Jag läser SvD om Konstfackstudenten Anna Odell som spelade psyksjuk, som en märklig del i sitt examensarbete. Exakt hur detta utformas känner jag inte till. Landstinget kräver nu betalning för den medicinering som skett till en kostnad av dryga 10.000 kr, samt en ursäkt. Jag är tudelad till detta. Å ena sidan kan jag hålla med. Här kommer en tjej in, enligt korrekt terminologi bindgalen, och all personals uppmärksamhet läggs på detta fall. Hon bältas, vilket inte säger lite – det är ett beslut som alltid fattas av högsta behöriga läkare. Hon var totalvild, minst sagt. Under tiden finns andra behövande patienter, med verkligt svåra livssituationer, som är i akut behov av hjälp, men de får alltså vänta på grund av detta skådespel. Agerandet kan inte annat än uppfattas som djupt omoraliskt och egocentrerat.
Å andra sidan tycker jag att konstens uppgift är att provocera. Ibland provocerar den genom att visa det förbjudna, som exempelvis de – i mitt tycke – harmlösa danska teckningarna av profeten Mohamed. Ibland genom att sätta fingret på det vi vill blunda för, och ibland rör det sig om en rent perceptionspsykologisk provokation. Ur detta perspektiv var kuppen av godo. Den skapar debatt kring konsten. Den provocerar oss – vilket leder till att vi diskuterar inte bara konst, utan även villkoren för svensk psykvård, vilket vi kanske inte skulle ha gjort annars. Kort sagt, den provokativa sidan av konsten väcker associationer och debatter som annars skulle vara tysta.
Å tredje sidan (kan man säga så???) kanske det bara var ett desperat rop efter publicitet? Sådant förekommer ju titt som tätt, och våra kvällstidningar hakar ju onekligen gärna på det. Senast var det Kent Larsen (känd från Robinson), som uttalar sig i Aftonbladet om att bärplockare måste sluta bajsa i skogen.
Jag är kluven till Konstfackskuppenoch kan inte bestämma mig för vad jag tycker. Jag tror på provokation, men vilka gränser råder??? Andra bloggare tycker så här:
Vad tycker just Du?
