Som bekant coachar jag talängsliga högskolestudenter varje termin. Det är en fantastisk förmån att få möta studenter från de mest skilda discipliner och diskutera talängslan, och se dem växa, både i sin förmåga att presentera,, och som människor. Igår pratade vi om hur mycket kunskap man behöver ha i sitt ämne, och hur man skall agera beroende på hur intresserade åhörarna är av ämnet för att känna sig så trygg som möjligt. Vi utgick då ifrån att de befinner sig i en klassrumssituation, där de övriga studenterna ibland svackar i sitt intresse för att lyssna på sina medkamrater.
Döm om min förvåning när studenterna unisont utbrister att det vagaste intresset för deras framställningar kommer från lärarna – samma lärare som ”beställt” föredraget! Jag fick höra om (och har fått tidigare – dock mindre tydliga – rapporter om) lärare som somnar under studenternas redovisningar, en annan lärare som sitter och läser, en tredje som klipper naglarna under föredragen (äckelgubbe, sköt din personliga hygien hemma). Det mest nonchalanta jag hört i denna väg är en lärare som under pågående redovisning av studenterna tar emot ett besök i klassrummet och börjar föra ett samtal med vederbörande! Det finns en nonchalant attityd mot studenternas arbete i detta avseende, och endast en ringa förståelse för att det här är en mycket besvärande del av studielivet för ett inte oväsentligt antal studenter.
Studenter som råkar ut för detta, och andra omständigheter som gör det svårt för er att göra ert jobb på ett bra sätt – protestera! Ni har rätt till goda förutsättningar att genomföra ert arbete!
Lärare, ni som sysslar med dessa dumheter bör veta att de av era studenter som är talängsliga (vilket faktiskt är 25-30% av era studenter) tar illa upp, och blir i värsta fall än mer ängsliga, på grund av Ert beteende, och knappast stärkta i sin framtida yrkesutövning. Vi som är lärare är skyldiga att inte bara bistå med ämneskunskaper, utan också att visa intresse, att visa uppskattning, och att ge positiv eller – om så inte är möjligt – konstruktiv feedback på föredragen som vi själva ”beställer”. Lyckligtvis finns ett stort antal lärare som verkligen värnar om sina studenter, såväl i deras personliga utveckling som den yrkesmässiga, men det krävs tyvärr ganska lite för att rasera det som en sådan lärare byggt upp under lång tid. Det tar faktiskt bara 10 sekunder att kränka någon för livet, tänk på det.
Som lärare tycker jag det är helt uppenbart att jag måste kunna se ansiktet på den jag undervisar. En gammeldags lärare, som enbart orerar bakom en kateder, kanske skulle kunna mala på i sin drömvärld och inte bry sig om att titta i ansiktet på de han talar TILL. Jag däremot, talar MED eleverna (eller studenterna i mitt fall), är i ständig interaktion med dem, och läser hela tiden av små små signaler som ges via ögon, men också via mun, minspel, rynkningar och andra icke-verbala signaler. Om jag skall kunna göra mitt arbete på bästa sätt, och bana väg för exempelvis denna unga kvinnas lärande, är det rimligt att jag i min yrkesutövning får chansen till det. Dessvärre är inte det enda exemplet på när folk börjar skrika om diskriminering utan anledning.