I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

ict

7 saker att tänka på vid införande av en-till-en

När jag är ute och föreläser om min forskningsöversikt över en-till-en, får jag frågan om hur jag själv skulle göra om jag införde en-till-en på en skola. Låt mig säga att jag inte har erfarenhet av de olika förutsättingar som råder, och låt mig säga att mina svar nedan helt grundar sig i vad som framkommit i min forskningsöversikt på ett eller annat sätt.

  1. Jag skulle se till att all teknik fungerar. Det låter alldeles självklart, men visst är det centralt att allt flyter. Till detta hör naturligtvis att se till att backupsystem finns, att lånedatorer finns för de som glömt sin hemma, att allt nätverksfix är i ordning och så vidare. Lyckligtvis visar forskningen att skolor får ordning på den här biten relativt snabbt.
  2. Jag skulle involvera eleverna i ett källkritiskt träningsprogram långt innan de får sina datorer – kanske så långt som 2 år innan. Studier representerade i min forskningsöversikt visar att elever som fått träning i källkritik innan datorintroduktion har ett avsevärt mycket mognare sätt att hantera datorn i skolarbetet än andra.
  3. Jag skulle involvera skolbibliotekarierna i satsningen så tidigt som möjligt och på så bred front som möjligt. Inte bara av det skälet att de är proffs på informationshantering, utan också för att de är märkligt duktiga på att vara på fötterna när det gäller sociala medier. Här tror jag lärarna ligger efter. Om detta har jag skrivit.
  4. Jag skulle också försöka involvera föräldrarna i gemensamma temadagar, där en-till-en sätts i fokus. Forskning visar att en-till-en projekt flyter bättre när föräldrarna är med, troligen för att de sedan har bättre förståelse för elevens arbete hemma.
  5. Forskningen visar att en-till-en stimulerar ”just-in-time” lärande, det vill säga, det blir möjligt att fånga intressanta lärosituationer ”i flykten”. Forskningen visar också att elevernas känsla av självstyrning och motivation kan öka tack vare en-till-en (men gör det inte nödvändigtvis). Därför är det viktigt att lärarna får lära sig en hel del om motivationens tre grundpelare, nämligen Autonomi, Bemästrande och Handlingar med meningsfullhet. Datoriseringen ger fantastiska möjligheter att stimulera motivation – om lärarna kan mer om dessa grundpelare skulle jag tro att en-till-en satsningar kan bli ännu mer lyckade.
  6. Jag skulle involvera lärarna i utbildning som berör deras tekniska, didaktiska och ämnesmässiga kompetens. Detta resonemang samspelar med Puenteduras kompetensutvecklingsmodell. Naturligtvis behöver lärarna få den bästa kompetensutvecklingen i programvara. De behöver också få tillgång till nya didaktiska verktyg. Ett exempel är att lära sig utveckla Personliga lärnätverk (PLN) för sitt arbete. Den som är verksam i skolan kan säkert se mängder med andra didaktiska verktyg att odla. De behöver också få utveckla sina ämnesmässiga kunskaper. En lärare som undervisar i Franska med hjälp av skolböcker, har en typ av kompetens, medan undervisning som bygger på ungdomarnas prat med street-smarta ungdomar i paris via datorn kräver en annan ämnesmässig kompetens.
  7. Till sist skulle jag göra allt för att ta vara på lärarnas personliga huvudbryn när det gäller en-till-en. Deras rädslor och deras oro. Forskningen visar att lärare, även i relativt etablerade en-till-en verksamheter, är upptagna i sina tankar med funderingar som: ”Hur skall jag klara av det här”? och ”Hur påverkas min undervisning nu”? och inte så mycket av frågor av typen ”Hur påverkar detta mina elevers möjligheter i framtiden”. Detta tyder på att skolan behöver ta vara på lärarans funderingar, huvudbryn och orosmoln, för att skapa ytterligare trygghet. Kommuner, skolledare och rektorer kan ha nog så goda intentioner när en-till-en implementeras, men det är de facto lärarna som driver utvecklingen.

 

 

Ska vi diskutera forskning kring en-till-en? Jag kommer!

Kommer att hålla nedanstående föredrag på en skola veckan efter påsk, och inser att jag kanske skulle nämna det för er som följer mig, i händelse att någon annan grupp skulle vilja diskutera framtida forskning om en-till-en, måhända i sin egen kommun. Här är beskrivningen:

VAD VET VI HITTILLS OM EN-TILL-EN OCH VAD BEHÖVER VI FORSKA VIDARE PÅ?

Seminariet tar utgångspunkt i ett pågående forskningsprojekt med titeln ”What Is Our Current Understanding of One-to-One Computer Programs:A Systematic Narrative Research Review”.

Seminariet tar upp de viktigaste resultaten i studien, nämligen vilken klassrumsaktivitet och pedagogiska vinster och förluster en-till-en leder till, samt hur lärares profession förändras vid införande av en-till-en projekt. Seminariet redogör vidare för det faktum att kontexten för forskning inom området är problematisk, exempelvis i termer av att forskningen är utsatt för publication bias och starka marknadskrafter. Slutligen redovisas en framkomlig forskningsväg framåt, med fokus på lärarnas professionsutveckling i en-till-en projekt.

Låter det spännande? Vill ni dels höra resultaten från min forskning, dels resonera om hur Din skola skulle kunna bli beforskad med målet att effektivisera kompetensutvecklingen hos personalen? Kontakta mig!

Digitala lärkulturer om tio år

Skrev ett litet inlägg på forskargruppens blogg häromdagen, om digitala lärkulturer om tio år.

Förändrat vetenskapligt synsätt på ICT?

Läser allt som oftast KK-stiftelsens Unga nätkulturer. 21 april skrev Stig Roland Rask ett inlägg på temat Min space – din space – allas space?. Jag reagerar över att författaren – liksom många forskarkollegor – envisas med att  hålla fast vid en tudelning mellan det reella och det virtuella. Ett sådant perspektiv leder till att vi aldrig kommer att på djupet förstå ungdomars livsvillkor. På det temat skrev jag en kommentar, och upptäcker i följdkommentarerna att min tes om  hur ungdomar uppfattar världen (tudelning mellan det virtuella och det reella är helt utsuddad) börjar bli mer och mer bekräftad.

Det verkar som att fler och fler  börjar haka på min linje, som innebär att kontextbegreppet suddas ut , och att vi inte primärt är spatiellt orienterade (rumsligt), utan snarare situationellt. Ungdomar av idag uttrycker sig alltmer livsvärldsfenomenologiskt (utan att själva veta om det).

Snart kommer min första artikel om lärande i en digitaliserad livsvärld. Rätt kul att det börjar röra på sig i min riktning – det innebär också att jag måste få ut min artikel ganska snart!