När jag håller föreläsningar om web 2.0 och lärande, är många lärare skeptiska. Än värre, somliga är direkt rädda för att prova nya sätt att använda Internet på. Lägg därmed till meningen ”och avancerade datorer till det här har ju ungarna redan med sig in i klassrummet – nämligen mobiltelefonerna”, ja, då blir det ofta mummel i salen. Mobiltelefoner skall ju av ren princip bannlysas enligt de allra flesta lärare.
Nå. Utmana dig själv lite! Här följer en bra presentation med goda argument om nyttan och hur du kommer igång med att använda sociala medier för lärande. Det mesta är tillämpligt i Sverige, även om en del är mer riktat mot verksamma på andra sidan Atlanten.
På fredagens seminarium uttryckte professor Mohamed Chaib något väldigt viktigt: I pedagogisk forskning tenderar vi att överanvända begreppet förförståelse. Hans poäng – vilken jag håller med om – är att förförståelsen är i den existensiella fenomenologin (och hermeneutiken) uttryckt som en grundförutsättning för att överhuvud taget förstå världen. I forskningssammanhang är det vanligt att forskaren redogör för sin tidigare yrkesverksamhet, eller på vilka andra sätt forskaren har relation till forskningsfältet. Detta menar jag handlar snarare om en förståelse än en förförståelse för forskningsfältet. Det är viktigt att hålla sig kritisk till detta, då forskaren i stort sett alltid utgör en del av det fenomen som studeras.
Dock, förförståelse är något annat, mer djupt liggande. Jag menar att förförståelsen av världen innefattas i den naturliga attityd vi har mot världen, med vilken vi vänder oss mot fenomen. Den naturliga attityden är helt oreflekterad och också beroende av det sätt vi är ställda in i världen (jmf Heideggers ställdhetsbegrepp), och inte av den direkta erfarenhet vi har av fenomenet som skall studeras.
Låt oss därför i pedagogisk forskning använda oss av rätt begrepp när vi beskriver forskarens del i det fenomen som studeras: förståelse.
Hittade en spännande tjänst, Dabbleboard. En slags whiteboard på nätet, med rätt häftiga funktioner. För det första gör den det lätt att rita med mus. Ha! tänker den vakna läsaren. Men det är faktiskt sant. Om du börjar rita på whiteboarden, och för musen i något som liknar en cirkel, så rättar dabbleboard till resultatet till en perfekt cirkel. Likadant med alla vanliga former. Naturligtvis kan man också rita helt på frihand. För att skriva text behöver man bara klicka på ytan, och börja skriva. Alla figurer som gjorts kan, om man skapar ett konto, sparas så att man kan återanvända dem i andra teckningar. Att duplicera figurerna, storleksförändra med mera går lätt som en plätt. Det mesta kan faktiskt göras utan att man behöver gå med musen till verktygsfältet, vilket gör att det är snabbarbetat. Nedan ser ni resultatet av en teckning jag gjorde (tog med hela arbetsverktyget i bilden, så ni får se hur det ser ut)
Om man vill infoga teckningar från datorn eller från en webadress går det bra, likaså att infoga ett pdf-dokument. Naturligtvis kan man spara ner sitt arbete som en bild på datorn. Man kan också skicka iväg sin bild via e-post direkt från verktyget. Om man har en blogg som kan uppdateras via e-post, kan man alltså som lärare göra lektionsanteckningar på ett väldigt smidigt sätt på datorn, och posta den till kursbloggen direkt under föreläsningen. En mycket spännande funktion är också möjligheten att använda tavlan gemensamt, dvs flera användare kan rita på samma bild. Perfekt vid projektskisser, möten på distans och så vidare.En spännande tjänst! Tack vare att allt är öppet, och alla bilder hamnar i ett publikt bibliotek som man kan redigera i själv, kan man väl ändå säga att det här är en web 2.0-tjänst. Lägg därtill en framtida möjlighet att tagga respektive bild, så pratar vi pedagogisk nytta på allvar. Personligen tror jag att pedagoger i Sverige behöver förstå den här tekniken till fullo. Varför skulle framtidens elever nöja sig med gammalmodig teknik och långsamma metoder, när en sån här whiteboard kan användas, bli tittad på via distans om så önskas, och där delaktigheten kan vara fullständig?
Snart är det nyår, vilket inbjuder till att blicka framåt. Stephen Downes har skrivit en rejäl essä om framtidens internet. Eftersom jag är doktorand i lärande, och skriver om lärande i en digitaliserad livsvärld, kände jag mig manad att skriva något om detta. En framtidsprognos om var vi befinner oss i fråga om utbildning och användning av informations- och kommunikationsteknik om tio år. Håll till godo.
Utvecklingen på den tekniska sidan går stadigt framåt. Naturligtvis kommer tillgången till teknik och bandbredd ständigt att förbättras. Möjligheten att lagra data på små utrymmen till lågt pris utvecklas ständigt. Trådlösa bredband kommer bli alltmer tillgängliga. Datorer kommer att bli alltmer kraftfulla, portabla och sjunka i pris. Informations- och kommunikationsteknik blir en del i våra liv, införlivade i det mesta vi gör. Detta är en teknologisk utveckling som vi redan är med om.
