I huvudet på Håkan Fleischer

På måndag och onsdag håller jag och Ulli Samuelsson en föreläsning på temat Formellt och informellt lärande i digitala miljöer. Jag hade planer på att ifrågasätta huruvida teknik i klassrummet alltid handlar om teknik? Jag tror nämligen att nyckeln för att lyckas med ett modernt (eller kanske snarare postmodernt) lärande, må så vara i en IT-tät miljö, är att odla attityder hos lärare. Visst, det är attityder som väldigt lätt understöds av IT, men som på inga sätt är en naturlig följd av att få en laptop i knät. Attityderna som enligt mitt förmenande behövs i skola präglas av tre saker: Aktivitet/kreativitet, Dynamik och förmåga att bygga Nätverk.

För det första måste läraren bli aktiv i sitt umgänge med elever, och andra signifikanta personer i sin omgivning. Sinnebilden av fröken som sitter vid katedern och låter barnen komma fram med sina böcker i kö för att få hjälp, är för mig upplöst i atomer. Läraren måste vara aktiv i sin kommunikation med eleverna, förse dem med ständigt material, redan innan materialet är svar på en fråga. Att vara aktiv innebär också att våga prova nya idéer, och därmed – till många lärares fasa – överge gamla käpphästar (läraryrket ÄR ett käpphästyrke). Det hänger naturligtvis ihop med den andra attityden, att vara dynamisk. Som framgångsrik lärare måste man våga vara kortsiktig, och pröva nya idéer. Jag tror på fullaste allvar att den lärare som vet exakt vad som kommer hända om tre månader i undervisningen pga långsiktig planering, sannolikt lyckas sämre än den som låter vad som händer om tre månader bero på vad som händer de närmaste två veckorna, under förutsättning att undervisningen präglas av aktivitet/kreativitet. Detta resonemang kan tyckas provocerande till en början, men jag håller med ursprungsmannen – Troed Troedson – om detta till fullo. Den tredje attityden som måste odlas handlar om att samverkan är av godo. De allra flesta lärare skriver under på att de samverkar med sina kollegor. Handen på hjärtat, är inte detta på ett ganska ytligt dock? Jag menar att alla lärare aktivt och dynamiskt ständigt måste arbeta för att utöka sitt personliga lärande nätverk. Detta sker naturligtvis kollegialt, men också via nätet.

Varifrån kommer dessa nödvändiga attityder – aktivitet/kreativitet, dynamik och samverkande – ifrån? Det finns många infallsvinklar och många svar på den frågan. Eftersom jag skall relatera detta till lärande i digitala tider kommer jag uppehålla mig kring tre trender av många inom området: Att vi blir alltmer mobila, att lärresurser blir alltmer öppna och, som ett jordnära och praktiskt exempel, att e-boken kommer med stormsteg. Här ligger för övrigt Jönköpings Kommun långt framme, som har rullat ett projekt kring läsplattor under några års tid. Det här är naturligtvis enbart nedslag i den verklighet vi redan lever i. Jag anser dock att dessa tre, bland andra, trender utmanar läraryrket att anta just de tre angivna attityderna.Frågan är hur man då gör?

Ett vanligt svar är att starta en till en projekt, det vill säga en dator per elev och lärare. Eftersom jag forskar på just det här området, vill jag förhålla mig hyfsat neutral till fenomenet. Dock kan sägas, att enligt den forskningsöversikt jag nu skriver på är det tunnsått (med några undantag) med forskning som visar att de mätbara konsekvenserna, exempelvis i termer av betyg, över huvud taget finns. Däremot ökar elevers motivation med hjälp av datorer, och de blir duktigare på att skriva och att presentera. Nå, detta torde vara ganska självklara resultat av att ha en dator tillgänglig hela arbetsdagar, om man förväntas använda den. Forskningen visar också att lärarnas IT-kompetens ökar (vilket också torde vara självklart). Några intressanta forskningsrapporter visar däremot att skolans situering och förberedelser (varav aktivt attitydarbete är en komponent) är nycklar för att lyckas med en till en projekt. En intressant utvecklingslinje i USA, som ju är den här typen av projekts moderland, är att en hel del skolor nu lägger ned sina en till en projekt, av anledningen att det kostar en farlig massa pengar, och att skolan inte ser någon verklig nytta.De vill hellre satsa pengarna på duktiga lärare.

