I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

en till en

Ska vi diskutera forskning kring en-till-en? Jag kommer!

Apr 12th, 2011
by Håkan Fleischer.
No comments yet

Kommer att hålla nedanstående föredrag på en skola veckan efter påsk, och inser att jag kanske skulle nämna det för er som följer mig, i händelse att någon annan grupp skulle vilja diskutera framtida forskning om en-till-en, måhända i sin egen kommun. Här är beskrivningen:

VAD VET VI HITTILLS OM EN-TILL-EN OCH VAD BEHÖVER VI FORSKA VIDARE PÅ?

Seminariet tar utgångspunkt i ett pågående forskningsprojekt med titeln ”What Is Our Current Understanding of One-to-One Computer Programs:A Systematic Narrative Research Review”.

Seminariet tar upp de viktigaste resultaten i studien, nämligen vilken klassrumsaktivitet och pedagogiska vinster och förluster en-till-en leder till, samt hur lärares profession förändras vid införande av en-till-en projekt. Seminariet redogör vidare för det faktum att kontexten för forskning inom området är problematisk, exempelvis i termer av att forskningen är utsatt för publication bias och starka marknadskrafter. Slutligen redovisas en framkomlig forskningsväg framåt, med fokus på lärarnas professionsutveckling i en-till-en projekt.

Låter det spännande? Vill ni dels höra resultaten från min forskning, dels resonera om hur Din skola skulle kunna bli beforskad med målet att effektivisera kompetensutvecklingen hos personalen? Kontakta mig!

En till en: Några grundläggande forskningsproblem

Feb 28th, 2011
by Håkan Fleischer.
No comments yet

[adsense]

Min forskningsöversikt över en till en projekt visar att det finns relativt lite forskningsmaterial om en till en som inte är beroende av så kallade self-reports, och som har bidragit till att driva forskningsfronten framåt. Egentligen kan sägas att relativt lite har hänt sedan 2000-talets början: Det är ungefärligen samma frågor som ställs med ungefärligen likadana svar. Samtidigt vet alla att utvecklingen inom datoriseringen och skolan går enormt snabbt framåt. Här står forskningen alltså inför ett problem. Nedan beskriver jag några av skälen till dessa problem.

Ett grundläggande problem i forskningen om en till en är en kombination av den så kallade Hawthorne-effekten och utvärderingskulturen som präglar införande av kostsamma projekt på kommunal nivå. Hawthorne-effekten är namnet på den effekt som uppstår när man inför en förändring i en organisation, och försöker mäta vilken nytta den gör. Det vill säga, man intresserar sig väldigt starkt för vad som sker i all väljvilja! I en till en verksamheter har man satsat enorma pengar på att ge elever och lärare laptops (det vanligaste alternativet av lösning), och sätter elevernas aktiviteter, motivation och skolarbete under luppen. Hawthorne-effekten föreskriver att en ökning av just motivation, lärandelust, kreativitet och annat ökar (eller i alla fall av den upplevda dito). Om man skall vara lite krass, säger Hawthorne-effekten alltså att samma effekt skulle uppnås om alla elever fick varsin ponny och lärandet kretsade kring skötseln av nämnda ponny, under förutsättning att någon andäktigt följer processen.

Parat med Hawthorne-effekten finns problemet med kostnaden. Eftersom stora kostnader – av naturliga skäl – måste motiveras, sätter man snabbt in utvärderingsinsatser för att följa projekten. Inget ont om detta – troligen är det nödvändigt. Ur ett forskningsperspektiv är det emellertid problematiskt, alltså även om utvärderingarna administreras från ett ansett universitet. Gång efter annan i vetenskapens historia har det visat sig att utvärderingar och rapporter utgivna vid det egna universitetet de facto håller sämre kvalitet och är mindre välbeställda med kritisk hållning jämfört med peer reviewad forskning. Detta är ett välkänt och inte särdeles kontroversiellt faktum. Faktumet till trots får dylika utvärderingar och rapporter omfattande spridning, till en (skol)publik som dessvärre uppfattar materialet som just forskning.

