I huvudet på Håkan Fleischer

Sådan är titeln på min första artikel. Skickade den idag till en tidskrift, och nu påbörjas lång väntan på svar ifrån reviewers. Har också skickat artikeln till några mycket väl utvalda personer. Känns bra. Då var det bara tre artiklar kvar och en kappa kvar till doktorsgraden.

Det finns förstås skäl till att jag är förtjust i Heideggers filosofi. För det första är hans prosa enormt svårbearbetad, vilket ger mig en besynnerlig kamplust. Jag kan inte påstå att jag förstår allt – den som läst Heidegger skulle inse att det vore förmätet. Mitt tips för att läsa Heidegger är att införskaffa sig en bra guide till heidegger och läsa parallellt. Först ett stycke i guiden, sedan ett stycke ur Heidegger. Dreyfus har en utmärkt introduktion. om detta har jag skrivit tidigare.

När det gäller web 2.0 och utbildning finner jag Heidegger extra tilltalande av några skäl:

För det första talar han om tingen runt oss såsom tillbakadragande. Det vill säga, vi erfar inte tinget i sig, utan snarare det fenomen som uppstår mellan subjekt och objekt. Vi hanterar tingen i vårt naturliga ombesörjande av världen, nästintill såsom en förlängning av vår egna kropp (här tar dock Ponty vid Heideggers arbete). Det innebär också att web 2.0 är intuitivt förstått vid första mötet såsom någonting. Här har såväl svenska lärarkåren som forskare inom området enorma problem: De försöker se web 2.0 som en social konstruktion, ger den mening och försöker sedan se vad tinget utför ur perspektivet av den mening de gett det.

För det andra, ovanstående bygger på att vi alltid agerar mot en bakgrundsfond av ombesörjande av världen. Det innebär alltså att även den rena tanken, inte bara är ett resultat av, utan snarare en komponent av denna väv av ombesörjande vi har, vilket i sin tur innebär att vi måste omdefiniera vad intentionalitet är: Hos Husserl och Sartre, exempelvis, är intentionalitet en medvetenhetsström mot ett definierat objekt. Hos Heidegger är denna intentionalitet – riktadhet – ett villkor för och i varandet, tack vare vårt ombesörjande av världen. Det vill säga, tillvaron är alltid i en befintlighet, vilken ger upphov till en viss stämning. Denna stämning skapar också vår förhållning till objektet. Således kan inte lärandet reduceras till en mental akt, och ej heller kan ombesörjandet av web 2.0 betraktas i termer av mentala strategier, uttryckta genom antalet musklickningar eller studier av valda sökord.

För det tredje säger denna teori om ombesörjande att vi alltid är ställda in i världen, i en naturlig attityd. Allt som visar sig i världen – sättet på vilket världen presenterar sig  – är ett resultat av denna ställdhet. Att således  – vilket är väldigt vanligt inom forskningssammanhang – diskutera vad som händer i den virtuella världen kontra den ”verkliga” världen är ett säkert sätt att aldrig någonsin komma åt erfarandet av lärande med web 2.0. Frågan är nämligen i dylika fall fel ställd – den är inte ställd utifrån varats – Daseins – grundförutsättningar för att vara just ett vara-i-världen.

Bara några tankar, i samma stund som jag slutför min forskningsartikel i ämnet.

Jag har sagt något om det innan, och säger det igen: Itunes är inte bara för underhållning. Via Itunes U hittar jag föreläsningar från Berkeley, av självaste Hubert Dreyfus. För den som vill fördjupa sig i Heideggers fundamentalontologi kan lyssna på en hel kurs med totalt 28 timslånga föreläsningar, väl kvalificerade,  via Itunes U. Länk direkt till föreläsningarna (kräver att du har Itunes). Är man intresserad av en fördjupning i del två av Heideggers Varat och Tiden klickar man istället här.

Arbetet med min artikel går framåt. 3 dagar kvar nu – på fredag skall jag ha ett utkast klart. Jag använder Heideggers första del i Varat och Tiden och undersöker hur hans filosofi kan tillämpas på web 2.0 som lärande- och utbildningsfenomen.

Slutläser just nu kommentarer till varat och tiden (Martin Heidegger). Närmare bestämt är vi i implikationerna av hans filosofi. Jag gillar hans sätt att provocera, att vända upp och ned på saker och ting. Hittar följande citat från Basic Writings (som naturligtvis är väl underbyggt, här kommer bara kontentan):

[We cannot] say that the Galilean doctrine of freely falling bodies is true and that Aristotle’s teaching, that light bodies strive upwared, is false; for the Greek understanding of the essence of body and place and of the relation between the two rests upon a different interpretation of entities and hence conditions a correspondingly different kind of seeing and questioning of natural events. No one would presume to maintain that Shakespeare’s poetry is more advanced than that of Aeschylus. It is still more impossible to say that the modern understanding of whatever is, is more correct than that of the Greeks.

