Tekniken gör det möjligt, men är det nödvändigt? Tekniken ger svaret, men vad var frågan? Vi lever i en tid som präglas av osäkerhet på många olika plan. Det postmoderna tidevarvet ger oss extremt många möjligheter att utvecklas, men också tillfällen till ångest. På det individuella planet märks det på att vår identitet splittras upp i många olika möjlighetsområden. Zygmunt Bauman menar att vi är enade i ensamhet: för var och en av oss öppnar sig världen med så många möjligheter, att det enda vi kan enas i är den ensamhet vi befinner oss i. Ingen annan är i samma position som vi själva. Förr fanns relativt begränsade möjligheter till framtida utveckling: vägen fram var fastlagd av föräldras karriär, social status etcetera. På det samhälleliga planet märks det i en tid av globalisering. Nationalstaten tappar sitt grepp om medborgarna i termer av nationella gränser, regler och inskränkningar, och i takt med att institutionens inflytande som sådan minskar, ökar behovet av övervakning.
Situationen ovan samspelar naturligtvis med terrorismen som hot. Vi har under de senaste åren blivit begåvade med Patriot Act, Abu Ghraib, Guantanamo, Egyptenavvisningar och nu Schlingmans ”antiterrorlag”, även känd som FRA-lagen. Syftet är i grunden gott, men det blir obehagligt statens ögon riktas mot den egna befolkningen. Och som Markus Klamberg, doktorand i folkrätt, påpekar i en kommentar till moderaternas partisekreterare:
Per, vill du att moderaterna ska förknippas med Bush, Rumsfeld, Cheney och Ashcroft så ska du, Reinfeldt, Bildt, Tolgfors och Ask fortsätta i samma anda. Det verkar inte spela någon roll att statliga rapporter från USA och Storbritannien sågar det arbetssätt som FRA-lagen bygger på när det gäller terrorbekämpning. Är allt bara yta för de nya moderaterna? Vi har fått nog av kriget mot terrorism om det innebär att våra rättigheter monteras ner. Vi vill inte ha en svensk version av övervakningsbestämmelserna i Patriot Act.
På samma sätt – men naturligtvis i mindre skala – blir det också en obehaglig smak i munnen när skolbarn tvingas identifera sig vid skolmatsbespisningen varje dag, eller när gymnasieskolor skickar så kallade skolk-sms till föräldrar. De eventuella följderna av detta känns inte helt genomtänkta. Att skicka skolk-sms till föräldrar har bland annat lett till ett ökat våld mot gymnasietjejer från så kallade hederskulturer, där de helt enkelt blir misshandlade när de kommer hem, för att de inte varit i skolan, enligt uppgift från TT. Tekniken och möjligheten till övervakning tycks användas oreflekterat. Jag är helt säker på att det går att planera skolbespisningens matinköp, samt kolla av vem som kommer in i matsalen, på andra sätt. Vi kan också använda andra metoder för att förebygga skolk. Jag hade ett fint samtal med en gymnasielärare för ett litet tag sen, som menade att det är bättre att eleven meddelar om något är fel via sms, än inget alls. Om det håller jag med fullständigt. Att däremot vända på steken, och använda tekniken ”mot” individen torde vara fel. Vi lever i en tid och med en politik som konsekvent nedrustar de sociala skyddsnäten, och kontrollen av enskilda individer ökar, såväl de främmande som de egna. Tekniken gör det möjligt, men är det nödvändigt?