Detta leder till nästa problem när det gäller att beforska en till en verksamheter. När ett projekt sjösätts vill man utvärdera det snabbt – allra helst under tiden det rullar. Här styr bland annat ekonomiska skäl:  det gäller att inte äventyra möjligheten att göra projektet till en permanent verksamhet. Det utvärderaren då har möjlighet att göra, är att bygga sina slutsatser på så kallade self-reports.

Med self-reports avser jag här data som bygger på användarens egen uppfattning om hur arbetssituationen har ändrats, men som inte mäter den faktiska förändringen. Likaså bygger data från lärare i hög utsträckning på self-reports: via intervju eller enkäter får läraren besvara hur man exempelvis upplever att elevens arbetssätt har förändrats. Även self-reported data bidrar naturligtvis till viss kunskap, men den ger – tillsammans med Hawthorne-effekten och utvärderingens karaktär – ett forskningsproblem, nämligen sk publikationsbias.

Tänk dig att du är forskare, och har utvärderat ett projekt enligt ovan. I bakgrunden finns en kommun som betalat mängder av pengar för att utvärdera sitt projekt. Forskaren är anställd vid ett universitet eller en högskola, och skriver en rapport i nämnda institutions namn. Den blir enligt erfarenheten i 95 fall av 100 positivt riktad. Samma forskare får sedan möjligheter att fördjupa sitt arbete inom exempelvis ramen för en doktorandtjänst, och forskaren tänker ta ett steg bortom self-reported data. Ponera nu att forskningsdata visar något annat än vad de kraftigt positiva utvärderingarna gjort. Samma författare, samma projekt som följs. Kan författaren då publicera sin data? Svaret är ofta (men inte alltid) nej. Varför, frågar vän av ordning. Svaret är enkelt: därför att han utsätts då, redan i begynnelsen av sin forskarkarriär, för så kallad publikations-bias. Tidigare har projekten skrivits fram som starkt positivt. När forskningsresultaten visar något annat minskar forskarens totala trovärdighet, om helt olika bilder visas upp. Forskaren har i det här läget två val att göra: Antingen publicerar man sig inte, eller så väljer man att (åter)igen luta sig mot self-reported data. Och därmed uppfinns hjulet en gång till.

Detta betyder inte att vi ska kasta ut en till en verksamheter. Det betyder inte heller att de utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar som producerats är värdelösa. Däremot måste läsaren vara vaksam mot ovanstående, och förhålla sig kritisk till exempelvis det faktum att mängden artiklar som berör effekter på betyg och andra sätt att mäta ”faktiska” kunskapsnivåer är långt färre än de som bygger på self-reported data. Det gäller också att skilja på utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar. Med detta tycks det vara något sämre ställt i konungariket Sverige, om man skall tro debatten om en till en i skolan.

Skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt

Feb 14th, 2011
by Håkan Fleischer.
No comments yet

bibliotekarieFörutsättningarna för, och utfallen av, införande av en-till-en (en dator per elev och lärare) är väldigt olika (se exempelvis Penuel, 2006). Somliga skolor har en högt utvecklad strategi, andra närmar sig projektet på ett närmast ad-hoc artat sätt. En del skolor håller en-till-en inom husets väggar, andra samverkar med så många parter som möjligt utanför skolans ram. En rykande färsk forskningsöversikt över en-till-en verksamheter och hur de presenteras i peer revieawad forskning (Fleischer, 2011) visar att de projekt som bäst lyckas, är de som engagerar inte bara lärare, utan  också näraliggande intressenter. I den här bloggposten vill jag därför peka på att skolbibliotekarier är nyckelpersoner för framgång i en-till-en projekt. Detta av några olika skäl.