Så, teknik i klassrummet handlar inte alltid om teknik. Att möta samhällets trender och utveckling genom att starta ett en till en projekt är ingen lösning på hur frågan om hur skolan skall möta samhällets skilda krav. Det kan vara ett steg på vägen, men utan att odla personalens attityder i termer av aktivitet/kreativitet, dynamik och nätverksskapande är tekniken i klassrummet verkningslös, och kanske till och med hämmande. Om detta tänker jag tala på måndag och onsdag.

Haft en riktigt produktiv dag. Förmiddagen ägnades åt forskningen om 1:1-projekt i Maine, som ju är väldigt omtalat. 1:1 betyder alltså en dator per elev och lärare, dvs mitt forskningsområde.

Lunchade med Apples Sverigechef på utbildningssidan och några av hans medarbetare. Eftermiddagen ägnades åt ett idéseminarie kring 1:1, där bland annat Apple medverkade och berättade om sin skolrelaterade verksamhet. Eftermiddag och kväll har ägnats åt föreläsningar och annat småplock. Nu: dags att signa ut från avdelningen, efter modiga 14 timmar här!

Arbetet med avhandlingen går framåt. Den första halvan av artikeln är nu översatt. Behövde en kreativ dag för att få lite input att fortsätta arbetet med. Idag har jag läst Mind over Machine, av de smått klassiska bröderna Dreyfus & Dreyfus. Jag brukar göra en sammanfattande text på böckerna jag läser, och tänkte att jag likaväl kan använda den som recension.

Boken tar sin start i deras syn på hur tillgodogörande av en färdighet (skill) går till. Enligt bröderna sker detta i fem steg, varpå översta steget består i expertis. Expertisen kännetäcknas av ett närmast intuitivt förhållningssätt till den färdighet som utövas. Början av tillägnandet av färdigheten kännetecknas av ett exakt följande av regler. Boken tar upp vardagsnära exempel, och låter läsaren följa med i de fem stegen. De här stegen kan man för övrigt också läsa om i utmärkta On the Internet, av Hubert Dreyfus.

Boken går därefter igenom datorns funktionalitet, och kopplar detta sedan till frågan om Artificiell Intelligens (AI). En gedigen historisk genomgång av detta forskningsområde görs, och författarna sluter sig till – idag föga överraskande – att datorn aldrig kan klå det mänskliga sinnet. Vi får le lite granna, och betänka att bokens copyright-år är 1986. Boken ägnar ett avsnitt åt att visa på de olika sätt – bra och dåliga – som datorn kan användas i skolan. Tyvärr tror jag att vi ser alltför mycket av dåliga exempel på datoranvändning ute i våra svenska skolor idag, vilket väl säger en hel del eftersom boken är 20 år gammal, och man kan känna igen sig i ett och annat!

Hela boken andas Martin Heideggers filosofi, utan att nämna honom. Kan man sin Dreyfus, så vet man att Hubert har mycket omtyckta forskarseminarier om just Heidegger på Berkeley University, och hans helhetstänkande kring vad kunskap och lärande är andas livsvärldsfenomenologi. Boken är mycket välskriven, och är ett måste för den lärare som vill tänka till kring datorisering i skolan, trots att den är 20 år gammal. Den bevisar att gedigen filosofi i tillämpning håller länge! Jag ger den fyra bildskärmar av fem möjliga.

