I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

etik

Hur tänkte du nu?

En välbekant fras dyker upp i huvudet, apropå Aftonbladets artikel om en sjuksköterska som lade ut en bild på facebook, poserandes vid en nersövd patient: Hur tänkte du nu? Vilka moraliska och etiska fundament låg till grund för det här agerandet? Ärligt talat så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, men givetvis är det enormt korkat agerat. Och omoraliskt. Måhända skulle sjuksköterskan ha nytta av att stifta bekantskap med Kants kategoriska imperativ:

Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag

Hur skall då detta tolkas? Hur skall man enligt detta imperativ egentligen handla? Kant utvecklar:

  1. Handla som om maximen för din handling genom din vilja skulle kunna bli allmän naturlag.
  2. Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten, din egen eller någon annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål.
  3. Handla enligt maximerna tillhörande en allmänt lagstiftande medlem i ett blott möjligt ändamålens rike.

Ja. Är man nu – ursäkta språket – så korkad att man tar en bild på sin nedsövda patient och lägger ut på Facebook, ja då läser man med all säkerhet inte Kant. Men ändå. Frågan kvarstår:

Hur tänkte du nu?

Dansar du tango med djävulen?

Hade ett tankeväckande möte med en man verksam som psykolog förra veckan. Mannen i fråga sitter också i den nämnd som prövar etikärenden inom vården i Jönköpings län. Han berättade för oss att i de flesta fall där någon känner sig kränkt inom vården är själva den kränkande handlingen väldigt kortvarig, även om situationen i sig utgörs av en långvarig vårdkontakt. Det är några ord sagda på fel sätt, ett arrogant bemötande, eller ett tanklöst beteende, allt överspelat på några sekunder.Trots att kränkningen är så kortvarig kan den i värsta fall sätta spår för livet, och på ett verkligt och påtagligt sätt göra livet surt för vederbörande.

Vi äger med andra ord en sällsam förmåga att påverka människor starkt på mycket kort tid. Hans uttalande väcker frågan: Om man kan kränka någon för livet på 10 sekunder, så kanske man också kan göra gott för livet på 10 sekunder. Ställ dig frågan: Har jag tid att göra en god handling idag? Sett i ovanstående perspektiv är svaret ja. Håll det i minnet nästa gång du har chansen att stanna upp när någon är ledsen, men väljer att gå förbi.

På HLK har vi haft ett tragiskt dödsfall i veckan. Somlig personal går förbi de sörjande studenterna, i rädsla att visa sin medmänsklighet. Det erkänner man så klart inte. Man har mycket att göra. ”Jag skulle gärna, men jag måste…”. Rädslan att blotta sig själv är större än viljan att hjälpa. Egocentrering är uppenbarligen ett resultat av rädsla. Jag dömer ingen, vi drabbas alla av det ibland. Men tänk efter… 10 sekunder…det är allt det tar.

Andra agerar. De fem minutrarna det tar att ställa fram tända ljus och ge medmänniskorna en plats att sörja på, är inte möjlig att värdera. Det är varmt, det är medmänskligt, det är gott. Att avstå från att agera, är ibland att dansa tango med djävulen. Hur gör du?

var går gränsen för verkligheten

Vart går gränsen för vad som är verklighet, i fråga om ett retuscherat foto? Mina vänner på Moderskeppet har just avslutat en artikel i Svenska Dagbladet om retuschering. Samma tekniker som används i artikeln lärs också ut på Moderskeppets nästa dvd. Personligen tycker jag det är en fantastisk och utmanande verksamhet i Photoshop, där bara fantasin sätter stopp. Ok, även förmågan och tiden. Själv är jag urdålig på retusch. Men ändå. Att se vad som går göra är fantastiskt. Jag citerar ur artikeln på Svd:

FUSKSNYGG. Förr behövde man sminka och ljussätta fotomodellen. Numera görs det mesta i datorn efteråt. Plus att man tar bort hudveck, slätar ut hyn och puffar upp bysten.
– Jag tar helst inte sådana jobb, som jag tycker skapar fel ideal, säger bildbehandlaren Anders Jensen som retuscherat SvD:s modell för en dag: Eva, 65.

Originalfoto av Rob Schoenbaum

Originalfoto av Rob Schoenbaum

Jag tycker Anders inställning är sympatisk. Vi ser elvaåringar, kanske ännu yngre, som försöker klä sig och se ut som om de vore 25. Vi hör 10-åringar tala om att de behöver banta. På tv stöter man på skönhetstävlingar för barn, vars föräldrar drillar mot skönhetsideal som inte finns, eller som i varje fall kräver en i grunden osund livsstil (dvs att svälta sig själv, att pumpa in onaturligt material i byst och läppar, etcetera). Således är frågan om retusch naturligtvis en etisk fråga.

På frågan om man tänker på att en bild är retuscherad, säger Svd:s läsare så här i en omröstning:

  • Gör inte alla det? 46%
  • Bara i extrema fall 20%
  • Om det är reklam 21%
  • Aldrig 13%

Det betyder, att 54% aldrig tänker på att bilderna i Hänt i veckan är manipulerade, till exempel (i högre eller lägre utsträckning). Eller, kanske allvarligare, i Frida, Starlet och andra ungdomstidningar. Det betyder att våra ungdomar tar intryck av en värld, och skapar ideal, utifrån en verklighet som inte finns. En ganska skum situation. Ännu något som vi vuxna måste ta på vårt ansvar att tala med våra barn om.

Å andra sidan retuscherar jag alltid själv och förvanskar verkligheten. I mitt fall handlar det dock aldrig om att dra in magen på elektronisk väg, eller göra mina biceps större (vilket tyvärr skulle behövas). För min del handlar det istället om att ta bort röda ögon och en och annan finne eller födelsemärke som kommit med. Någon enstaka gång gör jag bakgrunden oskarp för att få motivet att framträda tydligare, och tar bort distraktioner i bakgrunden. Det har också hänt att jag har gett flammig hy ett något lugnare intryck. Men var går gränsen egentligen? Vad tycker ni? Åter, vännerna på Moderskeppet har åstadkommit en lysande artikel.