Uppenbart är att bibliotekspersonal är proffs på att finna information. Enligt forskningsöversikt om en-till-en verksamhet (Fleischer, 2011) är informationssökning och informationsvärdering alltjämt en av hörnstenarna i en-till-en pedagogiken. Bibliotekarier har en betydande mängd utbildning i dessa frågor, som lärarkåren inte har. Det ligger också i bibliotekariens roll att snabbt kunna värdera nya informationstjänster och att vara nyfikna på dessa – något som lätt springer en med pedagogiska spörsmål upptagen lärarkår förbi. Emot detta kanske någon vill yttra att informationssökning numera är så pass lätt, att lärarna själva bör klara av denna bit. Måhända har informationssökning blivit allt lättare, men jag betvivlar lärares kompetens att genomföra djupare sökningar. Det är uppenbart att de allra flesta lärare klarar av en google-sökning med diverse tillhörande finesser, men hur står det till med sökningar i sociala medier eller i artikeldatabaser? Hur många lärare känner sig bekväma i att söka i Eric eller Academic Search Elite? Bibliotekarien har här också en fördel i det att de har en större överblick över ämnesområden och resurser än vad lärare möjligen kan ha. Ingen skugga faller här över lärarens kompetens – men för just detta ändamål är lärarutbildningen helt enkelt inte tillräckligt utvecklad, och därmed inte heller lärarnas kompetens.

Ett annat tungt vägande skäl att låta bibliotekarier komma in tidigt i processen, redan innan datorerna är på plats, är att eleverna får ett mognare förhållande till källkritik och ett bredare spektrum av sökbeteenden. Forskning visar (ex Warschauer, 2007) att skolklasser som blivit undervisade  i informationssökning och informationsvärdering av bibliotekspersonal 2 år innan datorer delats ut i en-till-en verksamheter med van hand söker i forskningsdatabaser, emedan andra jämngamla elever, utan denna träning, nöjer sig med sökningar i Bing och Google.

Ett tredje argument för att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt, är att framgångsrika en-till-en projekt involverar intressenter från omvärlden (Fleischer, 2011). Här menar jag att bibliotekarierna kan utgöra en verklig resurs i sin möjlighet att närma sig föräldrarnas vuxenliv på ett helt annat sätt än lärarna. Lärarna förutsätts ju ha fokus på barnen (med all rätt, vilket blir en självuppfyllande profetia). Bibliotekarierna däremot, kan fokusera på träning och utbildning av både elever och föräldrar, utifrån de intressen som både förälder och barn har. Detta leder i sin tur till (Warschauer, 2007) ett större föräldrarengagemang i elevernas skolgång, vilket påverkar utfall av en-till-en projekt positivt. När föräldrarna är involverade i en-till-en projekt, exempelvis genom tematiska seminarier/utbildningar som bibliotekspersonal håller i, ökar också möjligheterna att föräldrarnas kontaktnät lockas in och blir en resurs i en-till-en verksamheter.

[adsense]

Ett fjärde skäl till att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt har att göra med deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet. Det blåser en pedagogisk-ideologisk vind över världen, som betonar deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet på 2010-talet, där en nätverkande attityd (se gärna min bloggpost om detta) tycks vara en nyckel för framtiden. Här tycker jag mig se att bibliotekarier deltar mer aktivt och mer konstruktivt i exempelvis twitter och andra sociala nätverk. Naturligtvis finns det lärare som har en hög grad av aktivitet och intressen i sociala medier, men jag upplever ändå att bibliotekspersonal är mer på hugget när det gäller nya uttrycksformer än lärarkåren. Om lärarkåren konsumerar sociala medier, är bibliotekarierna mer deltagande, produktiva och ”på hugget”. Naturligtvis finns det gott om undantag från ovanstående, och vad jag vet finns inget vetenskapligt belägg för vad jag just påstått om saken, men det är ändock en välgrundad känsla jag får när jag möter, utbildar och debatterar med både skolpersonal och lärare i frågor om datorisering i skolan.

Nå, någon tycker kanske att det är att tafsa på lärarkårens domäner att låta skolbibliotekarier bli nyckelpersoner i en-till-en projekt. Well, det finns ingen yrkesgrupp som är så bra på ”läreriet” som just lärarna. Vi har i Sverige en mycket skicklig lärarkår, som alltjämt skall fortsätta låta den pedagogiska blicken svepa över allt som rör lärandet. Dock visar forskningen att lärarna tyvärr inte ensamma förmår att få en-till-en verksamheter att bli framgångsrika, hur fantastiska eldsjälar de än är. Det krävs mer. Det krävs begåvade träningsprogram, det krävs väl utformade strategier och policies för skolverksamheten och det krävs väl utvecklade kontakter med det omgivande samhället. I termer av detta är skolbibliotekarier nyckelpersoner i en-till-en projekt.

