I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

en till en

Skolbiblioteken som resurs i en-till-en

Är inbjuden talare på två tillställningar som sätter skolbiblioteken i fokus i en-till-en satsningar. Ska bli trevligt att träffa en publik på hugget – skolbiblioteksfolk brukar vara det.Korta, inspirerande föreläsningar om cirka 45 minuter är upplägget. Arrangör är Kultur i Väst.

Tyvärr får jag göra rockstjärne-avresa från Göteborg och hinner inte prata med er efteråt. Det är inte på något sätt för att vara snorkig, men jag skall föreläsa om minnesteknik kl 13.15 i Jönköping och slutar tala ca kl 11, så schemat är tight. Men ändå! Ses vi där? I övrigt blir det föreläsningar om e-böcker, lättlästa böcker, pedagogiska resursbanker och databaser med mera. Helt garanterat en toppendag för alla besökare!

Programmen:

7 saker att tänka på vid införande av en-till-en

När jag är ute och föreläser om min forskningsöversikt över en-till-en, får jag frågan om hur jag själv skulle göra om jag införde en-till-en på en skola. Låt mig säga att jag inte har erfarenhet av de olika förutsättingar som råder, och låt mig säga att mina svar nedan helt grundar sig i vad som framkommit i min forskningsöversikt på ett eller annat sätt.

  1. Jag skulle se till att all teknik fungerar. Det låter alldeles självklart, men visst är det centralt att allt flyter. Till detta hör naturligtvis att se till att backupsystem finns, att lånedatorer finns för de som glömt sin hemma, att allt nätverksfix är i ordning och så vidare. Lyckligtvis visar forskningen att skolor får ordning på den här biten relativt snabbt.
  2. Jag skulle involvera eleverna i ett källkritiskt träningsprogram långt innan de får sina datorer – kanske så långt som 2 år innan. Studier representerade i min forskningsöversikt visar att elever som fått träning i källkritik innan datorintroduktion har ett avsevärt mycket mognare sätt att hantera datorn i skolarbetet än andra.
  3. Jag skulle involvera skolbibliotekarierna i satsningen så tidigt som möjligt och på så bred front som möjligt. Inte bara av det skälet att de är proffs på informationshantering, utan också för att de är märkligt duktiga på att vara på fötterna när det gäller sociala medier. Här tror jag lärarna ligger efter. Om detta har jag skrivit.
  4. Jag skulle också försöka involvera föräldrarna i gemensamma temadagar, där en-till-en sätts i fokus. Forskning visar att en-till-en projekt flyter bättre när föräldrarna är med, troligen för att de sedan har bättre förståelse för elevens arbete hemma.
  5. Forskningen visar att en-till-en stimulerar ”just-in-time” lärande, det vill säga, det blir möjligt att fånga intressanta lärosituationer ”i flykten”. Forskningen visar också att elevernas känsla av självstyrning och motivation kan öka tack vare en-till-en (men gör det inte nödvändigtvis). Därför är det viktigt att lärarna får lära sig en hel del om motivationens tre grundpelare, nämligen Autonomi, Bemästrande och Handlingar med meningsfullhet. Datoriseringen ger fantastiska möjligheter att stimulera motivation – om lärarna kan mer om dessa grundpelare skulle jag tro att en-till-en satsningar kan bli ännu mer lyckade.
  6. Jag skulle involvera lärarna i utbildning som berör deras tekniska, didaktiska och ämnesmässiga kompetens. Detta resonemang samspelar med Puenteduras kompetensutvecklingsmodell. Naturligtvis behöver lärarna få den bästa kompetensutvecklingen i programvara. De behöver också få tillgång till nya didaktiska verktyg. Ett exempel är att lära sig utveckla Personliga lärnätverk (PLN) för sitt arbete. Den som är verksam i skolan kan säkert se mängder med andra didaktiska verktyg att odla. De behöver också få utveckla sina ämnesmässiga kunskaper. En lärare som undervisar i Franska med hjälp av skolböcker, har en typ av kompetens, medan undervisning som bygger på ungdomarnas prat med street-smarta ungdomar i paris via datorn kräver en annan ämnesmässig kompetens.
  7. Till sist skulle jag göra allt för att ta vara på lärarnas personliga huvudbryn när det gäller en-till-en. Deras rädslor och deras oro. Forskningen visar att lärare, även i relativt etablerade en-till-en verksamheter, är upptagna i sina tankar med funderingar som: ”Hur skall jag klara av det här”? och ”Hur påverkas min undervisning nu”? och inte så mycket av frågor av typen ”Hur påverkar detta mina elevers möjligheter i framtiden”. Detta tyder på att skolan behöver ta vara på lärarans funderingar, huvudbryn och orosmoln, för att skapa ytterligare trygghet. Kommuner, skolledare och rektorer kan ha nog så goda intentioner när en-till-en implementeras, men det är de facto lärarna som driver utvecklingen.

