I huvudet på Håkan Fleischer

Jag gjorde en ego-googling efter inrådan från min kollega. Det visar sig att i nr 5, 2008 av Datorn i utbildningen, finns min föreläsning från Kunskapsepidemin citerad. Författaren lyssnade på mitt anförande om lärande i en postmodern värld, och har tolkat innehållet som följer:

Håkan Fleischer, doktorand i lärande och med en bakgrund som filosofie magister i medie- och kom- munikationsvetenskap, var mitt första val. Inget dåligt val, visade det sig. Föreläsningen bjöd nyfikenhet, ahaupplevelser, skåpmat och även någon irritation. Där avslöjades eventuellt min lärstil. Fleischer gav ett historiskt perspektiv på det postmoderna lärandet eller det digitaliserade lärandet. Vi måste förstå den postmoderna/digitaliserade världen för att förstå våra elever. Förstår vi inte hur annorlunda de fungerar i sitt lärande blir det svårt för oss att anpassa undervisningen.

Den digitala eleven är van vid många snabba källor. Multitasking är naturligt. Eleven vill arbeta multimedialt – text är tråkigt. Hon eller han vill lära sig ’just in time’ eller till och med ’just in case’, det vill säga när behovet uppstår. Varför måste jag veta vad ett verb är, undrar den digitale.

Fleischer irriterar mig genom att fråga om detta innebär skolans död, nu när varenda unge kan ta reda på det den behöver med ett par snabba klick via webben. Hm, tänker jag, har han månne besökt en skola nyligen och sett vilka vetgiriga elever som flockas framför datorerna sökandes nyttig kunskap när inte någon lärare ställt något särskilt krav?

På min skola är det huvudsakligen Youtube som gäller just nu när eleverna har fri tillgång till datorerna. Nu är detta inte ett angrepp på Youtube som jag gärna besöker själv. Jag vill bara påpeka att elever, precis som vilka andra människor som helst, av naturen kan vara lättjefulla eller procrastinerare, det vill säga vana att gärna skjuta upp saker till morgondagen. Den här texten är exempelvis skriven fem dagar efter deadline. Det är mänskligt.

Vilken kunskap skulle eleverna söka om skolan stängde? Varje samhälle har historiskt sett haft den skola som behövts för fortlevnad. Finns det ingen affär att handla i måste man lära sina barn att själva odla och så vidare.

Skolans stängning skulle kanske leda till ’survival of the fittest’, de som självmant skulle ta tag i saker och ting klarar sig som vanligt och de andra slås ut? Vilken typ av kunskap skulle dagens ungdomar anse sig behöva?

Det är  smickrande att bli citerad i Datorn i utbildningen, det är samtidigt beklämmande att författaren inte kontaktar den hon skriver om och så felaktigt citerar. I sådana fall skulle beklagliga misstag kunnat redas ut, och fakta hade kunnat presenterats på ett korrekt sätt i artikeln. För det första kritiserade jag skolan för att traditionellt vilja stimulera till Just-in-case-kunskaper, vilket alltså är något den postmoderna eleven INTE är intresserad av. Tvärtemot vad artikelförfattarinnan alltså påstår.

Detta är en bagatell. Vad som sedan kommer är emellertid en grov misstolkning av min föreläsning. Jag irriterar artikelförfattaren genom att ställa den retoriska frågan om detta snabba informationssamhälle innebär skolans död. Uppenbarligen uppfattade inte författarinnan att det var just en retorisk fråga. I artikeln ifrågasätts om jag varit ute och sett hur ungdomar flockas vid datorn, sökandes kunskap när läraren inte gett specifika instruktioner. Det är just det jag har, och det är just det jag är ute efter. Skolans roll måste omformas för att passa dessa förutsättningar, elevers strategier och taktiker att söka kunskap är nu helt annorlunda jämfört med tidigare. Poängen med den retoriska frågan om skolans  död, är alltså att såväl lärarrollen som skolan som institution måste omformas.

Skolan har en alltjämt viktig uppgift att fylla i det googliserade samhället. Läraren måste snarare än att förmedla kunskap vara en mentor i sökandet efter densamma. läraren måste bistå med såväl kritiskt tänkande som kreativitet. En alltmer central aspekt av den sociala webben är lärarens undervisning i kommunikationens villkor på nätet. Läraren och skolan må i sin traditionella uppgift vara i gungning, men att därtill tolka den retoriska frågan bokstavligt tyder mest på ett bristfälligt lyssnande.