Referenser

Fleischer, H. (2011). What Research Says About 1 To 1 Computer Programs: A Narrative Research Review. Opublicerat manuskript.

Penuel, W. R. (2006). Implementation and Effects of One-to-One Computing Initiatives: A Research Synthesis. Journal of Research on Technology in Education, 38(3), 329-348.

Warschauer, M. (2007). Information Literacy in the Laptop Classroom. Teachers College Record, 109(11), 2511-2540.

En till en: När hårda fakta blir mjuka fakta, eller i värsta fall obefintliga fakta

Dec 8th, 2010
by Håkan Fleischer.
No comments yet

school laptop I forskningen om en till en (en dator per elev och lärare) dyker en del rapporter upp om hur testresultat påverkas av införande av en till en projekt i skolor.

Om det vore så att införande av en till en löste alla problem i skolan, skulle testresultat i forskningsrapporter vara entydiga. Så verkar så inte vara fallet: den som ivrar för en till en och använder testresultat som argument, måste sålla sina källor.

Den sammantagna bilden visar nämligen att i en del fall ökar testresultat i olika typer av standardtest ganska omedelbart efter införandet av en till en. I samma utsträckning som artiklarna påskiner att resultaten på standardiserade tester ökar med hjälp av införandet av en till en, visar andra artiklar också att resultaten sjunker. Hastigheten för ökningen respektive minskningen varierar, liksom hastigheten och kraften i tilltagandet av testresultat igen efter en dipp. Forskningen visar också att testresultaten som en effekt av införande av en till en projekt varierar mellan pojkar och flickor. För pojkar tycks införandet betyda mest, dock skall sägas att underlaget här är knapphändigt.

Den tvetydiga forskningen indikerar två saker: Dels behövs fler och större undersökningar inom området. Forskningen som redovisas 2005-2010 i peer reviewade tidskrifter handlar uteslutande om ett fåtal ämnen och jämför ett fåtal skolor. Undersökningarna är alltså små.

För det andra tycks det som om införande av en till en är en katalysator som driver på redan pågående trender. De skolor som går bra – på grund av väl utarbetade strategier, motiverade och trygga lärare, god ekonomi etcetera – presterar bättre med hjälp av en till en. De skolor som har dåligt fungerande struktur för undervisning, dåligt motiverade lärare och allmänt sämre förutsättningar, ökar inte sina testresultat. Ur denna aspekt bidrar alltså en till en till att öka klyftor mellan skolor, alldeles oavsett vilka upplevda positiva effekter införande av en till en projekt har.

Handlar teknik i klassrummet alltid om teknik?

Aug 13th, 2010
by Håkan Fleischer.
3 comments

På måndag och onsdag håller jag och Ulli Samuelsson en föreläsning på temat Formellt och informellt lärande i digitala miljöer. Jag hade planer på att ifrågasätta huruvida teknik i klassrummet alltid handlar om teknik? Jag tror nämligen att nyckeln för att lyckas med ett modernt (eller kanske snarare postmodernt) lärande, må så vara i en IT-tät miljö, är att odla attityder hos lärare. Visst, det är attityder som väldigt lätt understöds av IT, men som på inga sätt är en naturlig följd av att få en laptop i knät. Attityderna som enligt mitt förmenande behövs i skola präglas av tre saker: Aktivitet/kreativitet, Dynamik och förmåga att bygga Nätverk.