 

 

Forskning och praktik måste mötas över frågan om en-till-en

Imorgon pratar jag om en-till-en på konferens i Falun för skolledare och annat folk som är intresserade av just en-till-en. I programmet utlovas provokation, och det är väl näst intill oundvikligt när jag pratar. Dock aldrig ett självändamål.

Jag tänker större delen av tiden prata om min forskningsöversikt om en-till-en, dess resultat och vad den väcker för frågor. Jag kommer också svara på frågan jag alltid får, nämligen: ”Hur skulle du gjort om du skulle implementera en-till-en på en skola eller i en kommun?” Jag kan naturligvis bara svara från min horisont som forskare, utifrån de resultat jag fått fram. Ändå tror jag det kan vara intresse ute på fältet.

Men, jag tänker också tala om en annan sak, nämligen att forskning och praktik måste bli bättre på att möta varandra i skolan. Jag har upptäckt, och också själv bidragit till, att forskningen så att säga drar sig undan praktiken, och vill iaktta den från distans, med perspektiv. Det har sina värden, som naturligtvis kan motiveras med diverse vetenskapliga ideal. Praktikfältet bidrar också ofta till denna klyfta, med åberopande av den praktiska erfarenheten som främsta skäl, och med den goda viljan att förändra saker på en gång, utan att vänta på forskningens ofta långdragna process. Detta är mycket lätt att förstå – lärare är människor som drivs av goda intentioner – varför vänta med att göra pedagogik så bra som möjligt?

Min poäng är alltså att detta skapar en statisk relation mellan teori och praktik och onödiga spänningar mellan vetenskap och beprövad erfarenhet. Min upplevelse är att den accentueras onödigt hårt när det gäller just datorisering i skolan Visst måste vi från forskarvärlden kunna närma oss praktiken på ett mer ödmjukt sätt, aktivt finnas med i verksamheterna som beforskas, dra lärdomar och andas in det digitala kritstoffet? Och visst måste den beprövade erfarenheten, med en erfaren lärarkår som bas, kunna möta forskarsamhället över frågor som upplevs som DIREKT (och inte efter väntan) utvecklande för den egna praktiken? Jag tror det. Faktum är att jag är helt övertygad om det. Frågorna om datorisering och i synnerhet en-till-en skulle vinna otroligt många fler svar om vi lyckades mötas lite bättre. Om behovet av detta tänker jag också tala imorgon, och ge något litet exempel på hur det kan gå till.

Doktorand söker kontakt med en-till-en skolor – Sprid gärna!

För mitt doktorandarbetes räkning söker jag nu med ljus och lykta efter en-till-en skolor (en dator per elev och lärare). Närmare bestämt söker jag dels gymnasieskolor för genomförande av ett forskningsprojekt med god återkoppling, dels söker jag gymnasie- och grundskolor för studiebesök.

Gymnasium: Deltagande i projektet ‘Knowledge qualities and interpretations of knowledge tasks in one-to-one projects’

Forskningen syftar till att bilda djupare förståelse av hur en-till-en påverkar gymnasieelevers sätt att tolka och genomföra kunskapsuppgifter. Forskningen avser också att analysera på vilket sätt eleverna organiserar sin kunskap när de arbetar med kunskapsbildning i en-till-en miljö.  Forskningsarbetet utmynnar så småningom i två artiklar publicerade i internationella tidskrifter, författade av undertecknad under handledning av professor Elsie Anderberg (Högskolan i Jönköping) och docent Thomas Karlsohn (Göteborgs Universitet). Dessutom erbjuder jag mig gärna att under arbetets gång återkoppla resultatet av forskningen till personalen på skolan, i syfte att problematisera, belysa och stimulera till vidare reflektioner kring er satsning kring en-till-en. För mer information, kontakta mig och skriv en rad eller två om Er satsning.

Grundskola och gymnasium: Studiebesök

Jag söker också grundskolor och gymnasium som är villiga att ta emot mig som gäst vid ett informellt studiebesök. En-till-en kan som bekant se väldigt olika ut, och bedrivas på många olika sätt. Därför önskar jag möjlighet att besöka just Din skola och vara med på en lektion, prata med eleverna några minuter och höra vad de säger om en-till-en, och hänga lite i lärarrummet. Här bedrivs ingen forskning – däremot bidrar mitt möte med Er till att jag får en bredare och bättre förankrad bild av 1-1 och dess olika uttryck, vilket jag ibland kan tycka saknas bland forskare. Givetvis diskuterar jag gärna innehållet i min senaste forskningsöversikt om en-till-en med personalen, om sådant går att synkronisera och är av intresse. Jag skulle vara väldigt glad om just Din skola ville ta emot mig under våren 2012. Kontakta mig gärna och berätta om Din skola, så hör jag av mig så snart som möjligt.

