I huvudet på Håkan Fleischer

Det finns förstås skäl till att jag är förtjust i Heideggers filosofi. För det första är hans prosa enormt svårbearbetad, vilket ger mig en besynnerlig kamplust. Jag kan inte påstå att jag förstår allt – den som läst Heidegger skulle inse att det vore förmätet. Mitt tips för att läsa Heidegger är att införskaffa sig en bra guide till heidegger och läsa parallellt. Först ett stycke i guiden, sedan ett stycke ur Heidegger. Dreyfus har en utmärkt introduktion. om detta har jag skrivit tidigare.

När det gäller web 2.0 och utbildning finner jag Heidegger extra tilltalande av några skäl:

För det första talar han om tingen runt oss såsom tillbakadragande. Det vill säga, vi erfar inte tinget i sig, utan snarare det fenomen som uppstår mellan subjekt och objekt. Vi hanterar tingen i vårt naturliga ombesörjande av världen, nästintill såsom en förlängning av vår egna kropp (här tar dock Ponty vid Heideggers arbete). Det innebär också att web 2.0 är intuitivt förstått vid första mötet såsom någonting. Här har såväl svenska lärarkåren som forskare inom området enorma problem: De försöker se web 2.0 som en social konstruktion, ger den mening och försöker sedan se vad tinget utför ur perspektivet av den mening de gett det.

För det andra, ovanstående bygger på att vi alltid agerar mot en bakgrundsfond av ombesörjande av världen. Det innebär alltså att även den rena tanken, inte bara är ett resultat av, utan snarare en komponent av denna väv av ombesörjande vi har, vilket i sin tur innebär att vi måste omdefiniera vad intentionalitet är: Hos Husserl och Sartre, exempelvis, är intentionalitet en medvetenhetsström mot ett definierat objekt. Hos Heidegger är denna intentionalitet – riktadhet – ett villkor för och i varandet, tack vare vårt ombesörjande av världen. Det vill säga, tillvaron är alltid i en befintlighet, vilken ger upphov till en viss stämning. Denna stämning skapar också vår förhållning till objektet. Således kan inte lärandet reduceras till en mental akt, och ej heller kan ombesörjandet av web 2.0 betraktas i termer av mentala strategier, uttryckta genom antalet musklickningar eller studier av valda sökord.

För det tredje säger denna teori om ombesörjande att vi alltid är ställda in i världen, i en naturlig attityd. Allt som visar sig i världen – sättet på vilket världen presenterar sig  – är ett resultat av denna ställdhet. Att således  – vilket är väldigt vanligt inom forskningssammanhang – diskutera vad som händer i den virtuella världen kontra den ”verkliga” världen är ett säkert sätt att aldrig någonsin komma åt erfarandet av lärande med web 2.0. Frågan är nämligen i dylika fall fel ställd – den är inte ställd utifrån varats – Daseins – grundförutsättningar för att vara just ett vara-i-världen.

Bara några tankar, i samma stund som jag slutför min forskningsartikel i ämnet.