I mitt företag släpper jag alldeles snart ett lecture om att ge nakna presentationer. Det vill säga, presentationer där du som talare står rakt upp och ned och förmedlar ett budskap som går hem. Nakenheten består i att inte vara beroende av PowerPoint, annan teknik andra kollegor.
Igår hade jag just ett sådant tillfälle: När jag skulle föreläsa upptäckte jag att någon bokat om min sal. Salen var dubbelt så stor som planerat, vilket skapar eko, det fanns ingen dator eller projektor på plats (vilket det skulle göra), så mina slides gick inte visa. Sagt och gjort, bara att praktisera det jag kommer lära ut på mina lectures.
För det första gäller det att ha ett glasklart budskap. Det kan tyckas självklart, men är det ingalunda. För mig gäller det att kunna formulera ett budskap i twitterform, en mening, ett påstående, kärnan i budskapet som kan hamras in gång på gång. Det är inte bara så att det hjälper till att sälja ett budskap: Det får också publiken att återkoppla allt du säger till något de benfast känner till (genom att du är tydlig). För det andra är det naturligtvis viktigt att bygga upp talet i en tydlig struktur. Förmågan att återupprepa det kärnfulla budskapet, och tydligt markera vilka argumenten är för att det håller, och att visa när du så att säga pratar om något annat (byter argument).
När man ger nakna presentationer är det också helt centralt att inte bara vara kunnig inom sitt område, man bör också signalera någon slags praktisk visdom i ämnet. Ett sätt att bygga upp detta är att kunna avsevärt mycket mer om ämnet än det man talar om. Vidare menar jag att man måste fundera mycket över vilken karaktär man visar upp – hur tas min image emot. Det låter sannolikt ytligt, men om din karaktär är tilltalande, och ditt budskap klockrent och stringent, går det hem i de flesta publiker. Lägg därtill att du som naken föreläsare (ja, egentligen i alla föreläsningssituationer) bör visa din välvilja mot publiken i så många lägen som det går. Det betyder att publiken aldrig ”enbart” kan vara åhörare. Nej, de måste snarare betraktas som deltagare i den kommunikativa dansen.
När man ger nakna presentationer är det helt centralt att också i förväg fundera över den reaktion man vill väcka hos publiken. Skall de bli glada? Upprörda? Diskussionslystna? Vilken känsla finns i maggropen när de går hem. Sedan gäller det att arbeta i riktning mot den känslan. Ett bra sätt att arbeta för att bygga upp känslor är att dramatisera med rösten. När du signalerar innehåll i talet som är riktat på ett visst sätt, sänk rösten, tala långsammare och låt orden sjunka in. Andra sätt att skapa känslor är att anknyta till personliga exempel. Ett tredje sätt är att använda retoriska figurer som sätter känslor i svängning. Ett bra sätt är att använda antiteser, klimax och hyperboler.
Egentligen är det retorikens elementa jag lär ut på detta seminarium, men ändå känns titeln angelägen. Man får helt enkelt lära sig att formulera ett slagkraftigt budskap, att på rätt sätt analysera och visa upp den karaktär och personlighet som behövs för att gå hem, samt att spela på känslor så att talet också skapar en förändringskraft och motivation hos publiken. Det är dags att vi – både presentatörer och lärare – slutar gömma oss bakom en vilja att förmedla så mycket information som möjligt via fullklottrade PowerPointbilder, och börjar ägna oss åt det som är helt centralt för vårt lärande: Att ge nakna presentationer, för att på så vis inbjuda till en lärande, kommunikativ dans.
Tänk dig att du är toppladdad inför din föreläsning eller ditt föredrag. Du vet exakt vad du vill ha sagt, du har alla bitar på plats, du är toppladdad. 20 sekunder innan du går på scenen händer det som inte får hända: dina kläder går sönder, någon häller juice över dig, du upptäcker att det du skall demonstrera inte finns i din väska, etcetera. Vad gör du?
Det enkla svaret är: Du fortsätter. Det är det enda du kan göra. The Show must go on, och av tre enkla skäl kan du vara trygg med det. För det första väcker din situation sympati för dig. Kanske har dina åhörare varit i samma situation själva tidigare? De förstår att saker och ting går snett. För det andra vill din publik faktiskt höra dig tala. De kom för att lyssna till det av ett skäl, och det skälet blev faktiskt inte förändrat bara för att något oförutsätt inträffade. För det tredje känner du dig bättre till mods om du fortsätter. Du kan aldrig kontrollera omgivningarna fullt ut, däremot kan du kontrollera din respons på omgivningen. När du fortsätter på det här sättet vinner du en slags moralisk seger, även om talet inte är till hundra procent bra. Moraliska segrar är tämligen viktiga när det gäller retorik och presentationsteknik: det är de som bygger ditt självförtroende och din förmåga att hantera nästa svåra situation med litet större lätthet.
