I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

skolutveckling

Forskning och praktik måste mötas över frågan om en-till-en

Imorgon pratar jag om en-till-en på konferens i Falun för skolledare och annat folk som är intresserade av just en-till-en. I programmet utlovas provokation, och det är väl näst intill oundvikligt när jag pratar. Dock aldrig ett självändamål.

Jag tänker större delen av tiden prata om min forskningsöversikt om en-till-en, dess resultat och vad den väcker för frågor. Jag kommer också svara på frågan jag alltid får, nämligen: ”Hur skulle du gjort om du skulle implementera en-till-en på en skola eller i en kommun?” Jag kan naturligvis bara svara från min horisont som forskare, utifrån de resultat jag fått fram. Ändå tror jag det kan vara intresse ute på fältet.

Men, jag tänker också tala om en annan sak, nämligen att forskning och praktik måste bli bättre på att möta varandra i skolan. Jag har upptäckt, och också själv bidragit till, att forskningen så att säga drar sig undan praktiken, och vill iaktta den från distans, med perspektiv. Det har sina värden, som naturligtvis kan motiveras med diverse vetenskapliga ideal. Praktikfältet bidrar också ofta till denna klyfta, med åberopande av den praktiska erfarenheten som främsta skäl, och med den goda viljan att förändra saker på en gång, utan att vänta på forskningens ofta långdragna process. Detta är mycket lätt att förstå – lärare är människor som drivs av goda intentioner – varför vänta med att göra pedagogik så bra som möjligt?

Min poäng är alltså att detta skapar en statisk relation mellan teori och praktik och onödiga spänningar mellan vetenskap och beprövad erfarenhet. Min upplevelse är att den accentueras onödigt hårt när det gäller just datorisering i skolan Visst måste vi från forskarvärlden kunna närma oss praktiken på ett mer ödmjukt sätt, aktivt finnas med i verksamheterna som beforskas, dra lärdomar och andas in det digitala kritstoffet? Och visst måste den beprövade erfarenheten, med en erfaren lärarkår som bas, kunna möta forskarsamhället över frågor som upplevs som DIREKT (och inte efter väntan) utvecklande för den egna praktiken? Jag tror det. Faktum är att jag är helt övertygad om det. Frågorna om datorisering och i synnerhet en-till-en skulle vinna otroligt många fler svar om vi lyckades mötas lite bättre. Om behovet av detta tänker jag också tala imorgon, och ge något litet exempel på hur det kan gå till.

Handlar teknik i klassrummet alltid om teknik?

På måndag och onsdag håller jag och Ulli Samuelsson en föreläsning på temat Formellt och informellt lärande i digitala miljöer. Jag hade planer på att ifrågasätta huruvida teknik i klassrummet alltid handlar om teknik? Jag tror nämligen att nyckeln för att lyckas med ett modernt (eller kanske snarare postmodernt) lärande, må så vara i en IT-tät miljö, är att odla attityder hos lärare. Visst, det är attityder som väldigt lätt understöds av IT, men som på inga sätt är en naturlig följd av att få en laptop i knät. Attityderna som enligt mitt förmenande behövs i skola präglas av tre saker: Aktivitet/kreativitet, Dynamik och förmåga att bygga Nätverk.

För det första måste läraren bli aktiv i sitt umgänge med elever, och andra signifikanta personer i sin omgivning. Sinnebilden av fröken som sitter vid katedern och låter barnen komma fram med sina böcker i kö för att få hjälp, är för mig upplöst i atomer. Läraren måste vara aktiv i sin kommunikation med eleverna, förse dem med ständigt material, redan innan materialet är svar på en fråga. Att vara aktiv innebär också att våga prova nya idéer, och därmed – till många lärares fasa – överge gamla käpphästar (läraryrket ÄR ett käpphästyrke). Det hänger naturligtvis ihop med den andra attityden, att vara dynamisk. Som framgångsrik lärare måste man våga vara kortsiktig, och pröva nya idéer. Jag tror på fullaste allvar att den lärare som vet exakt vad som kommer hända om tre månader i undervisningen pga långsiktig planering, sannolikt lyckas sämre än den som låter vad som händer om tre månader bero på vad som händer de närmaste två veckorna, under förutsättning att undervisningen präglas av aktivitet/kreativitet. Detta resonemang kan tyckas provocerande till en början, men jag håller med ursprungsmannen – Troed Troedson – om detta till fullo. Den tredje attityden som måste odlas handlar om att samverkan är av godo. De allra flesta lärare skriver under på att de samverkar med sina kollegor. Handen på hjärtat, är inte detta på ett ganska ytligt dock? Jag menar att alla lärare aktivt och dynamiskt ständigt måste arbeta för att utöka sitt personliga lärande nätverk. Detta sker naturligtvis kollegialt, men också via nätet.

Varifrån kommer dessa nödvändiga attityder – aktivitet/kreativitet, dynamik och samverkande – ifrån? Det finns många infallsvinklar och många svar på den frågan. Eftersom jag skall relatera detta till lärande i digitala tider kommer jag uppehålla mig kring tre trender av många inom området: Att vi blir alltmer mobila, att lärresurser blir alltmer öppna och, som ett jordnära och praktiskt exempel, att e-boken kommer med stormsteg. Här ligger för övrigt Jönköpings Kommun långt framme, som har rullat ett projekt kring läsplattor under några års tid. Det här är naturligtvis enbart nedslag i den verklighet vi redan lever i. Jag anser dock att dessa tre, bland andra, trender utmanar läraryrket att anta just de tre angivna attityderna.Frågan är hur man då gör?

Ett vanligt svar är att starta en till en projekt, det vill säga en dator per elev och lärare. Eftersom jag forskar på just det här området, vill jag förhålla mig hyfsat neutral till fenomenet. Dock kan sägas, att enligt den forskningsöversikt jag nu skriver på är det tunnsått (med några undantag) med forskning som visar att de mätbara konsekvenserna, exempelvis i termer av betyg, över huvud taget finns. Däremot ökar elevers motivation med hjälp av datorer, och de blir duktigare på att skriva och att presentera. Nå, detta torde vara ganska självklara resultat av att ha en dator tillgänglig hela arbetsdagar, om man förväntas använda den. Forskningen visar också att lärarnas IT-kompetens ökar (vilket också torde vara självklart). Några intressanta forskningsrapporter visar däremot att skolans situering och förberedelser (varav aktivt attitydarbete är en komponent) är nycklar för att lyckas med en till en projekt. En intressant utvecklingslinje i USA, som ju är den här typen av projekts moderland, är att en hel del skolor nu lägger ned sina en till en projekt, av anledningen att det kostar en farlig massa pengar, och att skolan inte ser någon verklig nytta.De vill hellre satsa pengarna på duktiga lärare.

Så, teknik i klassrummet handlar inte alltid om teknik. Att möta samhällets trender och utveckling genom att starta ett en till en projekt är ingen lösning på hur frågan om hur skolan skall möta samhällets skilda krav. Det kan vara ett steg på vägen, men utan att odla personalens attityder i termer av aktivitet/kreativitet, dynamik och nätverksskapande är tekniken i klassrummet verkningslös, och kanske till och med hämmande. Om detta tänker jag tala på måndag och onsdag.