I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

lärande

Heidegger, web 2.0 och utbildning

Det finns förstås skäl till att jag är förtjust i Heideggers filosofi. För det första är hans prosa enormt svårbearbetad, vilket ger mig en besynnerlig kamplust. Jag kan inte påstå att jag förstår allt – den som läst Heidegger skulle inse att det vore förmätet. Mitt tips för att läsa Heidegger är att införskaffa sig en bra guide till heidegger och läsa parallellt. Först ett stycke i guiden, sedan ett stycke ur Heidegger. Dreyfus har en utmärkt introduktion. om detta har jag skrivit tidigare.

När det gäller web 2.0 och utbildning finner jag Heidegger extra tilltalande av några skäl:

För det första talar han om tingen runt oss såsom tillbakadragande. Det vill säga, vi erfar inte tinget i sig, utan snarare det fenomen som uppstår mellan subjekt och objekt. Vi hanterar tingen i vårt naturliga ombesörjande av världen, nästintill såsom en förlängning av vår egna kropp (här tar dock Ponty vid Heideggers arbete). Det innebär också att web 2.0 är intuitivt förstått vid första mötet såsom någonting. Här har såväl svenska lärarkåren som forskare inom området enorma problem: De försöker se web 2.0 som en social konstruktion, ger den mening och försöker sedan se vad tinget utför ur perspektivet av den mening de gett det.

För det andra, ovanstående bygger på att vi alltid agerar mot en bakgrundsfond av ombesörjande av världen. Det innebär alltså att även den rena tanken, inte bara är ett resultat av, utan snarare en komponent av denna väv av ombesörjande vi har, vilket i sin tur innebär att vi måste omdefiniera vad intentionalitet är: Hos Husserl och Sartre, exempelvis, är intentionalitet en medvetenhetsström mot ett definierat objekt. Hos Heidegger är denna intentionalitet – riktadhet – ett villkor för och i varandet, tack vare vårt ombesörjande av världen. Det vill säga, tillvaron är alltid i en befintlighet, vilken ger upphov till en viss stämning. Denna stämning skapar också vår förhållning till objektet. Således kan inte lärandet reduceras till en mental akt, och ej heller kan ombesörjandet av web 2.0 betraktas i termer av mentala strategier, uttryckta genom antalet musklickningar eller studier av valda sökord.

För det tredje säger denna teori om ombesörjande att vi alltid är ställda in i världen, i en naturlig attityd. Allt som visar sig i världen – sättet på vilket världen presenterar sig  – är ett resultat av denna ställdhet. Att således  – vilket är väldigt vanligt inom forskningssammanhang – diskutera vad som händer i den virtuella världen kontra den ”verkliga” världen är ett säkert sätt att aldrig någonsin komma åt erfarandet av lärande med web 2.0. Frågan är nämligen i dylika fall fel ställd – den är inte ställd utifrån varats – Daseins – grundförutsättningar för att vara just ett vara-i-världen.

Bara några tankar, i samma stund som jag slutför min forskningsartikel i ämnet.

Digitala lärkulturer om tio år

Skrev ett litet inlägg på forskargruppens blogg häromdagen, om digitala lärkulturer om tio år.

Officiell premiär på Youtube

Dn skriver idag om mikrobloggar, där man endast skriver en mening. Tjänsten Twitter tas upp. Själv har jag ett twitter-konto, men faktiskt aldrig använt det. Kändes lite för bökigt. Egentligen är det inte en blogg, utan ett slags socialt nätverk som lixom Facebook bygger på att man har kamratlistor. Tjänsten Twitter kan liknas vid Facebooks statusuppdatering: man talar helt enkelt löpande om för sin omvärld vad man gör just nu. Själv har jag gått i motsatt riktning, och spelat in min första officiella youtube-film (gjorde en inofficiell premiär i slutet av juni 2008, om jag inte minns fel). Filmen handlar om nätverkande studenter, med utgångspunkt i connectivismen. Tyvärr är den alldeles för lång, tråkig, coh dessutom blev upplösningen riktigt kass. Well. Prövar man inte, lär man sig aldrig. Om jag nu bedriver forskning om de här sakerna, måste jag veta vad jag pratar om.

Jobbar för fullt på mitt projekt tillsammans med Hälsohögskolan, det blir inspelning av forskningsunderlag till helgen. Spännande, men också pirrigt. Återkommer om detta.

Connectivism som forskningsområde

Hittade via bloggen Webbpedagogik en film som beskriver mitt forskningsområde om den nätverkande studenten. Jag tar min utgångspunkt i att lärande pågår i en digitaliserad livsvärld (jag använder sålunda livsvärldsfenomenologin som övergripande tolkningsram och som ontologisk utgångspunkt).

