I huvudet på Håkan Fleischer

Ipad har tagit ett lite oväntat marknadssegment i Japan. Äldre personer, mellan 70 och 90 år, tycks vara tämligen förtjusta i Ipad. Analytiker menar att detta beror på att traditionella datorer ställer den äldre inför en alltför brant inlärningskurva, och att Ipads intuitiva gränssnitt därför fungerar perfekt.

De äldre anger bland annat att Ipad används för underhållning, men också som en nyhetsresurs. Här stimuleras den äldres omvärldsbevakning och informella lärande. Läs mer på Future Changes.

På måndag och onsdag håller jag och Ulli Samuelsson en föreläsning på temat Formellt och informellt lärande i digitala miljöer. Jag hade planer på att ifrågasätta huruvida teknik i klassrummet alltid handlar om teknik? Jag tror nämligen att nyckeln för att lyckas med ett modernt (eller kanske snarare postmodernt) lärande, må så vara i en IT-tät miljö, är att odla attityder hos lärare. Visst, det är attityder som väldigt lätt understöds av IT, men som på inga sätt är en naturlig följd av att få en laptop i knät. Attityderna som enligt mitt förmenande behövs i skola präglas av tre saker: Aktivitet/kreativitet, Dynamik och förmåga att bygga Nätverk.

För det första måste läraren bli aktiv i sitt umgänge med elever, och andra signifikanta personer i sin omgivning. Sinnebilden av fröken som sitter vid katedern och låter barnen komma fram med sina böcker i kö för att få hjälp, är för mig upplöst i atomer. Läraren måste vara aktiv i sin kommunikation med eleverna, förse dem med ständigt material, redan innan materialet är svar på en fråga. Att vara aktiv innebär också att våga prova nya idéer, och därmed – till många lärares fasa – överge gamla käpphästar (läraryrket ÄR ett käpphästyrke). Det hänger naturligtvis ihop med den andra attityden, att vara dynamisk. Som framgångsrik lärare måste man våga vara kortsiktig, och pröva nya idéer. Jag tror på fullaste allvar att den lärare som vet exakt vad som kommer hända om tre månader i undervisningen pga långsiktig planering, sannolikt lyckas sämre än den som låter vad som händer om tre månader bero på vad som händer de närmaste två veckorna, under förutsättning att undervisningen präglas av aktivitet/kreativitet. Detta resonemang kan tyckas provocerande till en början, men jag håller med ursprungsmannen – Troed Troedson – om detta till fullo. Den tredje attityden som måste odlas handlar om att samverkan är av godo. De allra flesta lärare skriver under på att de samverkar med sina kollegor. Handen på hjärtat, är inte detta på ett ganska ytligt dock? Jag menar att alla lärare aktivt och dynamiskt ständigt måste arbeta för att utöka sitt personliga lärande nätverk. Detta sker naturligtvis kollegialt, men också via nätet.

Varifrån kommer dessa nödvändiga attityder – aktivitet/kreativitet, dynamik och samverkande – ifrån? Det finns många infallsvinklar och många svar på den frågan. Eftersom jag skall relatera detta till lärande i digitala tider kommer jag uppehålla mig kring tre trender av många inom området: Att vi blir alltmer mobila, att lärresurser blir alltmer öppna och, som ett jordnära och praktiskt exempel, att e-boken kommer med stormsteg. Här ligger för övrigt Jönköpings Kommun långt framme, som har rullat ett projekt kring läsplattor under några års tid. Det här är naturligtvis enbart nedslag i den verklighet vi redan lever i. Jag anser dock att dessa tre, bland andra, trender utmanar läraryrket att anta just de tre angivna attityderna.Frågan är hur man då gör?

