Jag gjorde en ego-googling efter inrådan från min kollega. Det visar sig att i nr 5, 2008 av Datorn i utbildningen, finns min föreläsning från Kunskapsepidemin citerad. Författaren lyssnade på mitt anförande om lärande i en postmodern värld, och har tolkat innehållet som följer:
Håkan Fleischer, doktorand i lärande och med en bakgrund som filosofie magister i medie- och kom- munikationsvetenskap, var mitt första val. Inget dåligt val, visade det sig. Föreläsningen bjöd nyfikenhet, ahaupplevelser, skåpmat och även någon irritation. Där avslöjades eventuellt min lärstil. Fleischer gav ett historiskt perspektiv på det postmoderna lärandet eller det digitaliserade lärandet. Vi måste förstå den postmoderna/digitaliserade världen för att förstå våra elever. Förstår vi inte hur annorlunda de fungerar i sitt lärande blir det svårt för oss att anpassa undervisningen.
Den digitala eleven är van vid många snabba källor. Multitasking är naturligt. Eleven vill arbeta multimedialt – text är tråkigt. Hon eller han vill lära sig ’just in time’ eller till och med ’just in case’, det vill säga när behovet uppstår. Varför måste jag veta vad ett verb är, undrar den digitale.
Fleischer irriterar mig genom att fråga om detta innebär skolans död, nu när varenda unge kan ta reda på det den behöver med ett par snabba klick via webben. Hm, tänker jag, har han månne besökt en skola nyligen och sett vilka vetgiriga elever som flockas framför datorerna sökandes nyttig kunskap när inte någon lärare ställt något särskilt krav?
På min skola är det huvudsakligen Youtube som gäller just nu när eleverna har fri tillgång till datorerna. Nu är detta inte ett angrepp på Youtube som jag gärna besöker själv. Jag vill bara påpeka att elever, precis som vilka andra människor som helst, av naturen kan vara lättjefulla eller procrastinerare, det vill säga vana att gärna skjuta upp saker till morgondagen. Den här texten är exempelvis skriven fem dagar efter deadline. Det är mänskligt.
Vilken kunskap skulle eleverna söka om skolan stängde? Varje samhälle har historiskt sett haft den skola som behövts för fortlevnad. Finns det ingen affär att handla i måste man lära sina barn att själva odla och så vidare.
Skolans stängning skulle kanske leda till ’survival of the fittest’, de som självmant skulle ta tag i saker och ting klarar sig som vanligt och de andra slås ut? Vilken typ av kunskap skulle dagens ungdomar anse sig behöva?
Det är smickrande att bli citerad i Datorn i utbildningen, det är samtidigt beklämmande att författaren inte kontaktar den hon skriver om och så felaktigt citerar. I sådana fall skulle beklagliga misstag kunnat redas ut, och fakta hade kunnat presenterats på ett korrekt sätt i artikeln. För det första kritiserade jag skolan för att traditionellt vilja stimulera till Just-in-case-kunskaper, vilket alltså är något den postmoderna eleven INTE är intresserad av. Tvärtemot vad artikelförfattarinnan alltså påstår.
Detta är en bagatell. Vad som sedan kommer är emellertid en grov misstolkning av min föreläsning. Jag irriterar artikelförfattaren genom att ställa den retoriska frågan om detta snabba informationssamhälle innebär skolans död. Uppenbarligen uppfattade inte författarinnan att det var just en retorisk fråga. I artikeln ifrågasätts om jag varit ute och sett hur ungdomar flockas vid datorn, sökandes kunskap när läraren inte gett specifika instruktioner. Det är just det jag har, och det är just det jag är ute efter. Skolans roll måste omformas för att passa dessa förutsättningar, elevers strategier och taktiker att söka kunskap är nu helt annorlunda jämfört med tidigare. Poängen med den retoriska frågan om skolans död, är alltså att såväl lärarrollen som skolan som institution måste omformas.
Skolan har en alltjämt viktig uppgift att fylla i det googliserade samhället. Läraren måste snarare än att förmedla kunskap vara en mentor i sökandet efter densamma. läraren måste bistå med såväl kritiskt tänkande som kreativitet. En alltmer central aspekt av den sociala webben är lärarens undervisning i kommunikationens villkor på nätet. Läraren och skolan må i sin traditionella uppgift vara i gungning, men att därtill tolka den retoriska frågan bokstavligt tyder mest på ett bristfälligt lyssnande.
En god föreläsning uppmuntrar, rör om, irriterar och skapar nyfikenhet. Jag tycker det är bra – dock under förutsättning att det sker utifrån en rimlig tolkning av innehållet.