Blev glad när jag såg den här filmen, som visar hur teknik kan stödja lärandet. Ur ett pedagogiskt perspektiv är det intressant att fundera på om connectivismen också leder till en social utslagning, ett slags disconnectivism. Mitt forskningsområde berör mer exakt hur elever och studenter ERFAR denna typ av lärande. Från det personliga perspektivet var det intressant att se att jag själv faktiskt arbetar enligt de principer som visas upp i filmen.

Nätet och lärande: Wikipedia

Wikipedia fyller åtta år i år, om jag inte minns fel. Dryga 683 miljoner användare varje år. Själv använder jag ofta Wikipedia som utgångspunkt när jag behöver sätta igång någon slags kunskapsinhämtning. Hur man skall förhålla sig till innehållet ur vetenskaplig synvinkel kan alltid diskuteras, själv använder jag aldrig wikipedia som referens. Det blir dock mer och mer frekvent, har jag sett. Min kollega och vän Maria Mattus har för övrigt skrivit en avhandling på temat ”De länkade orden – den digitala arenans dynamik och en artikel handlar just om Wikipedia. Rekommenderas varmt!.

Jag har samlat några olika sätt att söka på wikipedia:

Powerset: En smart sökmaskin som förstår naturligt språk (sk nlp search), det vill säga du kan göra en sökning i forma v en fråga, exempelvis ”How to draw manga”.

Wikiwix: Den ultimata sökmaskinen för wiki. Den söker igenom alla Wikipediasajter på en gång, ex Wikiquote, Wikionary, Wikinews. Den söker också wiki-bilder på smidigt sätt, samt gör sökningar i en atlas.

AskMeKnow: Ytterligar en sökmaskin för naturligtspråk, anpassat att använda via mobiltelefoner och andra bärbara enheter.

Lexisum: Låter dig göra sökning i wikipedia, och summerar innehållet i en ruta, vars storlek du själv bestämmer. Du kan alltså bestämma om du vill ha ut en a4, a5 eller a6 med informationen, för att få bra utskrifter.

Lärande och nätet om tio år

Nu är det nytt år, vilket inbjuder till att blicka framåt. Stephen Downes har skrivit en rejäl essä om framtidens internet. Eftersom jag är doktorand i lärande, och skriver om lärande i en digitaliserad livsvärld, kände jag mig manad att skriva något om detta. En framtidsprognos om var vi befinner oss i fråga om utbildning och användning av informations- och kommunikationsteknik om tio år. Håll till godo. (Inlägget är en återpostning, dels för att det är ett favoritinlägg, men också för att min ping-funktion inte fungerade när jag skrev det ursprungligen).

Utvecklingen på den tekniska sidan går stadigt framåt. Naturligtvis kommer tillgången till teknik och bandbredd ständigt att förbättras. Möjligheten att lagra data på små utrymmen till lågt pris utvecklas ständigt. Trådlösa bredband kommer bli alltmer tillgängliga. Datorer kommer att bli alltmer kraftfulla, portabla och sjunka i pris. Informations- och kommunikationsteknik blir en del i våra liv, införlivade i det mesta vi gör. Detta är en teknologisk utveckling som vi redan är med om.

Flexibiliteten och den allt större valfriheten tack vare digitala artefakter, kommer i hög grad också medverka till en kulturell förändring. Även denna har startat, men kommer att accelerera under de kommande åren. Den enskilda individen kommer bli alltmer befriad från behovet att använda en viss dator, ett visst program eller ett visst system. Eleverna kommer också bli befriade från sina klassrum. Under de närmaste tio åren kan man förutspå att ett sant oberoende av tid och rum kommer att äga rum. Även behovet av att ”låsa in” lärsituationen i särskilda LMS-system på nätet kommer försvinna (exempelvis Ping-Pong). Istället kommer lärobjekten utvecklas enligt standards, så att de kan implementeras i antingen existerande communities, exempelvis Myspace eller Facebook, eller i nyskapade. Det kommer för övrigt också bli enkelt för exempelvis utbildningsinstitutioner att skapa nya communities efter behov.

Lärandet kommer därför istället bli inbäddat i andra aktiviteter, såsom användning av sociala medier. Detta innebär att den personliga lärandemiljön kommer att vara helt individuellt utformad. Skolor och andra utbildningsinstitutioner kommer motvilligt få förflytta digitala lärandemoduler ut på andra arenor, genom att använda sig av standards där respektive elev eller student kan välja ut vad av skolarbetet som skall vara representerat på exempelvis facebook, och på vilket sätt, samt hur synlig aktiviteten skall vara för andra. Innehåll kan vara texter, bilder, video och audio, men kommer alltmer utvecklas till simuleringar. De simuleringsprogram som idag används inom exempelvis militären kommer att få pedagogiska tillämpningar.

