Dags att gå vidare med i första fasen i retoriken, nämligen förståelse. Vi har tidigare pratat om publikanalys och situationsanalys. Det tredje att arbeta med i denna första fas är Fleischers förståelsetrappa.
Handen på hjärtat, om någon ber dig hålla tal, tänker du då inte ”Vad ska jag säga”? Jag menar att det är det sista du ska tänka. Det översta trappsteget. Vi tar det från början.
Det första trappsteget består i att istället fråga dig ”Ok, jag ska tala. Vad vill jag nå för effekt”? Om du börjar i den här änden får du en mycket mer strömlinjeformad process när du plockar fram material. Du kan vilja nå en mängd olika effekter. Jag brukar försöka se åskådarnas reaktioner framför mig. Ska de skratta? Bli upprörda? Börja debattera? Vilket ansiktsuttryck har de? Vad kommer de göra när de kommer hem – berättar de att de träffade en rolig prick, eller en verklig expert?
Nästa steg på trappan handlar om hur du skall nå den här effekten. Vilka medel skall användas? Ska du tala ensam? Använda PowerPoint? Långt tal? Ska de få möjlighet att diskutera? Behövs pauser?
Därefter tredje trappsteget: Varför? Varför ska jag använda den här metoden? Om svaret är något annat än ”För att det är bästa möjliga för att nå mitt mål”, får du tänka om. Frågan finns där, eftersom vi ofta drabbas av lättja. Tyvärr har jag utbildat alltför många ”professionella” informatörer, vid exempelvis myndigheter, som menar att ”har jag nu gjort på det här viset i tio år, är det nog rätt metod idag också”. Fel! Tider ändras, publiker ändras, och – om du tänker enligt min modell – kanske även dina syften. Så, ställ frågan om varför du väljer en viss metod. Oftare än du tror blir svaret ”för att det är bekvämt”. Gör i så fall om.
Fjärde och sista steget handlar om vad du skall säga. Nu har du strömlinjeformat processen, och det blir mycket enklare att ta fram material till ditt tal. Du vet vilken reaktion du skall väcka, du vet vilka metoder du skall använda, och du vet också med säkerhet att det är bästa metoden. Det sistnämnda innebär att du undersökt saken noga, och förstår metodens för- och nackdelar. Du har också redan satt igång tankarna i linje med ditt mål. Nu ställer du dig frågan ”Vad skall jag säga”?
I förra artikeln hävdade jag att det är viktigt att förstå publiken, dels för att nå fram med rätt budskap till dem, men också för att ”sätta sig in i talsituationen” på ett sätt så att Du som talare blir engagerad. Detsamma gäller situationsanalysen.
Situationsanalys
Det finns naturligtvis en mängd frågor att ställa sig för att få förståelse för den talsituation man befinner sig i. Här kommer ett axplock:
Hur ser lokalen ut? Är den stor eller liten? Om den är stor, kan du då fixa så att publiken kommer så nära som möjligt?
Hur fungerar ljuset? Om det är strålkastare, be att få prova innan – om man är ovan vid strålkastare kan man bli förskräckt över det faktum att man blir lite bländad.
Hur fungerar ljudutrustningen?
Är det en upphöjd scen, eller plant golv? Det är uppenbart att du kan förbereda för mer frekventa ”utflykter” i publiken om det inte är en upphöjd scen.
Är rummet utsmyckat, eller är det ganska kalt?
Hur står det till med ventilation och värme? Nödvändigt att veta för att planera pauser.
När i programmet ska du tala? Är du ensam talare? Om inte, vem har talat innan? Efter? Om Mark Levengood har talat innan dig, kanske inte ordvitsar är bästa strategin för dig. Om publiken skrattat länge och väl innan, var inte ängslig. Du behöver inte toppa den upplevelsen genom att vara ännu roligare. Tvärtom, publiken behöver kontrast – därför kan du göra ett väldigt bra intryck som allvarlig i det läget.
Vilket sammanhang befinner du dig i? Vilken ton förväntas?
När på dagen pratar du? Om du är talare på en konferens, är det i början eller slutet av konferensen? Det är uppenbart att det är en dålig idé att visa film kl 14 dag två på en konferens, när alla ätit potatisgratäng och helstekt kotlettrad på buffé – om man nu inte VILL att de ska somna förstås.
Naturligtvis finns fler frågor att ställa sig om situationen. Det viktiga är inte exakt vilka frågor du ställer för att få förståelse, utan att din situationsanalys leder till att sparka igång tankarna.