Du kanske känner att du måste be om ursäkt för det inträffade. Det kan du gott göra, men det är inget tvång. Ofta hänger vi upp oss i ”ursäkta-mig-träsket”, och ältar problemet, istället för att gå vidare. Det är ett säkert tecken på att det inte är för publikens skull som vi ursäktar oss, utan för vår egen skull. Sällan bra. Dessutom lägger ursäkten fokus på katastrofen som inträffat, istället för på dig som talare. Så, vid nästa katastrof, stå på dig: The show must go on.
Dags att gå vidare med i första fasen i retoriken, nämligen förståelse. Vi har tidigare pratat om publikanalys och situationsanalys. Det tredje att arbeta med i denna första fas är Fleischers förståelsetrappa.
Handen på hjärtat, om någon ber dig hålla tal, tänker du då inte ”Vad ska jag säga”? Jag menar att det är det sista du ska tänka. Det översta trappsteget. Vi tar det från början.
Det första trappsteget består i att istället fråga dig ”Ok, jag ska tala. Vad vill jag nå för effekt”? Om du börjar i den här änden får du en mycket mer strömlinjeformad process när du plockar fram material. Du kan vilja nå en mängd olika effekter. Jag brukar försöka se åskådarnas reaktioner framför mig. Ska de skratta? Bli upprörda? Börja debattera? Vilket ansiktsuttryck har de? Vad kommer de göra när de kommer hem – berättar de att de träffade en rolig prick, eller en verklig expert?
Nästa steg på trappan handlar om hur du skall nå den här effekten. Vilka medel skall användas? Ska du tala ensam? Använda PowerPoint? Långt tal? Ska de få möjlighet att diskutera? Behövs pauser?
Därefter tredje trappsteget: Varför? Varför ska jag använda den här metoden? Om svaret är något annat än ”För att det är bästa möjliga för att nå mitt mål”, får du tänka om. Frågan finns där, eftersom vi ofta drabbas av lättja. Tyvärr har jag utbildat alltför många ”professionella” informatörer, vid exempelvis myndigheter, som menar att ”har jag nu gjort på det här viset i tio år, är det nog rätt metod idag också”. Fel! Tider ändras, publiker ändras, och – om du tänker enligt min modell – kanske även dina syften. Så, ställ frågan om varför du väljer en viss metod. Oftare än du tror blir svaret ”för att det är bekvämt”. Gör i så fall om.
Fjärde och sista steget handlar om vad du skall säga. Nu har du strömlinjeformat processen, och det blir mycket enklare att ta fram material till ditt tal. Du vet vilken reaktion du skall väcka, du vet vilka metoder du skall använda, och du vet också med säkerhet att det är bästa metoden. Det sistnämnda innebär att du undersökt saken noga, och förstår metodens för- och nackdelar. Du har också redan satt igång tankarna i linje med ditt mål. Nu ställer du dig frågan ”Vad skall jag säga”?
I förra artikeln hävdade jag att det är viktigt att förstå publiken, dels för att nå fram med rätt budskap till dem, men också för att ”sätta sig in i talsituationen” på ett sätt så att Du som talare blir engagerad. Detsamma gäller situationsanalysen.
Situationsanalys
Det finns naturligtvis en mängd frågor att ställa sig för att få förståelse för den talsituation man befinner sig i. Här kommer ett axplock:
Hur ser lokalen ut? Är den stor eller liten? Om den är stor, kan du då fixa så att publiken kommer så nära som möjligt?
Hur fungerar ljuset? Om det är strålkastare, be att få prova innan – om man är ovan vid strålkastare kan man bli förskräckt över det faktum att man blir lite bländad.
Hur fungerar ljudutrustningen?
Är det en upphöjd scen, eller plant golv? Det är uppenbart att du kan förbereda för mer frekventa ”utflykter” i publiken om det inte är en upphöjd scen.
Är rummet utsmyckat, eller är det ganska kalt?
Hur står det till med ventilation och värme? Nödvändigt att veta för att planera pauser.
