I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

våga tala

Intensiv dag

Hu. Intensiv dag. Körde till Karlskrona på morgonen, föreläste där om min syn på forskning inom en-till-en eft, satte mig i bilen direkt efter, körde upp till Jönköping och hade våga-tala coaching. Föreläsningen från Karlskrona kan ni se här. Obs! Två timmar lång. På egen risk.

Fördelen med 6 timmar bilkörning: Man hinner se mycket vackert. På vägen ner noterade jag tranor på ett fält. GPS-en lurade in mig på de Blekinska småvägarna, och visade mig en levande landsbygd som man faktiskt kan känna längtan till. På vägen hem såg jag små sömniga byar som knappt överlevt, vilket har sin lite tragiska charm. Jag såg också kalvar som skuttade i gröngräset, vilket föranledde att jag log med hela ansiktet. Jag hann också lyssna på två kortare ljudböcker under mina restimmar idag, så det var en helt okey resa. Nackdelen: man blir lite trött i ryggen. Jag hade 3h och 30 minuter till nästa jobb, och restiden är drygt 3.10. Det blir inte supermycket tid att sträcka på benen. Well. Det blir till att ut och springa imorgon.

Mina våga-tala adepter gör bra ifrån sig, så bra att jag blir rörd. Det är vackert med människor som vågar utmana sig själva och sina rädslor. Vackert, och bringar perspektiv till den egna tillvaron!

Dags att vila, och måhända läsa alldeles utmärkta, viktiga och välproducerade tidning Sans.

 

Våga Tala-coaching för talängsliga

[adsense]

Har just skickat antagningsbesked till 20 personer att gå på min Våga Tala-coaching. Vi har ökat antalet platser, och ändå får jag tacka nej till några sökanden. Jag hoppas att vi har gjort rätt urval och hjälper dem som allra bäst behöver det.

På torsdag kör vi igång, och jag ser fram emot det! Det är verkligen så fantastiskt att se dessa otroligt modiga människor öppna sig, visa sin sårbarhet och arbeta mot sina mål, och att se dem nå dem är belöning som inte kan mätas i annat än ren lycka. Om de lovar att ge allt, finns jag där dygnet runt för dem under den tid de arbetar på sin utveckling. Det är hedersamt att få vara en stöttande hand i den processen!

Coachingen för talängsliga är för övrigt en verksamhet inom Delectare Föredrag & Kommunikation. Ta gärna ett titt vettj’a!

 

Vårens våga-tala-coaching avslutas ikväll

Det är faktiskt alltid lite sorgligt. Jag har våga-tala-coaching med talängsliga studenter varje termin, och har haft ett antal år nu. Totalt har jag hjälpt 200 individer till bättre självförtroende i publika talsituationer, med en success-ratio på dryga 95% för de som genomfört hela vägen. Det berör alltid. Att se en människa växa inför andra, men framför allt inför sig själv, är en fantastisk upplevelse. När jag får första signalen från en student om att han eller hon är på rätt väg, att det känts mindre ångestladdat, då vet jag att det är värt jobbet. Ibland kommer det små uppmuntrande brev, ibland flera år efteråt, som berättar hur de gått från total ångest med svimningskänslor, panikkänslor, stamningar, svettningar och en känsla av att stå utanför kroppen att tala, till att inte bara klara av att prata inför publik, utan också att faktiskt njuta av det. Dagar när jag får sådana brev är alltid fyllda av solsken!

Det är otroligt stimulerande, men det är också  lite sorgligt att skiljas från individerna, då de varit fantastiska förebilder i sitt mod, och vågat visa sina svagare sidor och i nåd låtit mig försöka visa på sätt att stärka dem. I kväll avslutar jag alltså vårterminens coaching för talängsliga med de sedvanliga övningarna, för att därefter fira framgångarna med en bra middag. Samtliga har gjort framsteg, och det glädjer mig oerhört!

En dag i retorikens tjänst

Puh. Vilken dag. Lutar mig tillbaka, faktiskt ganska nöjd med mig själv. Nå, jag kostar på mig det – jag är det så sällan att det är en väldigt liten risk att jag drabbas av hybris.

