I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

it

Ska vi diskutera forskning kring en-till-en? Jag kommer!

Kommer att hålla nedanstående föredrag på en skola veckan efter påsk, och inser att jag kanske skulle nämna det för er som följer mig, i händelse att någon annan grupp skulle vilja diskutera framtida forskning om en-till-en, måhända i sin egen kommun. Här är beskrivningen:

VAD VET VI HITTILLS OM EN-TILL-EN OCH VAD BEHÖVER VI FORSKA VIDARE PÅ?

Seminariet tar utgångspunkt i ett pågående forskningsprojekt med titeln ”What Is Our Current Understanding of One-to-One Computer Programs:A Systematic Narrative Research Review”.

Seminariet tar upp de viktigaste resultaten i studien, nämligen vilken klassrumsaktivitet och pedagogiska vinster och förluster en-till-en leder till, samt hur lärares profession förändras vid införande av en-till-en projekt. Seminariet redogör vidare för det faktum att kontexten för forskning inom området är problematisk, exempelvis i termer av att forskningen är utsatt för publication bias och starka marknadskrafter. Slutligen redovisas en framkomlig forskningsväg framåt, med fokus på lärarnas professionsutveckling i en-till-en projekt.

Låter det spännande? Vill ni dels höra resultaten från min forskning, dels resonera om hur Din skola skulle kunna bli beforskad med målet att effektivisera kompetensutvecklingen hos personalen? Kontakta mig!

1:1-projekt måste införas av rätt skäl

Som forskare måste jag säga att jag är förundrad över hur professorer och andra i vår akademiska sfär på ett partiskt sätt tycks göra reklam för 1:1-verksamheter. Missförstå mig inte, jag beforskar själv införandet av 1:1 och vad som händer med lärarnas professionsutveckling i samband med detta, så jag har också ett naturligt intresse i frågan. Dock får man – anser jag – som forskare förhålla sig något sval till tekniken till förmån för objektivitet.

Det tycks nämligen vara så att även högt uppsatta personer i forskarvärlden ivrar för att få införa och sedan beforska 1:1-projekt med argumentet att det ger förbättrade resultat i skolan. Argumentationen är ofta i avsaknad av referenser till befintliga forksningsresultat; ibland sker det med ofullständiga dito. Sällan eller aldrig pekar man på etablerade, stabila och pålitliga forskningsrapporter när man talar om positiva effekter av 1:1 i termer av betyg eller resultat vid olika former av kunskapsmätning. Undertecknad arbetar just nu på en forskningsöversikt, som kartlägger vad forskningsartiklar i fackgranskade tidskrifter egentligen säger om 1:1-projekt. Med något undantag sägs ingenting om att kunskaperna faktiskt ökar i omfång eller kvalitet. Undantaget består i insikten att ungarna blir bättre på att skriva och göra presentationer (vilket lärarna också blir bättre på).

Däremot finns naturligtvis andra skäl att att föra in datorer i skolan. Ett enkelt men samtidigt starkt skäl är att skolan skall förse eleverna med adekvata, samtida verktyg för att genomföra sitt arbete. Ett annat skäl är att kunskaper som inte mäts i nationella prov eller liknande blir tillgängliggjorda via 1:1. Exempel på detta kan vara en förståelse för kommunikationens och interaktionens betydelse för kunskapsbildning.Det går säkerligen identifiera många relevanta skäl.

Att införa 1:1 av skälet att det ökar elevernas kunskaper i mätbara termer tycks alltså inte hålla. Jag har också känslan av att alltför många kommuner tar de övriga skälen att införa 1:1 som skenargument för sin sak, när det egentligen handlar om att öka skolans eller kommunens attraktionskraft, i förhållande till andra kommuner eller sockrade friskolor. Jag anar att detta är ett ofruktsamt sätt att införa 1:1, med relativt få positiva effekter. Det visar sig exempelvis i USA att alltfler skolor lägger ned sina satsningar på att alla elever och lärare skall ha varsin dator. Skälet är att kostnaderna är alltför höga i förhållande till vad man får ut (det vill säga ingenting i termer av ökade kunskaper). Dessa skolor har då gjort avvägningen att pengarna får större verkningsgrad om fler och mer kompetenta lärare anställs istället.

Min poäng är inte alls att jag vill sträva bakåt och motverka 1:1-trenden. Jag tror den är bra, jag tror den är nödvändig, jag tror den tar svensk skola framåt. Men det måste ske av rätt skäl, och med rätt attityd. Om 1:1 införs som en jakt på bättre betyg och ökade mätbara kunskaper kommer många skolor bli besvikna.

Handlar teknik i klassrummet alltid om teknik?

På måndag och onsdag håller jag och Ulli Samuelsson en föreläsning på temat Formellt och informellt lärande i digitala miljöer. Jag hade planer på att ifrågasätta huruvida teknik i klassrummet alltid handlar om teknik? Jag tror nämligen att nyckeln för att lyckas med ett modernt (eller kanske snarare postmodernt) lärande, må så vara i en IT-tät miljö, är att odla attityder hos lärare. Visst, det är attityder som väldigt lätt understöds av IT, men som på inga sätt är en naturlig följd av att få en laptop i knät. Attityderna som enligt mitt förmenande behövs i skola präglas av tre saker: Aktivitet/kreativitet, Dynamik och förmåga att bygga Nätverk.