Materialet förutsätter en hög grad av interaktivitet, där de lärande tillsammans utformar det slutgiltiga innehållet. Att lära i framtiden är en kreativ process, där slutmålet inte alltid är uppsatt i förväg, utan det snarare är processen som bedöms. Samverkan sker på så vis inte i grupper, där varje person har samma uppgift och samma mål, utan snarare i nätverk där var och en drar nytta av andra, som har andra mål. Detta innebär att samma lärandeobjekt kan användas av flera personer, som del i varierande sammanhang. Det blir en enorm utmaning för kommande utbildningsinstitutioner att släppa sitt innehåll mer eller mindre fritt på nätet. Troligen kommer den här utvecklingen ske stegvis, med universitet och högskolor i spetsen. Skolans roll går tydligt till en alltmer serviceinriktad funktion, där funktionen att lära ut till en viss examensnivå blir allt mindre betydande, och istället blir uppgiften att bedöma aktiviteter upptill en examensnivå alltmer central.

Det här innebär stora förändringar i konceptet av vad en skola är för något. Skolan behövs naturligtvis i framtiden, men kommer förändra karaktär till mer av en mötesplats, snarare än undervisningsplats, med följden att kommunikationsvetenskapen blir alltmer relevant för det pedagogiska fältet. Digitaliseringen innebär inte att läraren kommer försvinna. Det kommer alltid finnas behov – och måhända ett ökat behov – av i huvudsak två saker. För det första behöver elever och studenter bli bedömda på sitt kunskapsmaterial. På nätet samlar den lärande in material och skapar en dynamisk portfolio, men bedömningen av densamma måste alltid ske av en lärare. Framtiden kommer sannolikt inte ligga i digitaliserade tester av kunskap. För det andra behövs läraren som en guide vid sidan av som lär eleven eller studenten att se mönstret i aktiviteten som sker på nätet. Lärarens primära uppgift går från att lära ut, till att lära personen i fråga att lyfta blicken och se helheter och samband.

Intressanta onlineresurser:

(Texten är i sin helhet skriven med inspiration från Steve Downes utmärkta essä The Future of online learning: Ten years on).

Whiteboard på webben, något för skolan?

Hittade en spännande tjänst, Dabbleboard. En slags whiteboard på nätet, med rätt häftiga funktioner. För det första gör den det lätt att rita med mus. Ha! tänker den vakna läsaren. Men det är faktiskt sant. Om du börjar rita på whiteboarden,  och för musen i något som liknar en cirkel, så rättar dabbleboard till resultatet till en perfekt cirkel. Likadant med alla vanliga former. Naturligtvis kan man också rita helt på frihand. För att skriva text behöver man bara klicka på  ytan, och börja skriva. Alla figurer som gjorts kan, om man skapar ett konto, sparas så att man kan återanvända dem i andra teckningar. Att duplicera figurerna, storleksförändra med mera går lätt som en plätt. Det mesta kan faktiskt göras utan att man behöver gå med musen till verktygsfältet, vilket gör att det är snabbarbetat. Nedan ser ni resultatet av en teckning jag gjorde (tog med hela arbetsverktyget i bilden, så ni får se hur det ser ut)

Om man vill infoga teckningar från datorn eller från en webadress går det bra, likaså att infoga ett pdf-dokument. Naturligtvis kan man spara ner sitt arbete som en bild på datorn. Man kan också skicka iväg sin bild via e-post direkt från verktyget. Om man har en blogg som kan uppdateras via e-post, kan man alltså som lärare göra lektionsanteckningar på ett väldigt smidigt sätt på datorn, och posta den till kursbloggen direkt under föreläsningen. En mycket spännande funktion är också möjligheten att använda tavlan gemensamt, dvs flera användare kan rita på samma bild. Perfekt vid projektskisser, möten på distans och så vidare.En spännande tjänst! Tack vare att allt är öppet, och alla bilder hamnar i ett publikt bibliotek som man kan redigera i själv, kan man väl ändå säga att det här är en web 2.0-tjänst. Lägg därtill en framtida möjlighet att tagga respektive bild, så pratar vi pedagogisk nytta på allvar. Personligen tror jag att pedagoger i Sverige behöver förstå den här tekniken till fullo. Varför skulle framtidens elever nöja sig med gammalmodig teknik och långsamma metoder, när en sån här whiteboard kan användas, bli tittad på via distans om så önskas, och där delaktigheten kan vara fullständig?