Ett vanligt svar är att starta en till en projekt, det vill säga en dator per elev och lärare. Eftersom jag forskar på just det här området, vill jag förhålla mig hyfsat neutral till fenomenet. Dock kan sägas, att enligt den forskningsöversikt jag nu skriver på är det tunnsått (med några undantag) med forskning som visar att de mätbara konsekvenserna, exempelvis i termer av betyg, över huvud taget finns. Däremot ökar elevers motivation med hjälp av datorer, och de blir duktigare på att skriva och att presentera. Nå, detta torde vara ganska självklara resultat av att ha en dator tillgänglig hela arbetsdagar, om man förväntas använda den. Forskningen visar också att lärarnas IT-kompetens ökar (vilket också torde vara självklart). Några intressanta forskningsrapporter visar däremot att skolans situering och förberedelser (varav aktivt attitydarbete är en komponent) är nycklar för att lyckas med en till en projekt. En intressant utvecklingslinje i USA, som ju är den här typen av projekts moderland, är att en hel del skolor nu lägger ned sina en till en projekt, av anledningen att det kostar en farlig massa pengar, och att skolan inte ser någon verklig nytta.De vill hellre satsa pengarna på duktiga lärare.

Så, teknik i klassrummet handlar inte alltid om teknik. Att möta samhällets trender och utveckling genom att starta ett en till en projekt är ingen lösning på hur frågan om hur skolan skall möta samhällets skilda krav. Det kan vara ett steg på vägen, men utan att odla personalens attityder i termer av aktivitet/kreativitet, dynamik och nätverksskapande är tekniken i klassrummet verkningslös, och kanske till och med hämmande. Om detta tänker jag tala på måndag och onsdag.

När jag håller föreläsningar om web 2.0 och lärande, är många lärare skeptiska. Än värre, somliga är direkt rädda för att prova nya sätt att använda Internet på. Lägg därmed till meningen ”och avancerade datorer till det här har ju ungarna redan med sig in i klassrummet – nämligen mobiltelefonerna”, ja, då blir det ofta mummel i salen. Mobiltelefoner skall ju av ren princip bannlysas enligt de allra flesta lärare.

Nå. Utmana dig själv lite! Här följer en bra presentation med goda argument om nyttan och hur du kommer igång med att använda sociala medier för lärande. Det mesta är tillämpligt i Sverige, även om en del är mer riktat mot verksamma på andra sidan Atlanten.

The Learning Coach listar 10 intressanta sätt att lära 2010. Bland annat talar artikeln om den nya smarta söktjänsten Spezify. Ett annat sätt att lära är genom att göra word clouds av vilken text eller sida som helst. Detta pratade jag för övrigt om redan förra hösten, på kunskapsepidemin. Tjänster för detta är exempelvis Wordle, TagCrowd och TweetCloud. Här finns också idéer till hur presentationer kan göras mer visuella med exempelvis tjänsten MindMeister. Artikeln tar också upp hur man kan använda Twitter för lärande, och promotar Itunes University (som jag också pratat om som en väldigt god källa för kunskap). Detta var bara ett axplock av resurser och idéer för framtidens lärande som finns i artikeln. Alltsammans hittar du hos The Learning Coach

Rubriken är titeln på en bloggpost av Rebecka Gustafson, som är gymnasiestudent i Stockholm. Hon menar att nätet bör användas mer integrerat i undervisningen. Rebecka träffar mitt i prick när hon menar att lärarna behöver utvecklas för att hantera teknik med bloggar och andra sociala medier.

Så här säger Rebecka:

Tack vare min driftiga lärare Kristina Alexanderson har jag och min klass använt Internet mycket i undervisningen, främst i form av bloggande. Detta har varit väldigt kul, lärorikt och utvecklande. Det har dessutom öppnat för många nya möjligheter, inte bara undervisningsmässigt. Som elev får man genom att publicera på nätet en chans att nå fler läsare än sin lärare. Därmed blir man en del av ett större sammanhang.

Det är trevligt att komma till jobbet och läsa detta. Själv har jag just kallat till ett IKT-forskningskollegium vid Högskolan för lärande och kommunikation, som ju utbildar just lärare. Ett av våra fokus för träffen är att undersöka hur forskningen bland annat undertecknad och andra i huset bedriver om nätet och lärande (läs gärna om mitt avhandlingsområde) kan implementeras i grundutbildningen.

Undertecknad har också lämnat förslag på en ny kurs som – om allt fungerar som det skall – ska starta igång vid nämnda högskola. Nya medier, lärande och kommunikation är titeln. Kursen är tänkt att gå på nationell basis via nätuniversitetet, och handlar om användande av nätet, och särskilt då sociala medier, för lärande. Kursen är främst tänkt att vända sig till redan yrkesverksamma lärare.