Som rubriken antyder – sprid gärna. Det pratas mycket om kraften i sociala medier – får vi se på lite muskler i skarpt läge nu måntro? Jag hoppas vi hörs!

 

 

What is our current understanding of one-to-one projects? – fungerande DOI nummer

Artikeln What is our current understanding of one-to-one projects – a systematic narrative research review har uppdaterats med nu fungerande DOI-nummer: http://dx.doi.org/10.1016/j.edurev.2011.11.004

Radiointervju om en-till-en forskning

Intensiv dag idag, bland annat med radio-intervju om en-till-en.

Lyssna gärna på klippet där jag pratar forskning om en-till-en, där jag försöker odla ett rationellt perspektiv på datorisering i skolan. Länk: Datorer i skolan – på gott och ont (klippet är 10 minuter långt).

Skolbibliotek 2011: mitt bidrag

På fredag är det dags att prata inför drygt 100 skolbibliotekarier, bibliotekschefer, utbildningsförvaltningar med mera på Skolbibliotek 2011. På ett sätt ett väldigt smickrande uppdrag, på ett sätt väldigt skrämmande. Smickrande, därför att det är roligt att vara inbjuden talare. Skrämmande, eftersom jag inte har någon egentlig relation till bibliotekariejobbet som så.

Men, det är naturligtvis det som är poängen. Att få en yrkesroll belyst från ett annat håll, mera exakt från en doktorands perspektiv. Jag tänker hålla mig personlig och ge mina betraktelser. Ungefär så här bygger jag mitt resonemang på fredag:

Skolbibliotekarierna behövs mer än någonsin, i tider där digitalisering ”härjar” i skolan. Jag är i mångt och mycket en IT-romantiker, men jag kan också se att det ibland är svaret på en fråga vi aldrig egentligen ställt. I tider av en-till-en projekt (en dator per elev och lärare), läggs alltför mycket av arbetsuppgifterna som skall vila på bibliotekarier ut på annan personal på skolan. Skolbiblioteken håller inte öppet i samma utsträckning som tidigare. Detta är naturligtvis en ekonomisk fråga: digitalisering kostar pengar.

Nå, i en-till-en sammanhang har jag tidigare ivrat för att det finns fyra skäl till att bibliotekarierna är centrala knutpunkter. Här är några presenterade:

Centrala knutpunkter

Uppenbart är att bibliotekspersonal är proffs på att finna information. Enligt forskningsöversikt om en-till-en verksamhet (Fleischer, 2011) är informationssökning och informationsvärdering alltjämt en av hörnstenarna i en-till-en pedagogiken. Bibliotekarier har en betydande mängd utbildning i dessa frågor, som lärarkåren inte har. Det ligger också i bibliotekariens roll att snabbt kunna värdera nya informationstjänster och att vara nyfikna på dessa – något som lätt springer en med pedagogiska spörsmål upptagen lärarkår förbi. Emot detta kanske någon vill yttra att informationssökning numera är så pass lätt, att lärarna själva bör klara av denna bit. Måhända har informationssökning blivit allt lättare, men jag betvivlar lärares kompetens att genomföra djupare sökningar. Det är uppenbart att de allra flesta lärare klarar av en google-sökning med diverse tillhörande finesser, men hur står det till med sökningar i sociala medier eller i artikeldatabaser? Hur många lärare känner sig bekväma i att söka i Eric eller Academic Search Elite? Bibliotekarien har här också en fördel i det att de har en större överblick över ämnesområden och resurser än vad lärare möjligen kan ha. Ingen skugga faller här över lärarens kompetens – men för just detta ändamål är lärarutbildningen helt enkelt inte tillräckligt utvecklad, och därmed inte heller lärarnas kompetens.

Ett annat tungt vägande skäl att låta bibliotekarier komma in tidigt i processen, redan innan datorerna är på plats, är att eleverna får ett mognare förhållande till källkritik och ett bredare spektrum av sökbeteenden. Forskning visar (ex Warschauer, 2007) att skolklasser som blivit undervisade  i informationssökning och informationsvärdering av bibliotekspersonal 2 år innan datorer delats ut i en-till-en verksamheter med van hand söker i forskningsdatabaser, emedan andra jämngamla elever, utan denna träning, nöjer sig med sökningar i Bing och Google.