Det betyder naturligtvis inte att vi idag kan säga att Galileo hade fel, och att Aristoteles världsbild gäller. Det är inte det som är poängen. Poängen är att det är olika frågor, invävda i helt olika sammanhang. Båda rätt ställda, båda rätt besvarade, en syn som exempelvis Kuhn hade vänt sig emot (som ju anser att det finns en sann natur). Hepp!

Fler bloggar om: Heidegger, fysik, naturvetenskap.

Ja, det är hektiskt, minst sagt. Idag och imorgon är det workshops på forskarutbildningskursen om kvalitativ intervju. Jag är kursassistent, och håller ihop det hela. Improviserade en liten föreläsning idag, samt höll ihop litteraturseminarierna, då professorn var tvungen att åka ett ärende. Gick ganska bra. Jag skriver ju primärt inom filosofin, men kommer göra en empirisk undersökning i höst. Många intressanta diskussioner uppstod, såväl om intervjuns särart som insamlingsmetod, etiska spörsmål som genusfrågor, med mera med mera. Extra roligt är att vi inte bara är pedagogiker, utan också en del teknologer. De tittar storögt på oss när vi från HLK väcker frågan om huruvida man med hjälp av en intervju kan fånga en tanke eller om man bara kan fånga språket… Intressant att man kan bedriva forskning utan att ha koll på sina ontologiska utgångspunkter (eller rättare sagt, de är så förgivettagna att de aldrig ens blir tänkta på).

Blev också extra glad idag när jag fick Heideggers Varat och Tiden (men jag kallar den Vara och Tid, eftersom det faktiskt är så den heter i originalutgåva) på engelska. Stor hjälp för min artikel! Man är helt klart Heideggernördig om man ler som en sol, och utbrister ett yippie så att kollegorna kommer rusande, på grund av den enkla händelse att den engelska utgåvan har ett noggrannt sammansatt lexikon över Heideggers tyska nyckeltermer. För att förstå vidden av detta bör man veta att Heidegger konstruerade en hel del egna termer – ett betydande skäl till att Varat och Tiden är en av de mest svårgenomträngliga filosofiska texter som någonsin skrivits, där i stort sett alla läsare beskriver att de slits mellan hopp och förtvivlan, i ivern att förstå. Hela min första artikel, som för övrigt just nu ligger på ett mahognyskrivbord i england och läses av min bihandledare där (nå, jag har faktiskt ingen aning om hur hans arbetsrum ser ut), tar sin utgångspunkt i Heideggers livsvärldsfenomenologi.

Har i afton också lanserat forskningsgruppens blogg, Digitala Lärkulturer, och hoppas på lite drag där framgent.

Ja, det låter kanske konstigt. Är Håkan deprimerad? Inte alls. Jag har bara kommit till insikt att varat-i-världen konstituerar sig genom ett antal existentialer, exempelvis vår omsorg om tingen. Vi pysslar med tingen, har en omsorg om dem, är beroende av att deras tyg- och don-het är stabila över tid.

En annan existential som konstituerar vår i-världen-varo är döden. Utan döden närvarande i livet skulle det helt enkelt inte finnas ett behov av tidslighet, temporaliteten växer ur döden. Tänk så mycket som skulle vara satt ur spel, utan tidslighet! Skulle det någonsin kännas befriande att ha genomfört en uppgift? Nej, ty genomförandet lever på en tidsaxel – det är betungande intill den tid man inte genomfört sitt arbete. Men om oändligheten fanns där framför oss, skulle det inte vara betungande att inte genomföra sitt arbete, ty det finns ju då alltid tid att göra det.

Nuet kan definieras som skärpunkten mellan vår erfarna historicitet och förväntan inför framtiden. Lycka är att leva sitt liv i nuet, på ett egentligt sätt (jmf Nietchze) . Utan döden fanns inget nu.

p.s Idag har genomgång på min forskningsartikel som nu är helt skriven utifrån Heideggers filosofi. Närmare bestämt har jag använt Martin Heidegger för att analysera fenomenet web 2.0 ur ett lärandeperspektiv. Spännande.

Skriver om min artikel med en tydligare utgångspunkt i ontologiska spörsmål om web 2.0. Utgångspunkten än tydligare i Heideggers fenomenologi, vilket jag är glad för. Det innebär sannolikt att jag blir ytterligare lite sen med artikeln, men å andra sidan blir den inte svajig i nivåer.Artikeln kommer ta sin utgångspunkt i frågan om huruvida web 2.0 kan betraktas som ett ting eller ej. Därefter kommer konsekvenser för varat-med-andra (mitsein) diskuteras.

För att fira beställde jag två böcker jag behöver läsa:

The basic problems of phenomenology

The history of the concept of time