Så, Rebecka, det är saker på gång i Din riktning. Tack för att du hjälper till att sätta bollar i rullning!

Att använda wikis för lärande är både nytt och inte. Inte, på så vis att studenter och elever under lång tid har använt wikipedia som uppslagsverk. Olika utbildare har olika förhållningssätt till detta. Å ena sidan kanske man kan lita på innehållet mer i ett traditionellt uppslagsverk, å andra sidan visar ju faktiskt undersökningar att wikipedias är lika korrekta som exempelvis Encyclopedia Brittanica.

Hur som helst, det är nytt (för en del) när det gällar att inte att söka information på wikipedia, utan att som pedagogiskt hjälpmedel också skapa wikis. Det är ganska enkelt att skapa wikis, själv lärde jag mig den mycket enkla formateringen på cirka fem minuter. Jag tänker mig att elever i skolan kan samarbeta kring ett ämnesområde och forma en gemensam wiki. Wikin är alltså lämplig att använda när flera personer skall skapa ett innehåll tillgängliggjort för en stor massa!

Förutom en kumulativ kunskapsutveckling, tror jag att gemensamt wiki-skapande också lär elever att samarbeta, de lär sig vikten av nätverk, de undersöker, reagerar och reflekterar över språkanvändning, med mera. Wikis är helt enkelt ett sätt att bedriva undervisning som ger väldigt goda sidoeffekter!

Generellt kan man starta en wiki på tre sätt:

1. Via farmade tjänster, det vill säga där inget behöver installeras på någon server – allting finns redan förberett. En sådan tjänst är Wikispaces.com. Genom att använda en sådan tjänst behövs inga programmeringskunskaper.
2. Vill man ha mer kontroll över sin wiki, och har lite grundläggande kunskaper om hur databaser på nätet fungerar, kan man installera på egen server. Ett exempel på användbart och gratis gränssnitt är Mediawiki.
3. Kanske man vill hålla wikin lokal, det vill säga på ett intranet, eller kanske till och med bara på en dator (eller ett usb-stick). I så fall är Instiki en möjlighet.

Jag såg också en möjlighet att använda Iphone eller Ipod Touch som server för wikin via Wikiserver, vilken jag dock inte provat själv.

Vilken lösning ni än väljer, prova att gemensamt göra en Wiki. Det är kul, och sidoeffekterna är garanterat många!

För min del är medverkan på årets kunskapsepidemi numera avverkad. Höll i onsdags en föreläsning om retorik med drygt 100 deltagare, vilket verkar ha varit mycket uppskattat. Idag fredag har jag pratat om web 2.0 i huvudsak för lärare som ingår i ett 1 till 1 projekt, det vill säga en dator till en elev/anställd.

Jag ska väl inte säga att jag bombade föreläsningen, men det blev tydligt att jag inte hade en helt rättvisande bild av lärarnas förståelsehorisont. Jag lärde mig väldigt mycket! Jag fick skyffla om en del i föreläsningen, vilket alltid skapar osäkerhet. Till slut fick vi dock ett helt okey möte med en diskussion om vad webben och dess logik innebär för lärandet.

Jag är nämligen av den uppfattningen att det inte enbart handlar om att använda verktyg som finns på webben på ett innovativt sätt, i samband med undervisning. Jag menar att den sociala webben också illustrerar det sätt unga tänker på och deras logik. Om vi inte förstår denna logik – hur skall läraren då kunna utföra sitt arbete?

Ganska roligt i alla fall! Planerar på 15 hp web 2.0 för lärare, men funderar faktiskt på att göra den till 15 hp Internet för lärare – som blir något mer grundläggande. Här skulle vi naturligtvis diskutera web 2.0  och dess verktyg för lärande (bloggar, wikis, podcasts, rss-flöden, sociala nätverk med mera), men också aspekter av digitaliseringen som avgränsningen mellan det privata och det offentliga, språkhantering, lärarens förändrade roll etcetera. Nå, kanske kommer en dylik kurs framgent!

