I huvudet på Håkan Fleischer

Puh. Vilken dag. Lutar mig tillbaka, faktiskt ganska nöjd med mig själv. Nå, jag kostar på mig det – jag är det så sällan att det är en väldigt liten risk att jag drabbas av hybris.

Först hade jag min pedagogikgrupp idag, och pratade om retorik för dem i tre och en halv timmar. Det kändes extra viktigt att få till det idag, eftersom jag varit halvkrasslig de båda gångerna tidigare. Jag tycker jag fick hyfsat tryck i det hela, och trots att föreläsningen gick via tele-bild, fick jag en del skratt och glada tillrop. Efter detta äventyr fick jag en halvtimmas rast, och ägnade mig sedan åt våga-tala-coaching. Idag höll de sina första föredrag, och fy vad jag är stolt över mina adepter (eller vad jag nu ska kalla dem). De är så modiga, och möter sin talängslan, så jag blir alldeles tårögd. Att arbeta med våga-tala kurser är det bästa på hela året för mig.

Jag avslutade kvällen med att själv hålla ett tal. Nu var det dags för mig att vara riktigt nervös för en gång skull, av flera skäl. För det första var det ett mycket allvarligt och förhopppningsvis finstämt tal som skulle hållas. Jag är mer bekant i en skämtsam och lättsam setting. För det andra var det känsligt på det emotionella planet, då det var ett hyllningstal till någon som betytt mycket för mig, men som inte riktigt fått den uppskattning han förtjänat de sista åren på grund av diverse konflikter. Nå, jag klarade precis av det. Det var en pärs, men jag är hyfsat nöjd över resultatet, och det är det enda som räknas. Det var nyttigt för gamla magistern att utmana sig själv riktigt ordentligt.

Så, en dag i retorikens tecken går mot sitt slut. Med blandade känslor slänger jag ett öga på Björn Ranelids senaste bok. Hans ord leder min själ in i möjligheternas rum, där texten omhuldar kärlekens blomma, och låter den växa fritt uti mitt bröst. Dock, ikväll får du vila, herr Ranelid. Jag orkar inte läsa. På ett förnöjt men ändå ödmjukt sätt kan jag konstatera att jag har lärt mig något idag också, om kommunikationens ädla art. Nu, ett glas vatten, en espresso, och bums i säng. Imorgon väntar en dag i vetenskapens tjänst.

Godnatt världen.

Som bekant coachar jag talängsliga högskolestudenter varje termin. Det är en fantastisk förmån att få möta studenter från de mest skilda discipliner och diskutera talängslan, och se dem växa, både i sin förmåga att presentera,, och som människor. Igår pratade vi om hur mycket kunskap man behöver ha i sitt ämne, och hur man skall agera beroende på hur intresserade åhörarna är av ämnet för att känna sig så trygg som möjligt. Vi utgick då ifrån att de befinner sig i en klassrumssituation, där de övriga studenterna ibland svackar i sitt intresse för att lyssna på sina medkamrater.

Döm om min förvåning när studenterna unisont utbrister att det vagaste intresset för deras framställningar kommer från lärarna – samma lärare som ”beställt” föredraget! Jag fick höra om (och har fått tidigare – dock mindre tydliga – rapporter om) lärare som somnar under studenternas redovisningar, en annan lärare som sitter och läser, en tredje som klipper naglarna under föredragen (äckelgubbe, sköt din personliga hygien hemma). Det mest nonchalanta jag hört i denna väg är en lärare som under pågående redovisning av studenterna tar emot ett besök i klassrummet och börjar föra ett samtal med vederbörande! Det finns en nonchalant attityd mot studenternas arbete i detta avseende, och endast en ringa förståelse för att det här är en mycket besvärande del av studielivet för ett inte oväsentligt antal studenter.

Studenter som råkar ut för detta, och andra omständigheter som gör det svårt för er att göra ert jobb på ett bra sätt – protestera! Ni har rätt till goda förutsättningar att genomföra ert arbete!

Lärare, ni som sysslar med dessa dumheter bör veta att de av era studenter som är talängsliga (vilket faktiskt är 25-30% av era studenter) tar illa upp, och blir i värsta fall än mer ängsliga, på grund av Ert beteende, och knappast stärkta i sin framtida yrkesutövning. Vi som är lärare är skyldiga att inte bara bistå med ämneskunskaper, utan också att visa intresse, att visa uppskattning, och att ge positiv eller – om så inte är möjligt – konstruktiv feedback på föredragen som vi själva ”beställer”. Lyckligtvis finns ett stort antal lärare som verkligen värnar om sina studenter, såväl i deras personliga utveckling som den yrkesmässiga, men det krävs tyvärr ganska lite för att rasera det som en sådan lärare byggt upp under lång tid. Det tar faktiskt bara 10 sekunder att kränka någon för livet, tänk på det.

Har just avslutat undervisning på pedagogikkurs. Alltid roligt! Synd att det är via distans. Sitter på biblioteket och laddar om inför kvällens coaching av talängsliga. Ikväll håller de sina första föredrag, så det är extra spännande. Hittade en skön bok att sjunka in i en stund för att ladda om.

Här kommer återpostningen av retoriklektion nummer tre.

Vi har tidigare talat om de funktionerna i talet som sammantaget skall leda fram mot retorikens kärna – att övertyga om ett budskap. Ett av dessa övertalningsmedel är att behaga sin publik. Behagandet sker genom uppvisandet av sitt etos – det vill säga sin personlighet. De följande två veckorna skall vi kika lite på hur vår personlighet kan användas för att övertala vår publik. Första avsnittet berör några självreflektioner kring personligheten, det andra berör mer hur språket kan användas för att stärka personligheten.