När i programmet ska du tala? Är du ensam talare? Om inte, vem har talat innan? Efter? Om Mark Levengood har talat innan dig, kanske inte ordvitsar är bästa strategin för dig. Om publiken skrattat länge och väl innan, var inte ängslig. Du behöver inte toppa den upplevelsen genom att vara ännu roligare. Tvärtom, publiken behöver kontrast – därför kan du göra ett väldigt bra intryck som allvarlig i det läget.
Vilket sammanhang befinner du dig i? Vilken ton förväntas?
När på dagen pratar du? Om du är talare på en konferens, är det i början eller slutet av konferensen? Det är uppenbart att det är en dålig idé att visa film kl 14 dag två på en konferens, när alla ätit potatisgratäng och helstekt kotlettrad på buffé – om man nu inte VILL att de ska somna förstås.
Naturligtvis finns fler frågor att ställa sig om situationen. Det viktiga är inte exakt vilka frågor du ställer för att få förståelse, utan att din situationsanalys leder till att sparka igång tankarna.
Den första uppgiften för talaren är att förstå situationen han ställs inför. Innan man gjort detta, och analyserat läget ordentligt, kan man inte nå fram till publiken på ett fullgott sätt. Visst, det är klart att man kan ha tur, men ändå. Varför chansa? Tyvärr ser jag, när jag är ute och föreläser i offentlig förvaltning och bland företag, att man slarvar med just förståelsefasen i retoriken med argumentet: ”Jag har föreläst om detta i flera år, så jag ska nog klara av det nu igen”.
Det är säkert sant, men om man resonerar så missar man en viktig detalj i förståelsefasen, nämligen den att förutom att förbereda sig inför den specifika situationen, bjuder man så att säga in sina tankar att utvecklas kring ämnet, genom att man faktiskt tvingas se sitt tal från ett annat perspektiv. Det är först när vi själva känner att vi utvecklas i våra tal och föredrag, som det blir lite nerv i verksamheten. På det sättet bidrar förståelse-arbetet till ett utvecklat etos och patos.
Förståelsefasen kan delas in i tre delar: Att förstå publiken, att förstå situationen, samt att arbeta med vad jag kallar Fleischers syftestrappa. Idag ska vi prata om att förstå publiken.
Publikanalys
I all kommunikation behöver man fundera över vem mötet sker med, vare sig det är öga mot öga, eller en stor publik. Det är viktigt att förstå publiken dels för att kunna anpassa föredragets innehåll och karaktär. Det är också viktigt för att göra sig själv medveten om fördomar och att väga sin tidigare erfarenhet mot situationen. Här är några frågor att ställa sig inför nästa publikmöte (den är naturligtvis inte fullständig):
Vilken ålder har publiken? Stor eller liten spridning i åldrar? Det är självklart att ett föredrag om tullpolitik genomförs på ett sätt för en äldre publik, och ett annat sätt för dagisbarn.
Hur många är de? Det är lättare att ha en dialog-baserad framtoning med en liten publik, även om det är fullt möjigt även med mycket stora publiker (men svårare).
Vilken köns- och genustillhörighet? Genus är det sociala könet. Vad kan vi förvänta oss för genusposition?
Vad har publiken för kunskaper i ämnet? Din uppgift som talare är att ta åhörarna till den proximala utvecklingszonen, det vill säga en plats där de utmanas så mycket att de lär sig, men bara tack vare att Du som talare lyfter dem precis ovanför den gräns de skulle klarat sig till själva. Människor vill bli utmanade!
Vad har de för kunskaper om och förväntningar på Dig som talare?
Vad har de för intresse i ämnet – hur hett är det för publiken? Är du mitt i prick, eller ett pikant inslag? Djupa kunskaper i ett ämne betyder inte alldeles självklart ett starkt intresse.
Säkerligen kan den vakna läsaren hitta en mångfald fler frågor att ställa om publiken. Syftet är alltså att dels förbereda det specifika föredraget, men också att mentalt förbereda sig, komma över fördomar, och utmana sig själv att möta publiken på absolut bästa sätt.
Att inleda starkt är ofta (men inte alltid) en förutsättning för att göra ett gott intryck som talare. Via Six minutes hittade jag en intressant artikel om saken, som jag skriver under på.