Ett tredje argument för att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt, är att framgångsrika en-till-en projekt involverar intressenter från omvärlden (Fleischer, 2011). Här menar jag att bibliotekarierna kan utgöra en verklig resurs i sin möjlighet att närma sig föräldrarnas vuxenliv på ett helt annat sätt än lärarna. Lärarna förutsätts ju ha fokus på barnen (med all rätt, vilket blir en självuppfyllande profetia). Bibliotekarierna däremot, kan fokusera på träning och utbildning av både elever och föräldrar, utifrån de intressen som både förälder och barn har. Detta leder i sin tur till (Warschauer, 2007) ett större föräldrarengagemang i elevernas skolgång, vilket påverkar utfall av en-till-en projekt positivt. När föräldrarna är involverade i en-till-en projekt, exempelvis genom tematiska seminarier/utbildningar som bibliotekspersonal håller i, ökar också möjligheterna att föräldrarnas kontaktnät lockas in och blir en resurs i en-till-en verksamheter.

Ett fjärde skäl till att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt har att göra med deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet. Det blåser en pedagogisk-ideologisk vind över världen, som betonar deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet på 2010-talet, där en nätverkande attityd (se gärna min bloggpost om detta) tycks vara en nyckel för framtiden. Här tycker jag mig se att bibliotekarier deltar mer aktivt och mer konstruktivt i exempelvis twitter och andra sociala nätverk. Naturligtvis finns det lärare som har en hög grad av aktivitet och intressen i sociala medier, men jag upplever ändå att bibliotekspersonal är mer på hugget när det gäller nya uttrycksformer än lärarkåren. Om lärarkåren konsumerar sociala medier, är bibliotekarierna mer deltagande, produktiva och ”på hugget”. Naturligtvis finns det gott om undantag från ovanstående, och vad jag vet finns inget vetenskapligt belägg för vad jag just påstått om saken, men det är ändock en välgrundad känsla jag får när jag möter, utbildar och debatterar med både skolpersonal och lärare i frågor om datorisering i skolan.

Nå, någon tycker kanske att det är att tafsa på lärarkårens domäner att låta skolbibliotekarier bli nyckelpersoner i en-till-en projekt. Well, det finns ingen yrkesgrupp som är så bra på ”läreriet” som just lärarna. Vi har i Sverige en mycket skicklig lärarkår, som alltjämt skall fortsätta låta den pedagogiska blicken svepa över allt som rör lärandet. Dock visar forskningen att lärarna tyvärr inte ensamma förmår att få en-till-en verksamheter att bli framgångsrika, hur fantastiska eldsjälar de än är. Det krävs mer. Det krävs begåvade träningsprogram, det krävs väl utformade strategier och policies för skolverksamheten och det krävs väl utvecklade kontakter med det omgivande samhället. I termer av detta är skolbibliotekarier nyckelpersoner i en-till-en projekt.

Tekniken, skolan och bibliotekariens kritiska förhållningssätt

Så, detta är alltså bakgrunden och skälen till att skolbibliotekarier är centrala i skolan. Vad är det då i skolan och utbildningsvärlden bibliotekarier behöver hålla ett extra öga på, som de behöver vara extra skickliga på?

Jag finner fyra tekniktrender, där skolbibliotekarier behöver vara duktiga. Dessa fyra är naturligtvis inte de enda, se det snarare som ett axplock.

För att möta behoven i skolan enligt ovan behöver bibliotekarier för det första vara de allra främsta proffsen på sociala medier. De måste förstå deras logik, och inse att de främst inte är platser för att fiska upp information, utan också platser att socialt uppehålla sig på. Därmed sätts medvaron med andra i fokus för informationshanteringen. Om detta kan man läsa i min artikel Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.0 and Knowledge Formation. Lägg därtill, naturligtvis, en spetskompetens i traditionell informationssökning.

För det andra måste bibliotekarier förstå och också kritiskt förhålla sig till den mobilitet som är en trend inom utbildningsvärlden, och på så utgöra en motpol mot de krafter som lätt blir för ivriga. Med detta menar jag att det ivras för elevens ständiga tillgång till undervisningsmaterial, och tron på elevens förmåga att göra det bästa av den tillgängliga informationen. Här behöver bibliotekarien balansera bilden med djupgående kunskap om för- och nackdelar kring olika sätt att göra lärandet mobilt och lättillgängligt.

För det tredje behöver bibliotekarier få full kontroll över alla de källor till öppna lärresurser som finns, och, återigen, anlägga ett kritiskt perspektiv till dess användning. Här finns goda möjligheter för bibliotekarierna att vara ett fantastiskt stöd för lärare, elever och andra inblandade parter.