Vi visar upp vår personlighet på en mängd olika sätt. De sätt vi klär oss, smyckar oss, de accessoarer vi bär, liksom sättet vi talar på signalerar vem vi är. Den sammanlagda bilden signalerna utgör din personlighet såsom den uppfattas av åhörarna. Ju sämre din personlighetsbild stämmer överens med budskapets karaktär, desto hårdare får du arbeta för att nå fram. Det innebär att man lättare når fram om ett budskap om friskvård om man är en människa som utstrålar optimism, livsglädje och energi, snarare än om är lönnfet, rökande och oengagerad. Friskvård skapar ju sunda själar, inte sant? Därför skall det glimra i ögonen när ”friskvårdsmänniskan” talar om vikten av att tänja sina muskler.

Den grundläggande frågan för att hantera sitt etos är alltså: Vem är jag? Hur klär jag mig? Hur står jag? Hur går jag? Hur fungerar detta tillsammans med mitt budskap? Sättet att tala, de metaforer vi använder, speglar också vår personlighet, på ett mycket mer djupgående sätt än vad vi vanligen tänker på. Följande två meningar speglar en och samma situation:

1. Jag står vid vägs ände
2. Jag står inför nya utmaningar

Det här med personligheten blir ofta kopplat till den roll jag vill spela inför min publik. Låt mig ge ett personligt exempel. När jag började med mentalism och tankeläsning, hade jag en idé om hur jag ville framstå som rollfigur. Jag ville vara mystisk och svårtillgänglig, som alla andra mentalister (de flesta andra har dessutom långt skägg och basröst, vilket ju inte jag har). Jag odlade imagen ett tag, och fick sedan tillfälle att gå en regi-kurs hos min gode vän Gay Ljungberg, professionell underhållare sedan många år. Jag åkte dit, och alla skulle göra var sitt nummer (regi-kursen var för trollkarlar). Jag hade mina svarta läderbrallor (vägde mindre då), en svart skjorta, ett par skumma dojor, osså gick jag på med en mystisk stil, allt var gravallvarligt. Mitt i alltsammans, när jag stod på scen framför mina kollegor och ångade på, bubblade det fram en liten humoristisk ådra. Och sen en till. Varje gång återvände jag till det mystiska och svårtillgängliga. Och så där höll det på. Jag kunde helt enkelt inte vara den där gravallvarliga, mystiska typen. Jag fick då det konkreta rådet av Gay: Skit helt sonika i det där larvet, kom ut med din lite akademiska, förvirrade humor som du har! Jag satte mig då och funderade, och gjorde efter någon timma numret igen för mina kollegor, med den humoristiska stilen, vilket naturligtvis fungerade mycket bättre. Summan av kardemumman: Man vet inte alltid vilken personlig stil som fungerar bäst, men om man börjar leta i närheten av sig själv, sin vanliga stil, och snäpper till den lite granna, blir det ofta bra.

Vad har DU för goda exempel på hur personligheten spelar roll för upplevelsen av en talare eller lärare? Skriv gärna och berätta!

Nästa söndag ska vi tala om språk som stärker etos: retoriska figurer som metaforer, kiasmer, inversioner med flera tas då upp.

Idag provar vi ett nytt grepp under rubriken teoretiska modeller för samtal. Jag gör en genomgång av retorikens grunder, och dess sex faser och kopplar dem till samtalet och samtalsmetodiken. Likheter och skillnader. Spännande intellektuell övning för studenterna också. Faller det väl ut blir det till en föreläsningsmodul i företaget. Så här kopplar jag faserna mot samtal:

1. Förståelsefasen. Att förstå motpartens situation. Att ”sätta sig över” sina eventuellt förutfattade meningar om klienten/motparten, dvs att verka för ett öppensinnligt lyssnande. Kanske lätt ibland, men också oerhört svårt ibland. Tänk bara att sitta ned och föra samtal med exempelvis ansvariga politiker för FRA om man nu är emot FRA (som för övrigt lär ha förändrats på grund av bloggstorm). Svårt att vara neutral där! Här läggs också annan förståelse in, exempelvis för situationen som råder, för förutsättningarna för samtalet.
2. Inventering. Vilken ingång kan vara rätt för att nå fram till klientens problem? Vad har vi talat om tidigare? Kreativa arbetsmetoder för att finna okonventionella vägar fram i låsta problemsituationer.
3. Disposition. Inte alla typer av samtal har som syfte att övertyga, men vissa har det. Vi går igenom hur en tes drivs och hur argument ordnas på bästa sätt. Vi jämför klassiska taldispositioner inom retoriken med samtalssituationer och funderar över likheter och skillnader
4. Den fjärde fasen behandlar språket. Här läggs troligen stor tyngdpunkt på ett rikt bildspråk, med metaforen som förlösande pedagogiskt medel. Att hjälpa klienten att skapa egna metaforer kan också vara ett sätt att tala om svåra saker på ett något mer distanserat sätt.
5. Manus. Här är kopplingen svagare. Utgår eventuellt.
6. Framförandefas. Kroppsspråk vid samtal. Att ge tydliga signaler. Vad man absolut INTE skall göra. Något om andningens betydelse för hur rösten låter. Att hantera sina egna nerver som samtalare.

Detta är några punkter om samtalsmetodik ur ett retoriskt perspektiv. Naturligtvis utgör de inte ensamma en grund för samtalsmetodik, men de kan ge annorlunda infallsvinklar på mer traditionellt sätt att betrakta samtalet som grund för utveckling.

P.S Idol-cirkusen är i full gång. Anna Bergendahl får mig rörd till tårar varje gång hon sjunger. Det är så fantastiskt. Och så omedveten hon är om hur enormt berörande hon är. Skakar på huvet.