolpersonal och lärare i frågor om datorisering i skolan.

Nå, någon tycker kanske att det är att tafsa på lärarkårens domäner att låta skolbibliotekarier bli nyckelpersoner i en-till-en projekt. Well, det finns ingen yrkesgrupp som är så bra på “läreriet” som just lärarna. Vi har i Sverige en mycket skicklig lärarkår, som alltjämt skall fortsätta låta den pedagogiska blicken svepa över allt som rör lärandet. Dock visar forskningen att lärarna tyvärr inte ensamma förmår att få en-till-en verksamheter att bli framgångsrika, hur fantastiska eldsjälar de än är. Det krävs mer. Det krävs begåvade träningsprogram, det krävs väl utformade strategier och policies för skolverksamheten och det krävs väl utvecklade kontakter med det omgivande samhället. I termer av detta är skolbibliotekarier nyckelpersoner i en-till-en projekt.

Referenser

Fleischer, H. (2011). What Research Says About 1 To 1 Computer Programs: A Narrative Research Review. Opublicerat manuskript.

Penuel, W. R. (2006). Implementation and Effects of One-to-One Computing Initiatives: A Research Synthesis. Journal of Research on Technology in Education, 38(3), 329-348.

Warschauer, M. (2007). Information Literacy in the Laptop Classroom. Teachers College Record, 109(11), 2511-2540.

Forskningsöversikt om 1 till 1 behöver språkgranskas, sen så!

Forskningsöversikt om 1 till 1 behöver språkgranskas, sen så!

Hade handledning igår på min forskningsöversikt med arbetstiteln What Research Says About 1 to 1 Computer Programs: A Narrative Research Review igår. Min handledare hade vissa små justeringar, men på det stora hela behöver hon inte se mitt alster igen innan den går iväg till tidskrift. Skönt! Nu är det småjusteringar, inväntar kommentarer från min suveräna bihandledare i Göteborg, skriva abstract och låta någon språkgranska artikeln. Skönt!

Sitter därmed och försöker designa två empiriska studier. Är lite ringrostig, men det skall nog gå bra.

[adsense]

Konsten att tala I

Konsten att tala I

Sitter just nu och lägger sista handen vid årets upplaga av Konsten att tala I. Helt underbart att vara igång igen med denna härliga, fartfyllda och kreativa kurs, fylld av praktiska moment för professionella presentatörer!

[adsense]

Imorgon är kursstarten, kl 17 noga räknat. Smickrande nog har inte mindre än 130 personer sökt min kurs, varav drygt 80 står kvar i andra omgången. Således en av Högskolan för lärande och kommunikations mest populära kurser. Många reserver med andra ord, men här kommer goda nyheter: Troligen kommer jag ta in samtliga reserver som är på plats imorgon (något som dock aldrig kan utlovas till 100%). Jag tycker om när just retorikkursen har många deltagare, det blir bra dynamik och härliga, energifyllda föreläsningar.

Detta betyder, att om du är sugen på kursen, ring antagningsenheten (036-101000 (vx)) och efteranmäl dig kvickt som attan. Du hamnar då som sista reserv, och jag kan inte garantera att du kommer in, men… sannolikheten att jag tar in samtliga reserver är ganska hög.