Den första uppgiften för talaren är att förstå situationen han ställs inför. Innan man gjort detta, och analyserat läget ordentligt, kan man inte nå fram till publiken på ett fullgott sätt. Visst, det är klart att man kan ha tur, men ändå. Varför chansa? Tyvärr ser jag, när jag är ute och föreläser i offentlig förvaltning och bland företag, att man slarvar med just förståelsefasen i retoriken med argumentet: ”Jag har föreläst om detta i flera år, så jag ska nog klara av det nu igen”.
Det är säkert sant, men om man resonerar så missar man en viktig detalj i förståelsefasen, nämligen den att förutom att förbereda sig inför den specifika situationen, bjuder man så att säga in sina tankar att utvecklas kring ämnet, genom att man faktiskt tvingas se sitt tal från ett annat perspektiv. Det är först när vi själva känner att vi utvecklas i våra tal och föredrag, som det blir lite nerv i verksamheten. På det sättet bidrar förståelse-arbetet till ett utvecklat etos och patos.
Förståelsefasen kan delas in i tre delar: Att förstå publiken, att förstå situationen, samt att arbeta med vad jag kallar Fleischers syftestrappa. Idag ska vi prata om att förstå publiken.
Publikanalys
I all kommunikation behöver man fundera över vem mötet sker med, vare sig det är öga mot öga, eller en stor publik. Det är viktigt att förstå publiken dels för att kunna anpassa föredragets innehåll och karaktär. Det är också viktigt för att göra sig själv medveten om fördomar och att väga sin tidigare erfarenhet mot situationen. Här är några frågor att ställa sig inför nästa publikmöte (den är naturligtvis inte fullständig):
Vilken ålder har publiken? Stor eller liten spridning i åldrar? Det är självklart att ett föredrag om tullpolitik genomförs på ett sätt för en äldre publik, och ett annat sätt för dagisbarn.
Hur många är de? Det är lättare att ha en dialog-baserad framtoning med en liten publik, även om det är fullt möjigt även med mycket stora publiker (men svårare).
Vilken köns- och genustillhörighet? Genus är det sociala könet. Vad kan vi förvänta oss för genusposition?
Vad har publiken för kunskaper i ämnet? Din uppgift som talare är att ta åhörarna till den proximala utvecklingszonen, det vill säga en plats där de utmanas så mycket att de lär sig, men bara tack vare att Du som talare lyfter dem precis ovanför den gräns de skulle klarat sig till själva. Människor vill bli utmanade!
Vad har de för kunskaper om och förväntningar på Dig som talare?
Vad har de för intresse i ämnet – hur hett är det för publiken? Är du mitt i prick, eller ett pikant inslag? Djupa kunskaper i ett ämne betyder inte alldeles självklart ett starkt intresse.
Säkerligen kan den vakna läsaren hitta en mångfald fler frågor att ställa om publiken. Syftet är alltså att dels förbereda det specifika föredraget, men också att mentalt förbereda sig, komma över fördomar, och utmana sig själv att möta publiken på absolut bästa sätt.
Att inleda starkt är ofta (men inte alltid) en förutsättning för att göra ett gott intryck som talare. Via Six minutes hittade jag en intressant artikel om saken, som jag skriver under på.
Tänk dig att du skall prata om elevernas aktiviteter på rasterna. Hur skulle du inleda? Här kommer några exempel som inte är alltför långsökta:
Välkomna hit idag. Vi skall prata om vad eleverna gör på rasterna
eller
Eleverna är naturligtvis mönstermänniskor på lektionerna. Men hur är det med rasterna?
Det är naturligtvis inget fel på de här inledningarna. De är direkta, de anslår ämnet, men de är tyvärr tråkiga. Vad säger ni om följande istället?
Paintball-kulor (paus)
Jaktslangbella (paus)
Morakniv (paus)
Saker som skadar, alltihopa funnet vid (paus) en genomgång av elevskåpen här på skolan.
Varför fungerar den här inledningen? Jo, bland annat därför att den:
Innehåller den retoriska figuren klimax, i det här fallet är det ”farlighetsgraden” som stegras.
Den innehåller en alliteration, det vill säga en ljudupprepning med bokstaven s i inledningen av varje ord i den avslutande satsen (Saker som skadar)
Den använder pauseringar som ett spänningsskapande element.