För det första måste läraren bli aktiv i sitt umgänge med elever, och andra signifikanta personer i sin omgivning. Sinnebilden av fröken som sitter vid katedern och låter barnen komma fram med sina böcker i kö för att få hjälp, är för mig upplöst i atomer. Läraren måste vara aktiv i sin kommunikation med eleverna, förse dem med ständigt material, redan innan materialet är svar på en fråga. Att vara aktiv innebär också att våga prova nya idéer, och därmed – till många lärares fasa – överge gamla käpphästar (läraryrket ÄR ett käpphästyrke). Det hänger naturligtvis ihop med den andra attityden, att vara dynamisk. Som framgångsrik lärare måste man våga vara kortsiktig, och pröva nya idéer. Jag tror på fullaste allvar att den lärare som vet exakt vad som kommer hända om tre månader i undervisningen pga långsiktig planering, sannolikt lyckas sämre än den som låter vad som händer om tre månader bero på vad som händer de närmaste två veckorna, under förutsättning att undervisningen präglas av aktivitet/kreativitet. Detta resonemang kan tyckas provocerande till en början, men jag håller med ursprungsmannen – Troed Troedson – om detta till fullo. Den tredje attityden som måste odlas handlar om att samverkan är av godo. De allra flesta lärare skriver under på att de samverkar med sina kollegor. Handen på hjärtat, är inte detta på ett ganska ytligt dock? Jag menar att alla lärare aktivt och dynamiskt ständigt måste arbeta för att utöka sitt personliga lärande nätverk. Detta sker naturligtvis kollegialt, men också via nätet.

Varifrån kommer dessa nödvändiga attityder – aktivitet/kreativitet, dynamik och samverkande – ifrån? Det finns många infallsvinklar och många svar på den frågan. Eftersom jag skall relatera detta till lärande i digitala tider kommer jag uppehålla mig kring tre trender av många inom området: Att vi blir alltmer mobila, att lärresurser blir alltmer öppna och, som ett jordnära och praktiskt exempel, att e-boken kommer med stormsteg. Här ligger för övrigt Jönköpings Kommun långt framme, som har rullat ett projekt kring läsplattor under några års tid. Det här är naturligtvis enbart nedslag i den verklighet vi redan lever i. Jag anser dock att dessa tre, bland andra, trender utmanar läraryrket att anta just de tre angivna attityderna.Frågan är hur man då gör?

Ett vanligt svar är att starta en till en projekt, det vill säga en dator per elev och lärare. Eftersom jag forskar på just det här området, vill jag förhålla mig hyfsat neutral till fenomenet. Dock kan sägas, att enligt den forskningsöversikt jag nu skriver på är det tunnsått (med några undantag) med forskning som visar att de mätbara konsekvenserna, exempelvis i termer av betyg, över huvud taget finns. Däremot ökar elevers motivation med hjälp av datorer, och de blir duktigare på att skriva och att presentera. Nå, detta torde vara ganska självklara resultat av att ha en dator tillgänglig hela arbetsdagar, om man förväntas använda den. Forskningen visar också att lärarnas IT-kompetens ökar (vilket också torde vara självklart). Några intressanta forskningsrapporter visar däremot att skolans situering och förberedelser (varav aktivt attitydarbete är en komponent) är nycklar för att lyckas med en till en projekt. En intressant utvecklingslinje i USA, som ju är den här typen av projekts moderland, är att en hel del skolor nu lägger ned sina en till en projekt, av anledningen att det kostar en farlig massa pengar, och att skolan inte ser någon verklig nytta.De vill hellre satsa pengarna på duktiga lärare.

Så, teknik i klassrummet handlar inte alltid om teknik. Att möta samhällets trender och utveckling genom att starta ett en till en projekt är ingen lösning på hur frågan om hur skolan skall möta samhällets skilda krav. Det kan vara ett steg på vägen, men utan att odla personalens attityder i termer av aktivitet/kreativitet, dynamik och nätverksskapande är tekniken i klassrummet verkningslös, och kanske till och med hämmande. Om detta tänker jag tala på måndag och onsdag.

Apple på besök

Apr 12th, 2010
by Håkan Fleischer.
No comments yet

Haft en riktigt produktiv dag. Förmiddagen ägnades åt forskningen om 1:1-projekt i Maine, som ju är väldigt omtalat. 1:1 betyder alltså en dator per elev och lärare, dvs mitt forskningsområde.

Lunchade med Apples Sverigechef på utbildningssidan och några av hans medarbetare. Eftermiddagen ägnades åt ett idéseminarie kring 1:1, där bland annat Apple medverkade och berättade om sin skolrelaterade verksamhet. Eftermiddag och kväll har ägnats åt föreläsningar och annat småplock. Nu: dags att signa ut från avdelningen, efter modiga 14 timmar här!

Newer Posts →