Tänk dig att du skall prata om elevernas aktiviteter på rasterna. Hur skulle du inleda? Här kommer några exempel som inte är alltför långsökta:
Välkomna hit idag. Vi skall prata om vad eleverna gör på rasterna
eller
Eleverna är naturligtvis mönstermänniskor på lektionerna. Men hur är det med rasterna?
Det är naturligtvis inget fel på de här inledningarna. De är direkta, de anslår ämnet, men de är tyvärr tråkiga. Vad säger ni om följande istället?
Paintball-kulor (paus)
Jaktslangbella (paus)
Morakniv (paus)
Saker som skadar, alltihopa funnet vid (paus) en genomgång av elevskåpen här på skolan.
Varför fungerar den här inledningen? Jo, bland annat därför att den:
Innehåller den retoriska figuren klimax, i det här fallet är det ”farlighetsgraden” som stegras.
Den innehåller en alliteration, det vill säga en ljudupprepning med bokstaven s i inledningen av varje ord i den avslutande satsen (Saker som skadar)
Den använder pauseringar som ett spänningsskapande element.
Den bjuder på ett överraskningsmoment via en cliffhanger: Genom att ange dessa potentiella vapen, kan åskådaren till en början tro att du skall tala kring vanliga vapen i samhället. Sedan skapar du en effekt genom att visa, att detta faktiskt finns i den skola som barnen går på.
Tack vare ovanstående, bidrar inledningen också till ett lärande. Folk tycker om att lära sig saker. Det aktiverar människors fantasi och kreativitet.
Randy Pausch delivers a lesson laden lecture — Really Achieving Your Childhood Dreams — which will have you laughing, crying, and cherishing life.
The “elephant in the room” — Pausch’s diagnosis of terminal pancreatic cancer — serves as an emotional backdrop for this memorable lecture.
In addition to illuminating many of life’s important lessons, Randy Pausch’s last lecture also provides five lessons which can help you connect with your audience.
Såväl föreläsningens innehåll som formen är bra.
För att få inspiration och motivation, titta gärna på klippet. Det är över en timma långt, men en av de bästa och mest nedladdade föreläsningar som finns på Youtube. Om du sedan känner att Randy är en god talare, och vill få reda på hur han egentligen gjorde för att få dig att känna så (förutom att innehållet är bra), läs mer 5 presentation lessons from Randy Pausch in the last lecture.
Att vara humoristisk är sannerligen en konst. Ibland är man säker på att materialet är väldigt roligt, och ingen skrattar. Ibland är det tvärtom: skratten uppstår på de mest märkliga ställen. Personligen är jag ofta uppfattad som en rolig föreläsare. Jag fick till och med en gång kommentaren: ”Kan du sluta vara så rolig, det är så svårt att förstå ämnet”. Och det ligger väl något i det: det är inte alltid läge att vara rolig. En lärdom så god som någon.
Folk tycker ofta det är svårt att vara rolig, emellertid, även när det är lämpligt. Det beror inte sällan på att man är nervös och spänd. Därför bidrar jag gärna med lite tips via George Gilbert på hur god humor byggs. Håll till godo med hans utmärkta bloggpost i ämnet.
När jag coachade min våga-tala grupp häromdagen berättade jag för dem om de tre olika språktyperna (tillika lärprofilerna): visuella, auditiva och kinestetiska. Det är viktigt att variera språket, så att man stimulerar alla tre språktyper. På så vis får man med sig alla, får bättre gehör, blir säkrare och presterar bättre. Grundregeln för mig är att blanda och ge, och ingen särskild turföljd behövs.
Den visuella språktypen tänker och talar i bilder, och blir triggad av visuella stimuli. Här kan powerpoint eller ännu hellre vanlig bildvisning vara till nytta.
Den auditiva språktypen tänker i ljudtermer, och talar likaså i ljudtermer. För dessa är det viktigt att du använder ett språk som använder ”ljud-termer”, och att du använder rösten som ett instrument. Pausering och rytm är viktigt för dessa. Att tala i sagoform eller berättelseform fungerar också bra.
De kinestetiska triggar på känslointryck, det vill säga via doft, smak och känsel. De här lyssnar bäst (och lär sig bäst) om de får göra något under presentationen.
8 visitors online now 0 guests, 8 bots, 0 members Max visitors today: 33 at 07:01 am UTC This month: 33 at 09-03-2010 07:01 am UTC This year: 47 at 06-25-2010 11:20 am UTC All time: 47 at 06-25-2010 11:20 am UTC
Inlägg (RSS)