Den bjuder på ett överraskningsmoment via en cliffhanger: Genom att ange dessa potentiella vapen, kan åskådaren till en början tro att du skall tala kring vanliga vapen i samhället. Sedan skapar du en effekt genom att visa, att detta faktiskt finns i den skola som barnen går på.
Tack vare ovanstående, bidrar inledningen också till ett lärande. Folk tycker om att lära sig saker. Det aktiverar människors fantasi och kreativitet.
Randy Pausch delivers a lesson laden lecture — Really Achieving Your Childhood Dreams — which will have you laughing, crying, and cherishing life.
The “elephant in the room” — Pausch’s diagnosis of terminal pancreatic cancer — serves as an emotional backdrop for this memorable lecture.
In addition to illuminating many of life’s important lessons, Randy Pausch’s last lecture also provides five lessons which can help you connect with your audience.
Såväl föreläsningens innehåll som formen är bra.
För att få inspiration och motivation, titta gärna på klippet. Det är över en timma långt, men en av de bästa och mest nedladdade föreläsningar som finns på Youtube. Om du sedan känner att Randy är en god talare, och vill få reda på hur han egentligen gjorde för att få dig att känna så (förutom att innehållet är bra), läs mer 5 presentation lessons from Randy Pausch in the last lecture.
Att vara humoristisk är sannerligen en konst. Ibland är man säker på att materialet är väldigt roligt, och ingen skrattar. Ibland är det tvärtom: skratten uppstår på de mest märkliga ställen. Personligen är jag ofta uppfattad som en rolig föreläsare. Jag fick till och med en gång kommentaren: ”Kan du sluta vara så rolig, det är så svårt att förstå ämnet”. Och det ligger väl något i det: det är inte alltid läge att vara rolig. En lärdom så god som någon.
Folk tycker ofta det är svårt att vara rolig, emellertid, även när det är lämpligt. Det beror inte sällan på att man är nervös och spänd. Därför bidrar jag gärna med lite tips via George Gilbert på hur god humor byggs. Håll till godo med hans utmärkta bloggpost i ämnet.
När jag coachade min våga-tala grupp häromdagen berättade jag för dem om de tre olika språktyperna (tillika lärprofilerna): visuella, auditiva och kinestetiska. Det är viktigt att variera språket, så att man stimulerar alla tre språktyper. På så vis får man med sig alla, får bättre gehör, blir säkrare och presterar bättre. Grundregeln för mig är att blanda och ge, och ingen särskild turföljd behövs.
Den visuella språktypen tänker och talar i bilder, och blir triggad av visuella stimuli. Här kan powerpoint eller ännu hellre vanlig bildvisning vara till nytta.
Den auditiva språktypen tänker i ljudtermer, och talar likaså i ljudtermer. För dessa är det viktigt att du använder ett språk som använder ”ljud-termer”, och att du använder rösten som ett instrument. Pausering och rytm är viktigt för dessa. Att tala i sagoform eller berättelseform fungerar också bra.
De kinestetiska triggar på känslointryck, det vill säga via doft, smak och känsel. De här lyssnar bäst (och lär sig bäst) om de får göra något under presentationen.
När det gäller framförandeteknik, talar jag en del om klädsel i mina klasser i retorik. Mitt främsta tips är naturligtvis att man måste känna sig bekväm, och klä sig utifrån målgruppens förväntningar. Detta är bastipset. Regeln kan naturligtvis brytas om man vill uppnå någon särskild effekt, men som man säger i The Karate Kid: ”First learn walk, then learn fly”.
Jag brukar också påpeka att man ibland, kanske särskilt kvinnor, har ett plagg eller ett par skor eller ett smycke som man känner sig extra fin i. Om så är fallet, tycker jag att man skall använda det. Faktiskt kan det bli en positiv spiral av det, som en trigger till att känna sig trygg. Exempelvis har jag en klocka som jag precis hade köpt inför ett uppträdande. Klockan är stor – modern – och ganska iögonfallande. Framträdandet gick jättebra (vilket naturligtvis berodde på mig och inte på klockan), och någon kom fram och framförde just det berömmet, och sa samtidigt att klockan var fin. När jag nästa gång tar på mig klockan (jag har den numera bara vid presentationer), associerar jag automatiskt ihop klockan med det positiva framförandet, och jag inbillar mig att det hjälper mig att bli trygg och säker, vilket leder till en positiv spiral. Kläder kan således tjäna som triggers och ”riter” som hjälper dig att komma i rätt stämning. Ytterligare att tänka på:
När det gäller kläder bör du vara uppklädd, men inte överklädd.
