På fredagens seminarium uttryckte professor Mohamed Chaib något väldigt viktigt: I pedagogisk forskning tenderar vi att överanvända begreppet förförståelse. Hans poäng – vilken jag håller med om – är att förförståelsen är i den existensiella fenomenologin (och hermeneutiken) uttryckt som en grundförutsättning för att överhuvud taget förstå världen. I forskningssammanhang är det vanligt att forskaren redogör för sin tidigare yrkesverksamhet, eller på vilka andra sätt forskaren har relation till forskningsfältet. Detta menar jag handlar snarare om en förståelse än en förförståelse för forskningsfältet. Det är viktigt att hålla sig kritisk till detta, då forskaren i stort sett alltid utgör en del av det fenomen som studeras.
Dock, förförståelse är något annat, mer djupt liggande. Jag menar att förförståelsen av världen innefattas i den naturliga attityd vi har mot världen, med vilken vi vänder oss mot fenomen. Den naturliga attityden är helt oreflekterad och också beroende av det sätt vi är ställda in i världen (jmf Heideggers ställdhetsbegrepp), och inte av den direkta erfarenhet vi har av fenomenet som skall studeras.
Låt oss därför i pedagogisk forskning använda oss av rätt begrepp när vi beskriver forskarens del i det fenomen som studeras: förståelse.
