I huvudet på Håkan Fleischer

Jag har sagt något om det innan, och säger det igen: Itunes är inte bara för underhållning. Via Itunes U hittar jag föreläsningar från Berkeley, av självaste Hubert Dreyfus. För den som vill fördjupa sig i Heideggers fundamentalontologi kan lyssna på en hel kurs med totalt 28 timslånga föreläsningar, väl kvalificerade,  via Itunes U. Länk direkt till föreläsningarna (kräver att du har Itunes). Är man intresserad av en fördjupning i del två av Heideggers Varat och Tiden klickar man istället här.

Arbetet med min artikel går framåt. 3 dagar kvar nu – på fredag skall jag ha ett utkast klart. Jag använder Heideggers första del i Varat och Tiden och undersöker hur hans filosofi kan tillämpas på web 2.0 som lärande- och utbildningsfenomen.

Ja, det låter kanske konstigt. Är Håkan deprimerad? Inte alls. Jag har bara kommit till insikt att varat-i-världen konstituerar sig genom ett antal existentialer, exempelvis vår omsorg om tingen. Vi pysslar med tingen, har en omsorg om dem, är beroende av att deras tyg- och don-het är stabila över tid.

En annan existential som konstituerar vår i-världen-varo är döden. Utan döden närvarande i livet skulle det helt enkelt inte finnas ett behov av tidslighet, temporaliteten växer ur döden. Tänk så mycket som skulle vara satt ur spel, utan tidslighet! Skulle det någonsin kännas befriande att ha genomfört en uppgift? Nej, ty genomförandet lever på en tidsaxel – det är betungande intill den tid man inte genomfört sitt arbete. Men om oändligheten fanns där framför oss, skulle det inte vara betungande att inte genomföra sitt arbete, ty det finns ju då alltid tid att göra det.

Nuet kan definieras som skärpunkten mellan vår erfarna historicitet och förväntan inför framtiden. Lycka är att leva sitt liv i nuet, på ett egentligt sätt (jmf Nietchze) . Utan döden fanns inget nu.

p.s Idag har genomgång på min forskningsartikel som nu är helt skriven utifrån Heideggers filosofi. Närmare bestämt har jag använt Martin Heidegger för att analysera fenomenet web 2.0 ur ett lärandeperspektiv. Spännande.

Hittade ett glädjande inlägg idag på elearnspace, som handlar om att teknologi inte är neutral, utan snarare bör betraktas som filosofi. Det innebär att man inte kan använda den som ”plug & play”. Och visst, som livsvärldsfenomenolog håller jag helt med.

Teknologin blir till en del av vår levda erfarenhet, till en förlängning av våra egna kroppar. Till detta hör inte enbart intellektet, eller kroppens kött och blod, utan här inbegrips även den hungrande, törstande, bekräftelsesökande människan. Den påverkar vårt sätt att agera, att se världen, såväl online som offline. Jag blir för övrigt mer och mer säker på att just den uppdelningen är irrelevant. Om teknologin är en del av vår levda erfarenhet, torde det för stunden vara ointressant huruvida jag just nu befinner mig vid datorn eller inte. Det är min tidigare levda erfarenhet och min riktning framåt som bidrar till att konstituera detta nu.

Jag citerar bloggposten:

It should cause educators to stop spouting silly things like “technology is neutral”. Technology is a philosophy and we MUST understand what it embodies, discuss its future impact, and explore what we are becoming.

Läser om Arbogarättegången väldigt snabbt, och fastnar för att försvarsadvokaten menar att det inte är mängden bevis som avgör huruvida någon är skyldig. Intressant. Detta är ett underkännande av den induktiva metoden, som används flitigt inom vetenskapen. Kort sagt kan induktion beskrivas såsom att utifrån ett ändligt antal observationer, uttala sig om det oändliga – det vill säga generera en teori. Iden kommer ursprungligen från Aristoteles. Idel av humanvetenskaperna bedrivs på detta sätt. Filosofen David Hume var den första att problematisera induktionen, och påpekar att den inte är logiskt giltig. Jag kan exempelvis inte säga att alla björnar är svarta, eftersom jag betraktat enbart svarta björnar – jag har helt enkelt inte varit på rätt plats (exempelvis Grönland) och iakttagit björnar). Någon kan  hävda att man kan bevisa att induktioner fungerar, genom att peka på det antal induktioner som hittills tycks stämma, exempelvis att solen går upp varje dag, vilket borde ge oss ett logiskt skäl att tro att den gör det imorgon också, och så vidare. Emellertid hamnar man i ett cirkelresonemang: hur kan en induktion bevisa att induktionen som metod fungerar?