Hittade en spännande tjänst, Dabbleboard. En slags whiteboard på nätet, med rätt häftiga funktioner. För det första gör den det lätt att rita med mus. Ha! tänker den vakna läsaren. Men det är faktiskt sant. Om du börjar rita på whiteboarden,  och för musen i något som liknar en cirkel, så rättar dabbleboard till resultatet till en perfekt cirkel. Likadant med alla vanliga former. Naturligtvis kan man också rita helt på frihand. För att skriva text behöver man bara klicka på  ytan, och börja skriva. Alla figurer som gjorts kan, om man skapar ett konto, sparas så att man kan återanvända dem i andra teckningar. Att duplicera figurerna, storleksförändra med mera går lätt som en plätt. Det mesta kan faktiskt göras utan att man behöver gå med musen till verktygsfältet, vilket gör att det är snabbarbetat. Nedan ser ni resultatet av en teckning jag gjorde (tog med hela arbetsverktyget i bilden, så ni får se hur det ser ut)

Om man vill infoga teckningar från datorn eller från en webadress går det bra, likaså att infoga ett pdf-dokument. Naturligtvis kan man spara ner sitt arbete som en bild på datorn. Man kan också skicka iväg sin bild via e-post direkt från verktyget. Om man har en blogg som kan uppdateras via e-post, kan man alltså som lärare göra lektionsanteckningar på ett väldigt smidigt sätt på datorn, och posta den till kursbloggen direkt under föreläsningen. En mycket spännande funktion är också möjligheten att använda tavlan gemensamt, dvs flera användare kan rita på samma bild. Perfekt vid projektskisser, möten på distans och så vidare.En spännande tjänst! Tack vare att allt är öppet, och alla bilder hamnar i ett publikt bibliotek som man kan redigera i själv, kan man väl ändå säga att det här är en web 2.0-tjänst. Lägg därtill en framtida möjlighet att tagga respektive bild, så pratar vi pedagogisk nytta på allvar. Personligen tror jag att pedagoger i Sverige behöver förstå den här tekniken till fullo. Varför skulle framtidens elever nöja sig med gammalmodig teknik och långsamma metoder, när en sån här whiteboard kan användas, bli tittad på via distans om så önskas, och där delaktigheten kan vara fullständig?

Snart är det nyår, vilket inbjuder till att blicka framåt. Stephen Downes har skrivit en rejäl essä om framtidens internet. Eftersom jag är doktorand i lärande, och skriver om lärande i en digitaliserad livsvärld, kände jag mig manad att skriva något om detta. En framtidsprognos om var vi befinner oss i fråga om utbildning och användning av informations- och kommunikationsteknik om tio år. Håll till godo.

Utvecklingen på den tekniska sidan går stadigt framåt. Naturligtvis kommer tillgången till teknik och bandbredd ständigt att förbättras. Möjligheten att lagra data på små utrymmen till lågt pris utvecklas ständigt. Trådlösa bredband kommer bli alltmer tillgängliga. Datorer kommer att bli alltmer kraftfulla, portabla och sjunka i pris. Informations- och kommunikationsteknik blir en del i våra liv, införlivade i det mesta vi gör. Detta är en teknologisk utveckling som vi redan är med om.

Flexibiliteten och den allt större valfriheten tack vare digitala artefakter, kommer i hög grad också medverka till en kulturell förändring. Även denna har startat, men kommer att accelerera under de kommande åren. Den enskilda individen kommer bli alltmer befriad från behovet att använda en viss dator, ett visst program eller ett visst system. Eleverna kommer också bli befriade från sina klassrum. Under de närmaste tio åren kan man förutspå att ett sant oberoende av tid och rum kommer att äga rum. Även behovet av att ”låsa in” lärsituationen i särskilda LMS-system på nätet kommer försvinna (exempelvis Ping-Pong). Istället kommer lärobjekten utvecklas enligt standards, så att de kan implementeras i antingen existerande communities, exempelvis Myspace eller Facebook, eller i nyskapade. Det kommer för övrigt också bli enkelt för exempelvis utbildningsinstitutioner att skapa nya communities efter behov.