Se också till att kläderna sitter bra på kroppen. Jag minns ett framförande som jag rent tekniskt gjorde väldigt bra, men som sabbades av att min skjorta satt illa på mig, så att kragen drogs bakåt. Det ledde till att jag drog i kragen hela tiden, vilket störde allmänintrycket.
Tänk på vad kläderna berättar om dig. Likväl som dina ord och ditt språkbruk berättar om dig, gör också dina kläder det. Ibland har jag ett par illgröna skor när jag föreläser – det berättar andra saker om mig än om jag har ett par skinande blanka lackskor.
Apropå skor – jodå, folk ser skorna också.
Man behöver inte vara märkesfanatiker, men lägg lite extra pengar på din presentationsgarderob. Dels sätter det dig i en stämning – bara det faktum att du betalt hyfsat för din outfit gör att du känner dig fin och säker (det vet varje kvinna, och förhoppningsvis varje man), och dessutom ser faktiskt kläder som håller i tvätten bättre ut än slit och släng kläder från Ullared. Det bara är så.
Vill du lära dig mer om retorik och presentationsteknik? Kika runt på bloggen eller besök Fleischer mentalism & föredrag.
Ja, kanske inte bokstavligt. Men i dessa powerpoint-tider (som jag som bekant är kritisk till emellanåt), konstrar vi ofta till det för mycket. Via bloggen Presentation Zen hittade jag ett intressant inlägg om konsten att leverera nakna presentationer. Vi försöker ofta kompensera bristande struktur, bristande förståelse för språkets betydelse och bristande mod att använda sin personlighet med ytliga attribut. Ibland blir till och med attributet huvudnumret: vi vill visa en fräsig video, en snygg powerpoint eller använda en häftig digital whiteboard. Min utmaning till Dig som talare är därför att ge nästa presentation naken. Det är skrämmande, men otroligt nyttigt, och lär dig väldigt mycket om konsten att tala.
Att presentera naken innebär att du plockar bort allt som inte är nödvändigt. Kvar blir ditt huvudbudskap och dina argument för att budskapet är korrekt. Plötsligt blir det tydligt om den bärande idén verkligen håller.
För att ge den nakna presentationen är det viktigt att du bland annat tänker på:
Att inte försöka imponera. Lägg istället fokus på att dela erfarenheter med publiken, och att gemensamt skapa en gemensam upplevelse. Lägg egot åt sidan!
För att ge en naken presentation måste du vara absolut närvarande här och nu. När du använder massa verktyg och manér, kan man ibland dölja sin icke-närvaro. När du ger en naken presentation måste du verkligen vara 100% här och nu. Ett slags retorikens zen.
Göm dig ej heller bakom möbler och podium. Våga gå nära. Även den fysiska närheten skapar en känsla av delad upplevelse.
Håll budskapet enkelt och renodlat. Ett enkelt huvudbudskap, ett tydligt mål, några tydliga argument. Se till att vem som helst kan förstå ditt budskap.
Var trovärdig.
Använd ett normalstämt språk. Att tala högtidligt och med fackspråk är inte naket. Våga däremot leka med språket, men bara inom gränserna för vad som känns bekvämt för Dig.
Tänk på talet som en måltid – det gäller att det finns balans mellan smakerna i en komplett och välkomponerad måltid. Tänk därför på att använda naturliga kontraster emot varandra, exempelvis högt tempo mot lågt tempo, humor mot allvar.
De bästa nakna talarna arbetar med ett enda verktyg för att beröra: Tystnaden. Våga pausa. Våga stå naken och tyst inför din publik.
Ett inlägg från Fleischer mentalism & föredrag – Din leverantör av kurser och föredrag om kommunikation, retorik och presentationsteknik.
@adamalsing jo, jag har pysslat med det länge (i omgångar) och pular just nu med det igen. Du hängde upp anders och måns på utseendefeatures in reply to adamalsing1 hr ago
8 visitors online now 8 guests, 0 members Max visitors today: 21 at 12:06 pm GMT-1 This month: 78 at 03-07-2010 04:47 am GMT-1 This year: 78 at 03-07-2010 04:47 am GMT-1 All time: 78 at 03-07-2010 04:47 am GMT-1
Dags att gå vidare med i första fasen i retoriken, nämligen förståelse. Vi har tidigare pratat om publikanalys och situationsanalys. Det tredje att arbeta med i denna första fas är Fleischers förståelsetrappa.
Inlägg (RSS)