Nå. Det var en utvikning. Intressant försvar. Bevisen är uppenbarligen många i rättegången, men av låg kvalitet. Vad vinner – mängd indicier, eller kvalitet i bevisning?

Yes! Det tog dryga fyra dagar av intensivt tjurande, sen gick det över. Jag talar naturligtvis om mitt seminarie som jag hade i torsdags. Jag la fram utkastet till min artikel, och kände att jag blev totalt söndersågad. Förmodligen var det inte så illa, men det är väldigt sällan jag känner mig så ledsen och otillräcklig, som jag gjorde efter seminariet. Jag har inget emot kritik – det är en vital del av det akademiska systemet – men det faktum att jag inte kunde svara mot kritiken och inte riktigt visste vad jag hade gjort för nånting, satte spår i mig.

Nå. Idag har jag analyserat situationen, och kommit fram till tre slutsatser. För det första så hade jag inte skrivit texten med mig som tydlig författare, och framför allt inte i artikelform. Det blev läromedelstext av alltsammans. Texten känns – särskilt i de inledande avsnitten – svävande och otydligt riktade, troligen eftersom jag själv inte riktigt haft klart för mig vad de haft för funktion. För det andra är artikeln alldeles för bred – i allt det jag försöker ta upp – med oavslutade trådar som följd, finns material till minst tre artiklar. Jag måste avgränsa, och jag tror jag vet hur jag skall göra det. Om allt skulle avhandlas, hade man behöft heta Bauman, Castells eller Habermas i efternamn. Istället för att artikeln handlar ”allmänt” om lärande i en digitaliserad livsvärld, blir den riktad mot den deltagande kulturen på nätet (med bloggar som exempel på arenor i web 2.0-världen). Jag får lov att ge professor Jan Bengtsson rätt, artikeln måste avhandla en regional livsvärld. Tack Jan, det tog några år för pengen att ramla ner bara:-). För det tredje var texten helt bakvänd. Det som kom sist, måste komma först. Faktiskt är den helt och hållet bakvänd. Jag har lärt mig massor på den här processen, alltifrån hur texten bör byggas, till hur min handledare tänker sig en arbetsprocess. Vi agerar troligen ganska olika, även om vi har samma typ av text i sikte. Insikten gör att hans handledning kan bli ännu mer slagkraftig framöver.

Nå, jubelkörer inom mig! Äntligen tror jag på min kapacitet igen! Fantastiskt. Det krävdes två saker: lite input utifrån, i form av en bra artikel som jag läst idag, och sedan input inifrån, i form av att jag störde ut min känsla av misslyckande i torsdags. Här blir det lite livsfilosofi, men vad är egentligen ett misslyckande för Dig? Och vad är det att lyckas? Händelsen i torsdags tog jag som ett misslyckande, ända tills jag definierade om vad ett misslyckande är. Det är INTE att få kritik, för mig är ett misslyckande att ge upp. Det vill säga, jag tänker om kring misslyckandet, så att det blir svårare att misslyckas. Omvänt, har jag också funderat igenom idag vad det innebär att lyckas: Jag försöker nu gå ifrån – det ä rinte helt lätt – att kräva andras uppmuntran och jubelrop för att se att jag har lyckats, till att betrakta alla situationer där jag LÄR MIG någonting som något lyckat. På det här viset blir det näst intill omöjligt att inte lyckas. Det handlar inte om att lura sig själv, utan att skapa förutsättningar för hur framtiden skall gestalta sig. För visst är det väl lättare att lyckas, om man känner att man tidigare lyckats, än om man hela tiden upplever sina åtaganden som misslyckanden?

I all glädjeyra ger jag en länk till en god portion filosofi på nätet: Episteme links. Mycket nöje! Jag tar också tillfället i akt att be alla jag träffat på, som jag varit tjurig mot, om ursäkt.