En god föreläsning uppmuntrar, rör om, irriterar och skapar nyfikenhet. Jag tycker det är bra – dock under förutsättning att det sker utifrån en rimlig tolkning av innehållet.

Debatten om kränkning och diskriminering har gått för långt. Jag är den första att skriva under på att man skall respektera sin motpart så långt det är möjligt. Jag är för jämställdhet. Jag är för jämlikhet. Ändå har det gått för långt. I artikeln på SvD blir nu en skola anmäld för att muslimska kvinnliga elever inte tillåts ha helt täckande kläder (så kallad niqab), med hänvisning till beslut av Skolverket.

Som lärare tycker jag det är helt uppenbart att jag måste kunna se ansiktet på den jag undervisar. En gammeldags lärare, som enbart orerar bakom en kateder, kanske skulle kunna mala på i sin drömvärld och inte bry sig om att titta i ansiktet på de han talar TILL. Jag däremot, talar MED eleverna (eller studenterna i mitt fall), är i ständig interaktion med dem, och läser hela tiden av små små signaler som ges via ögon, men också via mun, minspel, rynkningar och andra icke-verbala signaler. Om jag skall kunna göra mitt arbete på bästa sätt, och bana väg för exempelvis denna unga kvinnas lärande, är det rimligt att jag i min yrkesutövning får chansen till det. Dessvärre är inte det enda exemplet på när folk börjar skrika om diskriminering utan anledning.

Jag såg debatt i tisdags, som bland annat handlade om att en ung muslimsk kvinna inte kunde tänka sig att ha kortarmat på sitt arbete på McDonalds. Hon fick då inte jobbet med hänvisning till de hygienregler som finns på företaget, varpå McDonalds blir anmält. De anställda måste ha bara armar, så att de kan tvättas ordentligt vid matlagningen. Jag tycker det är upprörande att den här kvinnan ens har mage att göra en anmälan – och begagnandet av orden kränkning och diskriminering har överanvänts så till den milda grad att de dessvärre börjar bli urholkade. Det är väl helt uppenbart att McDonalds hygien-regler måste gälla? Skulle jag vilja ha en burgare som är tillagad utan att hygienen är säkerställd? Nej.

Naturligtvis överanvänds kränkning och diskriminering också av andra än invandrare. Att mina exempel skulle utgöra bevis för att jag enbart talar om invandrare utgör en bristfällig rapsodisk evidens (för övrigt, gott exempel på hur Humes induktionsproblem kan förklaras). Jag är helt säker på att begreppen missbrukas av vanliga svenssons – på högskolan händer det att vi blir anklagade för diskriminering av det enkla skälet att vi underkänner en tentamen! Så långt har det gått.

Det är farligt när orden kränkning och diskriminering överanvänds i situationer som i grund och botten bara handlar om sunt förnuft. Farligt, därför att vi måste kunna reagera med full kraft när kränkning och diskriminering VERKLIGEN ÄGER RUM. Jag förespråkar en värld i jämlikhet och jämställdhet. När invandrare blir diskriminerade i arbetslivet, exempelvis på grund av att de har fel namn eller brytning, då blir måste vi reagera, precis som i det fall där den med utländskt utseende förvägras inträde till nattklubbar. Allt annat vore ett utslag av strukturell rasism.

Låt oss då använda begreppen kränkning och diskriminering endast när det verkligen handlar om just det – för att få kraft bakom varje argumentation mot just detta. Annars blir snart – reell som fantiserad – kränkning något vi inte ens bryr oss om, något som försvinner i det allmänna bruset. Något förgivettaget och försanthållet. Det är farligt.

Edit: Det är beklämmande att rasistiska kommentarer haglar in på bloggen efter ett sånt här inlägg. Våra rasistiska pinsamma medborgare kanske inte har andra fora att tillgå? Jag raderar i vilket fall som helst konsekvent rasistiska inlägg – min blogg är inget forum för dylika åsikter. Mitt inlägg handlar om användningen av begreppen kränkning och diskriminering – vare sig de används av invandrare eller inte.