Lärandet kommer därför istället bli inbäddat i andra aktiviteter, såsom användning av sociala medier. Detta innebär att den personliga lärandemiljön kommer att vara helt individuellt utformad. Skolor och andra utbildningsinstitutioner kommer motvilligt få förflytta digitala lärandemoduler ut på andra arenor, genom att använda sig av standards där respektive elev eller student kan välja ut vad av skolarbetet som skall vara representerat på exempelvis facebook, och på vilket sätt, samt hur synlig aktiviteten skall vara för andra. Innehåll kan vara texter, bilder, video och audio, men kommer alltmer utvecklas till simuleringar. De simuleringsprogram som idag används inom exempelvis militären kommer att få pedagogiska tillämpningar.

Materialet förutsätter en hög grad av interaktivitet, där de lärande tillsammans utformar det slutgiltiga innehållet. Att lära i framtiden är en kreativ process, där slutmålet inte alltid är uppsatt i förväg, utan det snarare är processen som bedöms. Samverkan sker på så vis inte i grupper, där varje person har samma uppgift och samma mål, utan snarare i nätverk där var och en drar nytta av andra, som har andra mål. Detta innebär att samma lärandeobjekt kan användas av flera personer, som del i varierande sammanhang. Det blir en enorm utmaning för kommande utbildningsinstitutioner att släppa sitt innehåll mer eller mindre fritt på nätet. Troligen kommer den här utvecklingen ske stegvis, med universitet och högskolor i spetsen. Skolans roll går tydligt till en alltmer serviceinriktad funktion, där funktionen att lära ut till en viss examensnivå blir allt mindre betydande, och istället blir uppgiften att bedöma aktiviteter upptill en examensnivå alltmer central.

Det här innebär stora förändringar i konceptet av vad en skola är för något. Skolan behövs naturligtvis i framtiden, men kommer förändra karaktär till mer av en mötesplats, snarare än undervisningsplats, med följden att kommunikationsvetenskapen blir alltmer relevant för det pedagogiska fältet. Digitaliseringen innebär inte att läraren kommer försvinna. Det kommer alltid finnas behov – och måhända ett ökat behov – av i huvudsak två saker. För det första behöver elever och studenter bli bedömda på sitt kunskapsmaterial. På nätet samlar den lärande in material och skapar en dynamisk portfolio, men bedömningen av densamma måste alltid ske av en lärare. Framtiden kommer sannolikt inte ligga i digitaliserade tester av kunskap. För det andra behövs läraren som en guide vid sidan av som lär eleven eller studenten att se mönstret i aktiviteten som sker på nätet. Lärarens primära uppgift går från att lära ut, till att lära personen i fråga att lyfta blicken och se helheter och samband.

Intressanta onlineresurser:

• boyd, d. (2006). Identity Production in a Networked Culture: Why Youth Heart MySpace. Hämtad 2008-12-18 från American Association for the Advancement of Science: http://www.danah.org/papers/AAAS2006.html
• De Rossi, L. C. (2007). Community Building: How To Create Your Own Social Media Network With Ning. Hämtad 2008-12-18 från Robin Good: http://www.masternewmedia.org/social_networking/social-media/create-your-social-network-with-Ning-20070306.htm
• Downes, S. (2006). Groups Vs Networks: The Class Struggle Continues. Hämtad 2008-12-18 från Stephen’s Web; presented at eFest: http://www.downes.ca/post/42521
• Downes, S. (2004). Principles of Resource Sharing. Hämtad 2008-12-18 från Stephen’s Web: http://www.downes.ca/post/25
• Downes, S. (2002). The New Literacy. Hämtad 2008-12-18 från Stephen’s Web: http://www.downes.ca/post/72
• Hirst, T. (2008). Time to Build Trust With an “Open Achievements API”? Hämtad 2008-12-18 från OUseful Info: http://ouseful.wordpress.com/2008/09/20/time-to-build-trust-with-an-open-achievements-api/
• Jarche, H. (2005). Learning is Conversation. Hämtad 2008-12-18 från Harold Jarche: http://www.jarche.com/2005/12/OLD651/
• Sharples, M. (2005). Learning As Conversation: Transforming Education in the Mobile Age. Hämtad 2008-12-18 från Paper presented at Conference on Seeing, Understanding, Learning in the Mobile Age, Budapest, Hungary: http://www.fil.hu/mobil/2005/Sharples_final.pdf
• Siemens, G. (2004). Connectivism: A Learning Theory for the Digital Age. Hämtad 2008-12-18 från elearnspace: http://www.elearnspace.org/Articles/connectivism.htm
• White, N. (2006). Blogs and Community – launching a new paradigm for online community? Hämtad 2008-12-18 från The Knwoledge Tree: http://kt.flexiblelearning.net.au/tkt2006/edition-11-editorial/blogs-and-community-%E2%80%93-launching-a-new-paradigm-for-online-community

