I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

hermeneutik

Finns det utrymme för bildning i den svenska skolan?

[adsense]

Idag disputerar min nära kollega Mikael Segolsson med sin avhandling Lärandets hermeneutik – Tolkningens och dialogens betydelse för lärandet med bildningstanken som utgångspunkt.

Jag och Mikael blev antagna samtidigt till forskarutbildningen, med samma handledare och med ungefärligen samma utgångspunkt. Mikael kom från Karlstad och hade en fil lic i bagaget, och vi båda började skriva teoretiska avhandlingar. Undertecknad har lämnat spåret och bytt handledare och arbetar som bekant nu med traditionell empiri, emedan Mikael har fullföljt spåret ända ut.

Avhandlingen är ett viktigt bidrag inom området filosofisk pedagogik, och den med intresse av politisk pedagogik hittar säkert ett och annat av intresse i hans tänkvärda skrift. Inte minst får – tror jag – den som vill kritisera nuvarande skolsystem för att på alltför lättvändigt sätt avfärda bildningsideal argument att tillgå. Under alla omständigheter – det ska bli fantastiskt roligt att gå på disputationen idag!

Information om dagens disputation

Pressmeddelande om avhandlingen

Läs hela avhandlingen i Diva

Missbruk av förförståelse i pedagogisk forskning

På fredagens seminarium uttryckte professor Mohamed Chaib något väldigt viktigt: I pedagogisk forskning tenderar vi att överanvända begreppet förförståelse. Hans poäng – vilken jag håller med om – är att förförståelsen är i den existensiella fenomenologin (och hermeneutiken) uttryckt som en grundförutsättning för att överhuvud taget förstå världen. I forskningssammanhang är det vanligt att forskaren redogör för sin tidigare yrkesverksamhet, eller på vilka andra sätt forskaren har relation till forskningsfältet. Detta menar jag handlar snarare om en förståelse än en förförståelse för forskningsfältet. Det är viktigt att hålla sig kritisk till detta, då forskaren i stort sett alltid utgör en del av det fenomen som studeras.

Dock, förförståelse är något annat, mer djupt liggande. Jag menar att förförståelsen av världen innefattas i den naturliga attityd vi har mot världen, med vilken vi vänder oss mot fenomen. Den naturliga attityden är helt oreflekterad och också beroende av det sätt vi är ställda in i världen (jmf Heideggers ställdhetsbegrepp), och inte av den direkta erfarenhet vi har av fenomenet som skall studeras.

Låt oss därför i pedagogisk forskning använda oss av rätt begrepp när vi beskriver forskarens del i det fenomen som studeras: förståelse.