Flexibiliteten och den allt större valfriheten tack vare digitala artefakter, kommer i hög grad också medverka till en kulturell förändring. Även denna har startat, men kommer att accelerera under de kommande åren. Den enskilda individen kommer bli alltmer befriad från behovet att använda en viss dator, ettvisst program eller ett visst system. Eleverna kommer också bli befriade från sina klassrum. Under de närmaste tio åren kan man förutspå att ett sant oberoende av tid och rum kommer att äga rum. Även behovet av att ”låsa in” lärsituationen i särskilda LMS-system på nätet kommer försvinna (exempelvis Ping-Pong). Istället kommer lärobjekten utvecklas enligt standards, så att de kan implementeras i antingen existerande communities, exempelvis Myspace eller Facebook, eller i nyskapade. Det kommer för övrigt också bli enkelt för exempelvis utbildningsinstitutioner att skapa nya communities efter behov.
Lärandet kommer därför istället bli inbäddat i andra aktiviteter, såsom användning av sociala medier. Detta innebär att den personliga lärandemiljön kommer att vara helt individuellt utformad. Skolor och andra utbildningsinstitutioner kommer motvilligt få förflytta digitala lärandemoduler ut på andra arenor, genom att använda sig av standards där respektive elev eller student kan välja ut vad av skolarbetet som skall vara representerat på exempelvis facebook, och på vilket sätt, samt hur synlig aktiviteten skall vara för andra. Innehåll kan vara texter, bilder, video och audio, men kommer alltmer utvecklas till simuleringar. De simuleringsprogram som idag används inom exempelvis militären kommer att få pedagogiska tillämpningar.
Materialet förutsätter en hög grad av interaktivitet, där de lärande tillsammans utformar det slutgiltiga innehållet. Att lära i framtiden är en kreativ process, där slutmålet inte alltid är uppsatt i förväg, utan det snarare är processen som bedöms. Samverkan sker på så vis inte i grupper, där varje person har samma uppgift och samma mål, utan snarare i nätverk där var och en drar nytta av andra, som har andra mål. Detta innebär att samma lärandeobjekt kan användas av flera personer, som del i varierande sammanhang. Det blir en enorm utmaning för kommande utbildningsinstitutioner att släppa sitt innehåll mer eller mindre fritt på nätet. Troligen kommer den här utvecklingen ske stegvis, med universitet och högskolor i spetsen. Skolans roll går tydligt till en alltmer serviceinriktad funktion, där funktionen att lära ut till en viss examensnivå blir allt mindre betydande, och istället blir uppgiften att bedöma aktiviteter upptill en examensnivå alltmer central.
Det här innebär stora förändringar i konceptet av vad en skola är för något. Skolan behövs naturligtvis i framtiden, men kommer förändra karaktär till mer av en mötesplats, snarare än undervisningsplats, med följden att kommunikationsvetenskapen blir alltmer relevant för det pedagogiska fältet. Digitaliseringen innebär inte att läraren kommer försvinna. Det kommer alltid finnas behov – och måhända ett ökat behov – av i huvudsak två saker. För det första behöver elever och studenter bli bedömda på sitt kunskapsmaterial. På nätet samlar den lärande in material och skapar en dynamisk portfolio, men bedömningen av densamma måste alltid ske av en lärare. Framtiden kommer sannolikt inte ligga i digitaliserade tester av kunskap. För det andra behövs läraren som en guide vid sidan av som lär eleven eller studenten att se mönstret i aktiviteten som sker på nätet. Lärarens primära uppgift går från att lära ut, till att lära personen i fråga att lyfta blicken och se helheter och samband.
Intressanta onlineresurser:
boyd, d. (2006). Identity Production in a Networked Culture: Why Youth Heart MySpace. Hämtad 2008-12-18 från American Association for the Advancement of Science: http://www.danah.org/papers/AAAS2006.html
Downes, S. (2006). Groups Vs Networks: The Class Struggle Continues. Hämtad 2008-12-18 från Stephen’s Web; presented at eFest: http://www.downes.ca/post/42521
Downes, S. (2004). Principles of Resource Sharing. Hämtad 2008-12-18 från Stephen’s Web: http://www.downes.ca/post/25
Sharples, M. (2005). Learning As Conversation: Transforming Education in the Mobile Age. Hämtad 2008-12-18 från Paper presented at Conference on Seeing, Understanding, Learning in the Mobile Age, Budapest, Hungary: http://www.fil.hu/mobil/2005/Sharples_final.pdf
10 visitors online now 0 guests, 10 bots, 0 members Max visitors today: 33 at 07:01 am UTC This month: 33 at 09-03-2010 07:01 am UTC This year: 47 at 06-25-2010 11:20 am UTC All time: 47 at 06-25-2010 11:20 am UTC
Inlägg (RSS)