(Texten är i sin helhet skriven med inspiration från Steve Downes utmärkta essä The Future of online learning: Ten years on).

Tekniken gör det möjligt, men är det nödvändigt? Tekniken ger svaret, men vad var frågan? Vi lever i en tid som präglas av osäkerhet på många olika plan. Det postmoderna tidevarvet ger oss extremt många möjligheter att utvecklas, men också tillfällen till ångest. På det individuella planet märks det på att vår identitet splittras upp i många olika möjlighetsområden. Zygmunt Bauman menar att vi är enade i ensamhet: för var och en av oss öppnar sig världen med så många möjligheter, att det enda vi kan enas i är den ensamhet vi befinner oss i. Ingen annan är i samma position som vi själva. Förr fanns relativt begränsade möjligheter till framtida utveckling: vägen fram var fastlagd av föräldras karriär, social status etcetera. På det samhälleliga planet märks det i en tid av globalisering. Nationalstaten tappar sitt grepp om medborgarna i termer av nationella gränser, regler och inskränkningar, och i takt med att institutionens inflytande som sådan minskar, ökar behovet av övervakning.

Situationen ovan samspelar naturligtvis med terrorismen som hot. Vi har under de senaste åren blivit begåvade med Patriot Act, Abu Ghraib, Guantanamo, Egyptenavvisningar och nu Schlingmans ”antiterrorlag”, även känd som FRA-lagen. Syftet är i grunden gott, men det blir obehagligt statens ögon riktas mot den egna befolkningen. Och som Markus Klamberg, doktorand i folkrätt, påpekar i en kommentar till moderaternas partisekreterare:

Per, vill du att moderaterna ska förknippas med Bush, Rumsfeld, Cheney och Ashcroft så ska du, Reinfeldt, Bildt, Tolgfors och Ask fortsätta i samma anda. Det verkar inte spela någon roll att statliga rapporter från USA och Storbritannien sågar det arbetssätt som FRA-lagen bygger på när det gäller terrorbekämpning. Är allt bara yta för de nya moderaterna? Vi har fått nog av kriget mot terrorism om det innebär att våra rättigheter monteras ner. Vi vill inte ha en svensk version av övervakningsbestämmelserna i Patriot Act.

På samma sätt – men naturligtvis i mindre skala – blir det också en obehaglig smak i munnen när skolbarn tvingas identifera sig vid skolmatsbespisningen varje dag, eller när gymnasieskolor skickar så kallade skolk-sms till föräldrar. De eventuella följderna av detta känns inte helt genomtänkta. Att skicka skolk-sms till föräldrar har bland annat lett till ett ökat våld mot gymnasietjejer från så kallade hederskulturer, där de helt enkelt blir misshandlade när de kommer hem, för att de inte varit i skolan, enligt uppgift från TT. Tekniken och möjligheten till övervakning tycks användas oreflekterat. Jag är helt säker på att det går att planera skolbespisningens matinköp, samt kolla av vem som kommer in i matsalen, på andra sätt. Vi kan också använda andra metoder för att förebygga skolk. Jag hade ett fint samtal med en gymnasielärare för ett litet tag sen, som menade att det är bättre att eleven meddelar om något är fel via sms, än inget alls. Om det håller jag med fullständigt. Att däremot vända på steken, och använda tekniken ”mot” individen torde vara fel. Vi lever i en tid och med en politik som konsekvent nedrustar de sociala skyddsnäten, och kontrollen av enskilda individer ökar, såväl de främmande som de egna. Tekniken gör det möjligt, men är det nödvändigt?