Först hade jag min pedagogikgrupp idag, och pratade om retorik för dem i tre och en halv timmar. Det kändes extra viktigt att få till det idag, eftersom jag varit halvkrasslig de båda gångerna tidigare. Jag tycker jag fick hyfsat tryck i det hela, och trots att föreläsningen gick via tele-bild, fick jag en del skratt och glada tillrop. Efter detta äventyr fick jag en halvtimmas rast, och ägnade mig sedan åt våga-tala-coaching. Idag höll de sina första föredrag, och fy vad jag är stolt över mina adepter (eller vad jag nu ska kalla dem). De är så modiga, och möter sin talängslan, så jag blir alldeles tårögd. Att arbeta med våga-tala kurser är det bästa på hela året för mig.

Jag avslutade kvällen med att själv hålla ett tal. Nu var det dags för mig att vara riktigt nervös för en gång skull, av flera skäl. För det första var det ett mycket allvarligt och förhopppningsvis finstämt tal som skulle hållas. Jag är mer bekant i en skämtsam och lättsam setting. För det andra var det känsligt på det emotionella planet, då det var ett hyllningstal till någon som betytt mycket för mig, men som inte riktigt fått den uppskattning han förtjänat de sista åren på grund av diverse konflikter. Nå, jag klarade precis av det. Det var en pärs, men jag är hyfsat nöjd över resultatet, och det är det enda som räknas. Det var nyttigt för gamla magistern att utmana sig själv riktigt ordentligt.

Så, en dag i retorikens tecken går mot sitt slut. Med blandade känslor slänger jag ett öga på Björn Ranelids senaste bok. Hans ord leder min själ in i möjligheternas rum, där texten omhuldar kärlekens blomma, och låter den växa fritt uti mitt bröst. Dock, ikväll får du vila, herr Ranelid. Jag orkar inte läsa. På ett förnöjt men ändå ödmjukt sätt kan jag konstatera att jag har lärt mig något idag också, om kommunikationens ädla art. Nu, ett glas vatten, en espresso, och bums i säng. Imorgon väntar en dag i vetenskapens tjänst.

Godnatt världen.

Kränkande beteende av lärare vid muntlig redovisning

Som bekant coachar jag talängsliga högskolestudenter varje termin. Det är en fantastisk förmån att få möta studenter från de mest skilda discipliner och diskutera talängslan, och se dem växa, både i sin förmåga att presentera,, och som människor. Igår pratade vi om hur mycket kunskap man behöver ha i sitt ämne, och hur man skall agera beroende på hur intresserade åhörarna är av ämnet för att känna sig så trygg som möjligt. Vi utgick då ifrån att de befinner sig i en klassrumssituation, där de övriga studenterna ibland svackar i sitt intresse för att lyssna på sina medkamrater.

Döm om min förvåning när studenterna unisont utbrister att det vagaste intresset för deras framställningar kommer från lärarna – samma lärare som ”beställt” föredraget! Jag fick höra om (och har fått tidigare – dock mindre tydliga – rapporter om) lärare som somnar under studenternas redovisningar, en annan lärare som sitter och läser, en tredje som klipper naglarna under föredragen (äckelgubbe, sköt din personliga hygien hemma). Det mest nonchalanta jag hört i denna väg är en lärare som under pågående redovisning av studenterna tar emot ett besök i klassrummet och börjar föra ett samtal med vederbörande! Det finns en nonchalant attityd mot studenternas arbete i detta avseende, och endast en ringa förståelse för att det här är en mycket besvärande del av studielivet för ett inte oväsentligt antal studenter.

Studenter som råkar ut för detta, och andra omständigheter som gör det svårt för er att göra ert jobb på ett bra sätt – protestera! Ni har rätt till goda förutsättningar att genomföra ert arbete!

Lärare, ni som sysslar med dessa dumheter bör veta att de av era studenter som är talängsliga (vilket faktiskt är 25-30% av era studenter) tar illa upp, och blir i värsta fall än mer ängsliga, på grund av Ert beteende, och knappast stärkta i sin framtida yrkesutövning. Vi som är lärare är skyldiga att inte bara bistå med ämneskunskaper, utan också att visa intresse, att visa uppskattning, och att ge positiv eller – om så inte är möjligt – konstruktiv feedback på föredragen som vi själva ”beställer”. Lyckligtvis finns ett stort antal lärare som verkligen värnar om sina studenter, såväl i deras personliga utveckling som den yrkesmässiga, men det krävs tyvärr ganska lite för att rasera det som en sådan lärare byggt upp under lång tid. Det tar faktiskt bara 10 sekunder att kränka någon för livet, tänk på det.