Det finns förstås skäl till att jag är förtjust i Heideggers filosofi. För det första är hans prosa enormt svårbearbetad, vilket ger mig en besynnerlig kamplust. Jag kan inte påstå att jag förstår allt – den som läst Heidegger skulle inse att det vore förmätet. Mitt tips för att läsa Heidegger är att införskaffa sig en bra guide till heidegger och läsa parallellt. Först ett stycke i guiden, sedan ett stycke ur Heidegger. Dreyfus har en utmärkt introduktion. om detta har jag skrivit tidigare.

När det gäller web 2.0 och utbildning finner jag Heidegger extra tilltalande av några skäl:

För det första talar han om tingen runt oss såsom tillbakadragande. Det vill säga, vi erfar inte tinget i sig, utan snarare det fenomen som uppstår mellan subjekt och objekt. Vi hanterar tingen i vårt naturliga ombesörjande av världen, nästintill såsom en förlängning av vår egna kropp (här tar dock Ponty vid Heideggers arbete). Det innebär också att web 2.0 är intuitivt förstått vid första mötet såsom någonting. Här har såväl svenska lärarkåren som forskare inom området enorma problem: De försöker se web 2.0 som en social konstruktion, ger den mening och försöker sedan se vad tinget utför ur perspektivet av den mening de gett det.

För det andra, ovanstående bygger på att vi alltid agerar mot en bakgrundsfond av ombesörjande av världen. Det innebär alltså att även den rena tanken, inte bara är ett resultat av, utan snarare en komponent av denna väv av ombesörjande vi har, vilket i sin tur innebär att vi måste omdefiniera vad intentionalitet är: Hos Husserl och Sartre, exempelvis, är intentionalitet en medvetenhetsström mot ett definierat objekt. Hos Heidegger är denna intentionalitet – riktadhet – ett villkor för och i varandet, tack vare vårt ombesörjande av världen. Det vill säga, tillvaron är alltid i en befintlighet, vilken ger upphov till en viss stämning. Denna stämning skapar också vår förhållning till objektet. Således kan inte lärandet reduceras till en mental akt, och ej heller kan ombesörjandet av web 2.0 betraktas i termer av mentala strategier, uttryckta genom antalet musklickningar eller studier av valda sökord.

För det tredje säger denna teori om ombesörjande att vi alltid är ställda in i världen, i en naturlig attityd. Allt som visar sig i världen – sättet på vilket världen presenterar sig  – är ett resultat av denna ställdhet. Att således  – vilket är väldigt vanligt inom forskningssammanhang – diskutera vad som händer i den virtuella världen kontra den ”verkliga” världen är ett säkert sätt att aldrig någonsin komma åt erfarandet av lärande med web 2.0. Frågan är nämligen i dylika fall fel ställd – den är inte ställd utifrån varats – Daseins – grundförutsättningar för att vara just ett vara-i-världen.

Bara några tankar, i samma stund som jag slutför min forskningsartikel i ämnet.

Skrev ett litet inlägg på forskargruppens blogg häromdagen, om digitala lärkulturer om tio år.

Dn skriver idag om mikrobloggar, där man endast skriver en mening. Tjänsten Twitter tas upp. Själv har jag ett twitter-konto, men faktiskt aldrig använt det. Kändes lite för bökigt. Egentligen är det inte en blogg, utan ett slags socialt nätverk som lixom Facebook bygger på att man har kamratlistor. Tjänsten Twitter kan liknas vid Facebooks statusuppdatering: man talar helt enkelt löpande om för sin omvärld vad man gör just nu. Själv har jag gått i motsatt riktning, och spelat in min första officiella youtube-film (gjorde en inofficiell premiär i slutet av juni 2008, om jag inte minns fel). Filmen handlar om nätverkande studenter, med utgångspunkt i connectivismen. Tyvärr är den alldeles för lång, tråkig, coh dessutom blev upplösningen riktigt kass. Well. Prövar man inte, lär man sig aldrig. Om jag nu bedriver forskning om de här sakerna, måste jag veta vad jag pratar om.

Jobbar för fullt på mitt projekt tillsammans med Hälsohögskolan, det blir inspelning av forskningsunderlag till helgen. Spännande, men också pirrigt. Återkommer om detta.