För det första måste läraren bli aktiv i sitt umgänge med elever, och andra signifikanta personer i sin omgivning. Sinnebilden av fröken som sitter vid katedern och låter barnen komma fram med sina böcker i kö för att få hjälp, är för mig upplöst i atomer. Läraren måste vara aktiv i sin kommunikation med eleverna, förse dem med ständigt material, redan innan materialet är svar på en fråga. Att vara aktiv innebär också att våga prova nya idéer, och därmed – till många lärares fasa – överge gamla käpphästar (läraryrket ÄR ett käpphästyrke). Det hänger naturligtvis ihop med den andra attityden, att vara dynamisk. Som framgångsrik lärare måste man våga vara kortsiktig, och pröva nya idéer. Jag tror på fullaste allvar att den lärare som vet exakt vad som kommer hända om tre månader i undervisningen pga långsiktig planering, sannolikt lyckas sämre än den som låter vad som händer om tre månader bero på vad som händer de närmaste två veckorna, under förutsättning att undervisningen präglas av aktivitet/kreativitet. Detta resonemang kan tyckas provocerande till en början, men jag håller med ursprungsmannen – Troed Troedson – om detta till fullo. Den tredje attityden som måste odlas handlar om att samverkan är av godo. De allra flesta lärare skriver under på att de samverkar med sina kollegor. Handen på hjärtat, är inte detta på ett ganska ytligt dock? Jag menar att alla lärare aktivt och dynamiskt ständigt måste arbeta för att utöka sitt personliga lärande nätverk. Detta sker naturligtvis kollegialt, men också via nätet.

Varifrån kommer dessa nödvändiga attityder – aktivitet/kreativitet, dynamik och samverkande – ifrån? Det finns många infallsvinklar och många svar på den frågan. Eftersom jag skall relatera detta till lärande i digitala tider kommer jag uppehålla mig kring tre trender av många inom området: Att vi blir alltmer mobila, att lärresurser blir alltmer öppna och, som ett jordnära och praktiskt exempel, att e-boken kommer med stormsteg. Här ligger för övrigt Jönköpings Kommun långt framme, som har rullat ett projekt kring läsplattor under några års tid. Det här är naturligtvis enbart nedslag i den verklighet vi redan lever i. Jag anser dock att dessa tre, bland andra, trender utmanar läraryrket att anta just de tre angivna attityderna.Frågan är hur man då gör?

Ett vanligt svar är att starta en till en projekt, det vill säga en dator per elev och lärare. Eftersom jag forskar på just det här området, vill jag förhålla mig hyfsat neutral till fenomenet. Dock kan sägas, att enligt den forskningsöversikt jag nu skriver på är det tunnsått (med några undantag) med forskning som visar att de mätbara konsekvenserna, exempelvis i termer av betyg, över huvud taget finns. Däremot ökar elevers motivation med hjälp av datorer, och de blir duktigare på att skriva och att presentera. Nå, detta torde vara ganska självklara resultat av att ha en dator tillgänglig hela arbetsdagar, om man förväntas använda den. Forskningen visar också att lärarnas IT-kompetens ökar (vilket också torde vara självklart). Några intressanta forskningsrapporter visar däremot att skolans situering och förberedelser (varav aktivt attitydarbete är en komponent) är nycklar för att lyckas med en till en projekt. En intressant utvecklingslinje i USA, som ju är den här typen av projekts moderland, är att en hel del skolor nu lägger ned sina en till en projekt, av anledningen att det kostar en farlig massa pengar, och att skolan inte ser någon verklig nytta.De vill hellre satsa pengarna på duktiga lärare.

Så, teknik i klassrummet handlar inte alltid om teknik. Att möta samhällets trender och utveckling genom att starta ett en till en projekt är ingen lösning på hur frågan om hur skolan skall möta samhällets skilda krav. Det kan vara ett steg på vägen, men utan att odla personalens attityder i termer av aktivitet/kreativitet, dynamik och nätverksskapande är tekniken i klassrummet verkningslös, och kanske till och med hämmande. Om detta tänker jag tala på måndag och onsdag.

Kommer universiteten spela ut sin roll på grund av tekniken?

Professor David Wiley skriver i artikeln Universities will be irrelevant by 2020 att universiteten riskerar att i stort sett bli irrelevanta innan 2020 om de inte bättre förmår att anpassa sig till digitala medier. Universiteten som inte anpassar sig till mer nätbaserade metoder kommer att tappa studenter som redan idag kräver, till exempel, tillgång till föreläsningar via mobilterminaler och öppna lärresurser. Alltfler lärare och institutioner delar med sig av sitt material och detta skapar möjligheten att nå ut till hela världen med utbildning. Jag tror att det är lite att ta i, men visst står universitet och högskola för en förändring, såväl i kunskapssyn som teknikanvändning.

Förändrat vetenskapligt synsätt på ICT?

Läser allt som oftast KK-stiftelsens Unga nätkulturer. 21 april skrev Stig Roland Rask ett inlägg på temat Min space – din space – allas space?. Jag reagerar över att författaren – liksom många forskarkollegor – envisas med att  hålla fast vid en tudelning mellan det reella och det virtuella. Ett sådant perspektiv leder till att vi aldrig kommer att på djupet förstå ungdomars livsvillkor. På det temat skrev jag en kommentar, och upptäcker i följdkommentarerna att min tes om  hur ungdomar uppfattar världen (tudelning mellan det virtuella och det reella är helt utsuddad) börjar bli mer och mer bekräftad.

Det verkar som att fler och fler  börjar haka på min linje, som innebär att kontextbegreppet suddas ut , och att vi inte primärt är spatiellt orienterade (rumsligt), utan snarare situationellt. Ungdomar av idag uttrycker sig alltmer livsvärldsfenomenologiskt (utan att själva veta om det).

Snart kommer min första artikel om lärande i en digitaliserad livsvärld. Rätt kul att det börjar röra på sig i min riktning – det innebär också att jag måste få ut min artikel ganska snart!