Här kommer återpostningen av retoriklektion nummer tre.
Vi har tidigare talat om de funktionerna i talet som sammantaget skall leda fram mot retorikens kärna – att övertyga om ett budskap. Ett av dessa övertalningsmedel är att behaga sin publik. Behagandet sker genom uppvisandet av sitt etos – det vill säga sin personlighet. De följande två veckorna skall vi kika lite på hur vår personlighet kan användas för att övertala vår publik. Första avsnittet berör några självreflektioner kring personligheten, det andra berör mer hur språket kan användas för att stärka personligheten.
Vi visar upp vår personlighet på en mängd olika sätt. De sätt vi klär oss, smyckar oss, de accessoarer vi bär, liksom sättet vi talar på signalerar vem vi är. Den sammanlagda bilden signalerna utgör din personlighet såsom den uppfattas av åhörarna. Ju sämre din personlighetsbild stämmer överens med budskapets karaktär, desto hårdare får du arbeta för att nå fram. Det innebär att man lättare når fram om ett budskap om friskvård om man är en människa som utstrålar optimism, livsglädje och energi, snarare än om är lönnfet, rökande och oengagerad. Friskvård skapar ju sunda själar, inte sant? Därför skall det glimra i ögonen när ”friskvårdsmänniskan” talar om vikten av att tänja sina muskler.
Den grundläggande frågan för att hantera sitt etos är alltså: Vem är jag? Hur klär jag mig? Hur står jag? Hur går jag? Hur fungerar detta tillsammans med mitt budskap? Sättet att tala, de metaforer vi använder, speglar också vår personlighet, på ett mycket mer djupgående sätt än vad vi vanligen tänker på. Följande två meningar speglar en och samma situation:
- Jag står vid vägs ände
- Jag står inför nya utmaningar
Det här med personligheten blir ofta kopplat till den roll jag vill spela inför min publik. Låt mig ge ett personligt exempel. När jag började med mentalism och tankeläsning, hade jag en idé om hur jag ville framstå som rollfigur. Jag ville vara mystisk och svårtillgänglig, som alla andra mentalister (de flesta andra har dessutom långt skägg och basröst, vilket ju inte jag har). Jag odlade imagen ett tag, och fick sedan tillfälle att gå en regi-kurs hos min gode vän Gay Ljungberg, professionell underhållare sedan många år. Jag åkte dit, och alla skulle göra var sitt nummer (regi-kursen var för trollkarlar). Jag hade mina svarta läderbrallor (vägde mindre då), en svart skjorta, ett par skumma dojor, osså gick jag på med en mystisk stil, allt var gravallvarligt. Mitt i alltsammans, när jag stod på scen framför mina kollegor och ångade på, bubblade det fram en liten humoristisk ådra. Och sen en till. Varje gång återvände jag till det mystiska och svårtillgängliga. Och så där höll det på. Jag kunde helt enkelt inte vara den där gravallvarliga, mystiska typen. Jag fick då det konkreta rådet av Gay: Skit helt sonika i det där larvet, kom ut med din lite akademiska, förvirrade humor som du har! Jag satte mig då och funderade, och gjorde efter någon timma numret igen för mina kollegor, med den humoristiska stilen, vilket naturligtvis fungerade mycket bättre. Summan av kardemumman: Man vet inte alltid vilken personlig stil som fungerar bäst, men om man börjar leta i närheten av sig själv, sin vanliga stil, och snäpper till den lite granna, blir det ofta bra.
Vad har DU för goda exempel på hur personligheten spelar roll för upplevelsen av en talare eller lärare? Skriv gärna och berätta!
Nästa söndag ska vi tala om språk som stärker etos: retoriska figurer som metaforer, kiasmer, inversioner med flera tas då upp.
Igår tipsade jag om appar till Ipad för den som undervisar (eller lär sig) matematik. Idag tänkte jag bjuda på lite app-tips för den som vill orientera sig i världen, vilket väl kan passa samhällskunskapsläraren:
