Lånade boken på Elib till läsplattan, mest för att testa tekniken på min splirrans nya Sony prs-600 (recension på denna kommer inom kort). 133 sidor som handlar om 9 olika sätt att tjäna pengar på Internet. Så här skriver Bokus om boken:
Boken handlar om hur man kan tjäna pengar via internet, alltifrån helt nya affärsidéer till vidareutvecklade äldre affärsidéer. Nio helt skilda områden beskrivs och författaren delar även frikostigt med sig av fakta från verkligheten samt nya idéer som borde genomföras. En lättläst och informativ bok för att lära sig mer om internet och nya affärsmöjligheter.
Boken är som Bokus påpekar lättläst. Den är dessvärre också slarvigt skriven, och jag funderar på om det finns en redaktör bakom boken över huvud taget, eller om författaren Anders Sjöberg står bakom samtliga led i produktionen.
Innehållsligt går den rapsodiskt och ytligt igenom såväl nya affärslogiker som gamla sätt att tjäna pengar i ny förpackning. Det som irriterar mig, förutom det bristfälliga språket, är att inget avsnitt går in på djupet, utan det skrapas allmängods här och var. Det irriterar mig också mycket att boken så påtalat nämner alla de webbplatser författaren har byggt, vilket för mig känns som smygreklam.
För mig blir det uppenbart att författaren gjort en av de saker han tipsar om i boken – letat upp material på nätet om hur affiliateprogram fungerar, möjligheter att göra pengar på ebay och annat, och sedan sålt informationen vidare. Han lever som han lär, men om man ska betala (nu har jag lånat boken) för information, vill man nog ha djupare info än vad som kan samlas ihop med hjälp av en enkel google-sökning och några skärmdumpar. Boken får 2 stjärnor av 5 möjliga. En av stjärnorna är för att jag trots allt slipper leta reda på all info själv.
Igår skrev jag och undrade över en tjänst som kunde samla mina bokmärken och rss-flöden och gärna annat godis på ett och samma ställe, eftersom jag jobbar på olika datorer. Idag ser jag hos Tommy K Johansson en artikel om iCloud – en virtualiserad dator där allt ligger i det så kallade molnet.
Jag citerar Tommy:
Poängen med iCloud är att din “dator” hamnar i molnet. Du är inte längre beroende av hårdvara, utan kan använda vilken dator som helst för att logga in på ditt system. Här har du dina filer och dina program som du använder. Jag har sagt det här flera gånger tidigare, men kan återupprepa det: jag tror att det mesta kommer att hamna i molnet i framtiden. Lokalt installerade program är på väg ut. iCloud visar att även våra operativsystem är på väg in i molnet. Snart kommer våra datorer bara kräva något enkelt OS för att dra igång och öppna upp en webbläsare i helskärmsläge.
En stor fördel med att iCloud körs i molnet, är att det blir väldigt lätt att dela med sig av dokument och filer. Det här har Xcerion tänkt på från början, så att många applikationer är förberedda för att låta användaren dela med sig till andra iCloud-användare.
Verkar helt klart lovande! Återkommer med testresultat
Arbetet med avhandlingen går framåt. Den första halvan av artikeln är nu översatt. Behövde en kreativ dag för att få lite input att fortsätta arbetet med. Idag har jag läst Mind over Machine, av de smått klassiska bröderna Dreyfus & Dreyfus. Jag brukar göra en sammanfattande text på böckerna jag läser, och tänkte att jag likaväl kan använda den som recension.
Boken tar sin start i deras syn på hur tillgodogörande av en färdighet (skill) går till. Enligt bröderna sker detta i fem steg, varpå översta steget består i expertis. Expertisen kännetäcknas av ett närmast intuitivt förhållningssätt till den färdighet som utövas. Början av tillägnandet av färdigheten kännetecknas av ett exakt följande av regler. Boken tar upp vardagsnära exempel, och låter läsaren följa med i de fem stegen. De här stegen kan man för övrigt också läsa om i utmärkta On the Internet, av Hubert Dreyfus.
Boken går därefter igenom datorns funktionalitet, och kopplar detta sedan till frågan om Artificiell Intelligens (AI). En gedigen historisk genomgång av detta forskningsområde görs, och författarna sluter sig till – idag föga överraskande – att datorn aldrig kan klå det mänskliga sinnet. Vi får le lite granna, och betänka att bokens copyright-år är 1986. Boken ägnar ett avsnitt åt att visa på de olika sätt – bra och dåliga – som datorn kan användas i skolan. Tyvärr tror jag att vi ser alltför mycket av dåliga exempel på datoranvändning ute i våra svenska skolor idag, vilket väl säger en hel del eftersom boken är 20 år gammal, och man kan känna igen sig i ett och annat!
Hela boken andas Martin Heideggers filosofi, utan att nämna honom. Kan man sin Dreyfus, så vet man att Hubert har mycket omtyckta forskarseminarier om just Heidegger på Berkeley University, och hans helhetstänkande kring vad kunskap och lärande är andas livsvärldsfenomenologi. Boken är mycket välskriven, och är ett måste för den lärare som vill tänka till kring datorisering i skolan, trots att den är 20 år gammal. Den bevisar att gedigen filosofi i tillämpning håller länge! Jag ger den fyra bildskärmar av fem möjliga.
Dn skriver idag om mikrobloggar, där man endast skriver en mening. Tjänsten Twitter tas upp. Själv har jag ett twitter-konto, men faktiskt aldrig använt det. Kändes lite för bökigt. Egentligen är det inte en blogg, utan ett slags socialt nätverk som lixom Facebook bygger på att man har kamratlistor. Tjänsten Twitter kan liknas vid Facebooks statusuppdatering: man talar helt enkelt löpande om för sin omvärld vad man gör just nu. Själv har jag gått i motsatt riktning, och spelat in min första officiella youtube-film (gjorde en inofficiell premiär i slutet av juni 2008, om jag inte minns fel). Filmen handlar om nätverkande studenter, med utgångspunkt i connectivismen. Tyvärr är den alldeles för lång, tråkig, coh dessutom blev upplösningen riktigt kass. Well. Prövar man inte, lär man sig aldrig. Om jag nu bedriver forskning om de här sakerna, måste jag veta vad jag pratar om.
Jobbar för fullt på mitt projekt tillsammans med Hälsohögskolan, det blir inspelning av forskningsunderlag till helgen. Spännande, men också pirrigt. Återkommer om detta.
Nu är det nytt år, vilket inbjuder till att blicka framåt. Stephen Downes har skrivit en rejäl essä om framtidens internet. Eftersom jag är doktorand i lärande, och skriver om lärande i en digitaliserad livsvärld, kände jag mig manad att skriva något om detta. En framtidsprognos om var vi befinner oss i fråga om utbildning och användning av informations- och kommunikationsteknik om tio år. Håll till godo. (Inlägget är en återpostning, dels för att det är ett favoritinlägg, men också för att min ping-funktion inte fungerade när jag skrev det ursprungligen).
Utvecklingen på den tekniska sidan går stadigt framåt. Naturligtvis kommer tillgången till teknik och bandbredd ständigt att förbättras. Möjligheten att lagra data på små utrymmen till lågt pris utvecklas ständigt. Trådlösa bredband kommer bli alltmer tillgängliga. Datorer kommer att bli alltmer kraftfulla, portabla och sjunka i pris. Informations- och kommunikationsteknik blir en del i våra liv, införlivade i det mesta vi gör. Detta är en teknologisk utveckling som vi redan är med om.
Flexibiliteten och den allt större valfriheten tack vare digitala artefakter, kommer i hög grad också medverka till en kulturell förändring. Även denna har startat, men kommer att accelerera under de kommande åren. Den enskilda individen kommer bli alltmer befriad från behovet att använda en viss dator, ettvisst program eller ett visst system. Eleverna kommer också bli befriade från sina klassrum. Under de närmaste tio åren kan man förutspå att ett sant oberoende av tid och rum kommer att äga rum. Även behovet av att ”låsa in” lärsituationen i särskilda LMS-system på nätet kommer försvinna (exempelvis Ping-Pong). Istället kommer lärobjekten utvecklas enligt standards, så att de kan implementeras i antingen existerande communities, exempelvis Myspace eller Facebook, eller i nyskapade. Det kommer för övrigt också bli enkelt för exempelvis utbildningsinstitutioner att skapa nya communities efter behov.
Lärandet kommer därför istället bli inbäddat i andra aktiviteter, såsom användning av sociala medier. Detta innebär att den personliga lärandemiljön kommer att vara helt individuellt utformad. Skolor och andra utbildningsinstitutioner kommer motvilligt få förflytta digitala lärandemoduler ut på andra arenor, genom att använda sig av standards där respektive elev eller student kan välja ut vad av skolarbetet som skall vara representerat på exempelvis facebook, och på vilket sätt, samt hur synlig aktiviteten skall vara för andra. Innehåll kan vara texter, bilder, video och audio, men kommer alltmer utvecklas till simuleringar. De simuleringsprogram som idag används inom exempelvis militären kommer att få pedagogiska tillämpningar.
Materialet förutsätter en hög grad av interaktivitet, där de lärande tillsammans utformar det slutgiltiga innehållet. Att lära i framtiden är en kreativ process, där slutmålet inte alltid är uppsatt i förväg, utan det snarare är processen som bedöms. Samverkan sker på så vis inte i grupper, där varje person har samma uppgift och samma mål, utan snarare i nätverk där var och en drar nytta av andra, som har andra mål. Detta innebär att samma lärandeobjekt kan användas av flera personer, som del i varierande sammanhang. Det blir en enorm utmaning för kommande utbildningsinstitutioner att släppa sitt innehåll mer eller mindre fritt på nätet. Troligen kommer den här utvecklingen ske stegvis, med universitet och högskolor i spetsen. Skolans roll går tydligt till en alltmer serviceinriktad funktion, där funktionen att lära ut till en viss examensnivå blir allt mindre betydande, och istället blir uppgiften att bedöma aktiviteter upptill en examensnivå alltmer central.
Det här innebär stora förändringar i konceptet av vad en skola är för något. Skolan behövs naturligtvis i framtiden, men kommer förändra karaktär till mer av en mötesplats, snarare än undervisningsplats, med följden att kommunikationsvetenskapen blir alltmer relevant för det pedagogiska fältet. Digitaliseringen innebär inte att läraren kommer försvinna. Det kommer alltid finnas behov – och måhända ett ökat behov – av i huvudsak två saker. För det första behöver elever och studenter bli bedömda på sitt kunskapsmaterial. På nätet samlar den lärande in material och skapar en dynamisk portfolio, men bedömningen av densamma måste alltid ske av en lärare. Framtiden kommer sannolikt inte ligga i digitaliserade tester av kunskap. För det andra behövs läraren som en guide vid sidan av som lär eleven eller studenten att se mönstret i aktiviteten som sker på nätet. Lärarens primära uppgift går från att lära ut, till att lära personen i fråga att lyfta blicken och se helheter och samband.
Intressanta onlineresurser:
boyd, d. (2006). Identity Production in a Networked Culture: Why Youth Heart MySpace. Hämtad 2008-12-18 från American Association for the Advancement of Science: http://www.danah.org/papers/AAAS2006.html
Downes, S. (2006). Groups Vs Networks: The Class Struggle Continues. Hämtad 2008-12-18 från Stephen’s Web; presented at eFest: http://www.downes.ca/post/42521
Downes, S. (2004). Principles of Resource Sharing. Hämtad 2008-12-18 från Stephen’s Web: http://www.downes.ca/post/25
Sharples, M. (2005). Learning As Conversation: Transforming Education in the Mobile Age. Hämtad 2008-12-18 från Paper presented at Conference on Seeing, Understanding, Learning in the Mobile Age, Budapest, Hungary: http://www.fil.hu/mobil/2005/Sharples_final.pdf
Sven Karlsson uttrycker sin teknikfientlighet – sådan som oftast bottnar i rädsla – i en debattartikel på Aftonbladet.se. Han menar att 2 miljoner svenskar befinner sig i utanförskap, de är inte del i Internetgemenskapen. Som doktorand på temat Lärande i en digitaliserad livsvärld måste jag ta tillfället i akt och tycka till.
För att sätta sådana siffror i relief, kan nämnas att Mediarådet uppskattar att 97% av våra unga i Sverige (12-16 år) använder Internet på fritiden. 96% av desamma har mobiltelefon. Att i unga generationer tala om ett utanförskap är vilseledande. Sven Karlsson nämner ett strukturellt utanförskap, jag skulle snarare tala om ett självvalt utanförskap, ty samtliga medborgare (möjligen med undantag för äldsta åldringar) har möjligheter att delta i nätsamhället. För 10-15 år sedan var det både dyrt och kanske småkrångligt att koppla upp sig mot nätet, idag är det både billigt och enkelt. Rädslan för tekniken, som jag i grunden tror att Sven Karlsson har, är ofta obefogad. Idag används den mesta tekniken direkt ur kartongen, utan att instruktionsboken ens behöver läsas. Till somliga produkter FINNS inte ens en instruktionsbok, så pedagogisk är tekniken (exempelvis Iphone, åtminstone de som är inköpta i USA).
Så var det då detta med den ekonomiska aspekten. Fleischer kanske är oförskämd som säger att alla har råd att vara uppkopplade. Men låt oss då undersöka påståendet. Det är sant att de strukturella förutsättningarna nu är något sämre än tidigare, bland annat beroende på att möjligheten till skattesubventionerade datorer nu försvunnit. Dock har priserna på datorer dalat i motsvarande omfattning. Våra offentliga miljöer bidrar också med rikhaltiga möjligheter till uppkoppling, via exempelvis bibliotek. Det ekonomiska argumentet till självvalt utanförskap håller således inte.
Den sociala klyftan upprätthålls alltså genom ett självvalt utanförskap, och inte genom ett strukturellt dito. Som medborgare har man alltid ett val: det bästa är nästan alltid att försöka följa med utvecklingen, men aldrig utan reflektion. Ett annat alternativ är naturligtvis att själv välja utanförskapets tyranneri, men då får man stå för de konsekvenser som uppstår.
Att använda nätet och mobiltelefoni och annan modern teknologi är däremot inget aktivt val som våra unga av idag aktivt och medvetet gör, åtminstone inte gemene man. Det är en del i deras naturliga attityd (jmf filosofen Edmund Husserl), och inget som över huvud taget behöver reflekteras över. Det finns där, och vi är riktade mot världen genom användning av de objekt vi har att tänka med. Datorn och nätet är för den unge inte något som behöver bemästras, det är en förlängning av deras sinnen, av deras kroppar, och av deras medvetande om sitt vara-i-världen. Måhända är denna ställdhet (jmf filosofen Martin Heidegger) in i en naturlig attityd i själva verket inte naturlig, utan snarare kulturlig, ur ett biologiskt/naturvetenskapligt perspektiv. Det spelar emellertid ingen större roll, då erfarandet av världen sker i den naturliga attityden, vari datorn och den moderna teknologin ingår.
Man måste alltid respektera andras val. Jag gör själv liknande val, det vill säga val som bryter mot strömmen. Jag väljer ibland att avvakta, att inte följa med strömmen. Det är en mänsklig rättighet, och utgör ett gott sätt att leva, under förutsättning att man förmår att reflektera över valet. Jag väljer dock i dessa lägen att försöka se det för vad det verkligen är, nämligen ett självvalt undandragande, och inte såsom ett strukturellt utanförskap. Det borde Sven Karlsson också göra.
Snart är det nyår, vilket inbjuder till att blicka framåt. Stephen Downes har skrivit en rejäl essä om framtidens internet. Eftersom jag är doktorand i lärande, och skriver om lärande i en digitaliserad livsvärld, kände jag mig manad att skriva något om detta. En framtidsprognos om var vi befinner oss i fråga om utbildning och användning av informations- och kommunikationsteknik om tio år. Håll till godo.
Utvecklingen på den tekniska sidan går stadigt framåt. Naturligtvis kommer tillgången till teknik och bandbredd ständigt att förbättras. Möjligheten att lagra data på små utrymmen till lågt pris utvecklas ständigt. Trådlösa bredband kommer bli alltmer tillgängliga. Datorer kommer att bli alltmer kraftfulla, portabla och sjunka i pris. Informations- och kommunikationsteknik blir en del i våra liv, införlivade i det mesta vi gör. Detta är en teknologisk utveckling som vi redan är med om.
Flexibiliteten och den allt större valfriheten tack vare digitala artefakter, kommer i hög grad också medverka till en kulturell förändring. Även denna har startat, men kommer att accelerera under de kommande åren. Den enskilda individen kommer bli alltmer befriad från behovet att använda en viss dator, ettvisst program eller ett visst system. Eleverna kommer också bli befriade från sina klassrum. Under de närmaste tio åren kan man förutspå att ett sant oberoende av tid och rum kommer att äga rum. Även behovet av att ”låsa in” lärsituationen i särskilda LMS-system på nätet kommer försvinna (exempelvis Ping-Pong). Istället kommer lärobjekten utvecklas enligt standards, så att de kan implementeras i antingen existerande communities, exempelvis Myspace eller Facebook, eller i nyskapade. Det kommer för övrigt också bli enkelt för exempelvis utbildningsinstitutioner att skapa nya communities efter behov.
Lärandet kommer därför istället bli inbäddat i andra aktiviteter, såsom användning av sociala medier. Detta innebär att den personliga lärandemiljön kommer att vara helt individuellt utformad. Skolor och andra utbildningsinstitutioner kommer motvilligt få förflytta digitala lärandemoduler ut på andra arenor, genom att använda sig av standards där respektive elev eller student kan välja ut vad av skolarbetet som skall vara representerat på exempelvis facebook, och på vilket sätt, samt hur synlig aktiviteten skall vara för andra. Innehåll kan vara texter, bilder, video och audio, men kommer alltmer utvecklas till simuleringar. De simuleringsprogram som idag används inom exempelvis militären kommer att få pedagogiska tillämpningar.
Materialet förutsätter en hög grad av interaktivitet, där de lärande tillsammans utformar det slutgiltiga innehållet. Att lära i framtiden är en kreativ process, där slutmålet inte alltid är uppsatt i förväg, utan det snarare är processen som bedöms. Samverkan sker på så vis inte i grupper, där varje person har samma uppgift och samma mål, utan snarare i nätverk där var och en drar nytta av andra, som har andra mål. Detta innebär att samma lärandeobjekt kan användas av flera personer, som del i varierande sammanhang. Det blir en enorm utmaning för kommande utbildningsinstitutioner att släppa sitt innehåll mer eller mindre fritt på nätet. Troligen kommer den här utvecklingen ske stegvis, med universitet och högskolor i spetsen. Skolans roll går tydligt till en alltmer serviceinriktad funktion, där funktionen att lära ut till en viss examensnivå blir allt mindre betydande, och istället blir uppgiften att bedöma aktiviteter upptill en examensnivå alltmer central.
Det här innebär stora förändringar i konceptet av vad en skola är för något. Skolan behövs naturligtvis i framtiden, men kommer förändra karaktär till mer av en mötesplats, snarare än undervisningsplats, med följden att kommunikationsvetenskapen blir alltmer relevant för det pedagogiska fältet. Digitaliseringen innebär inte att läraren kommer försvinna. Det kommer alltid finnas behov – och måhända ett ökat behov – av i huvudsak två saker. För det första behöver elever och studenter bli bedömda på sitt kunskapsmaterial. På nätet samlar den lärande in material och skapar en dynamisk portfolio, men bedömningen av densamma måste alltid ske av en lärare. Framtiden kommer sannolikt inte ligga i digitaliserade tester av kunskap. För det andra behövs läraren som en guide vid sidan av som lär eleven eller studenten att se mönstret i aktiviteten som sker på nätet. Lärarens primära uppgift går från att lära ut, till att lära personen i fråga att lyfta blicken och se helheter och samband.
Intressanta onlineresurser:
boyd, d. (2006). Identity Production in a Networked Culture: Why Youth Heart MySpace. Hämtad 2008-12-18 från American Association for the Advancement of Science: http://www.danah.org/papers/AAAS2006.html
Downes, S. (2006). Groups Vs Networks: The Class Struggle Continues. Hämtad 2008-12-18 från Stephen’s Web; presented at eFest: http://www.downes.ca/post/42521
Downes, S. (2004). Principles of Resource Sharing. Hämtad 2008-12-18 från Stephen’s Web: http://www.downes.ca/post/25
Sharples, M. (2005). Learning As Conversation: Transforming Education in the Mobile Age. Hämtad 2008-12-18 från Paper presented at Conference on Seeing, Understanding, Learning in the Mobile Age, Budapest, Hungary: http://www.fil.hu/mobil/2005/Sharples_final.pdf
Det låter inte helt sannolikt att Bert Karlsson aldrig skulle ha surfat. Skulle det vara möjligt för en skivbolagsdirektör att inte orienterat sig på nätet?
Ibland ställs man inför påståenden som man nog måste ta sig en funderare kring. Några av mina kunder yppade vid lunchbreaket att de läst en bok om tillsatser i mat. Bland annat skulle det finnas bensin i margarin, och hästbajs i vaniljsocker (eller raffinerat hästbajs då). Hur kommer det sig att vi sväljer sådana påståenden? För att det står i en bok? Den tiden när vi kunde lita på vad som står i en bok är nog förbi. Kritiskt tänkande är sannolikt lika viktigt idag som förr.
9 visitors online now 0 guests, 9 bots, 0 members Max visitors today: 33 at 07:01 am UTC This month: 33 at 09-03-2010 07:01 am UTC This year: 47 at 06-25-2010 11:20 am UTC All time: 47 at 06-25-2010 11:20 am UTC
Hela boken andas Martin Heideggers filosofi, utan att nämna honom. Kan man sin 
Inlägg (RSS)