För det fjärde behöver bibliotekarier fortsätta slå ett slag för den sammanhållna läsningen. Det kommer alltfler rapporter om hur en-till-en projekt och annn digitalisering i skolan fragmentariserar läsandet. När det gäller bokdistribution blir det alltmer populärt med läsplattor; antingen renodlade sådana, eller i form av surfplattor. Bibliotekarierna är de som är bäst skickade att förstå hur de olika tekniska möjligheterna påverkar läsandet och förståelsen av information, relativt den använda tekniken.

Men egentligen handlar det inte så mycket om teknik

Frågan uppstår då huruvida bibliotekariens utmaningar i den digitaliserade skolan bara berör teknik? Inte alls. Jag skulle till och med säga att det allra minst handlar om teknik, trots att jag skrivit flödigt om det ovan. Det är snarare tre andra aspekter av tillvaron som bibliotekarierna, måhända tillsammans med teknikkunskap, behöver odla.

För det första blir det bibliotekariernas uppgift att stimulera till aktivitet, att gå från ord till handling i sina sökstrategier, eller vad som nu ligger för handen. Vi får inte glömma bort att en betydande del av diskursen kring en-till-en skolor berör en smula romantisk bild av att eleverna minsann är mer villiga att arbeta med sina skoluppgifter på fritiden. För att stimulera till detta behöver bibliotekarierna använda sig av en god pedagogik, de måste behärska den undervisande dimensionen i sitt arbete. Detta kopplar jag till bibliotekariens Logos.

För det andra behöver bibliotekarierna verka för dynamik hos berörda parter. Dynamik härstammar från trygghet i det man gör, utan trygghet blir individer statiska. Bibliotekarien verkar enklast för detta genom att behaga sina motparter – det vill säga att själva visa upp en personlighet som har vunnit allt på att anta ett dynamiskt förhållningssätt. På seminariet pratar vi om konkreta sätt att använda sig av sin personlighet för att stimulera just detta. Detta kopplar jag till bibliotekariens Ethos.

Sist men inte minst måste bibliotekarierna väcka nyfikenhet. After all, det är faktiskt nyfikenhet på det okända som driver allt lärande, så också i en-till-en projekt. Bibliotekarien gör detta genom att försöka nå ut och beröra – och detta med hjälp av sitt engagemang. Få saker får elever och andra kunskapstörstande så nyfikna som en handledande kraft som verkligen brinner för sitt yrke. På seminariet tittar vi på några metoder att nå just detta. Detta kopplar jag till bibliotekariens Pathos.

Så kommer mina 45 minuter se ut. För all del, se det nu inte som komplett och strunta i att komma. Tvärtom, det här är ramarna. Tillsammans kommer vi sedan fylla det hela med innehåll. För, vi ses väl på Skolbibliotek 2011, 14 oktober om eftermiddagen i ett höstklätt Stockholm?

Referenser

Fleischer, H. (2011). Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.0 and Knowledge Formation. Education Inquiry, 2(3), 537-549

Fleischer, H. (2011). What Research Says About 1 To 1 Computer Programs: A Narrative Research Review. Under review.

Warschauer, M. (2007). Information Literacy in the Laptop Classroom. Teachers College Record, 109(11), 2511-2540.

Stretchbegreppet löper genom avhandlingen om en-till-en

Det drar ihop sig till halvtidsseminarium. Har haft en lite skakig process framåt, med en avhandlingsplan som kanske kunde varit mer tydlig från början. Nå, så blir det när man byter handledare och forskarutbildningsämne, inget att gråta över. Hur som, professorn är nöjd med designen av min tredje och fjärde artikel, vilket innebär att det finns en helhetsram att arbeta utifrån, som äntligen är SPIKAD! Denna kommer presenteras och diskuteras på mitt halvtidsseminarium som är 2 december, preliminärt.

Låt oss rekapitulera. Artikel 1 i avhandlingen är en narrativ systematisk forskningsöversikt som fokuserar på vad den ackumulerade kunskapen i peer reviewad forskning publicerad 2005-2010 berättar om en-till-en med utgångspunkt dels från lärare, dels från elever. Denna ligger nu på review.

Det intressanta och upplyftande, som inte varit självklart under hela processen, är att stretchadheten som begrepp (stretchad värld, stretchat kunskapsbegrepp), som jag utarbetar i artikel 2, publicerad i Education Inquiry (läs den gärna), kommer löpa som en röd tråd genom de kommande studierna. Syftet med artikel 3 är att med ett stretchat kunskapsbegrepp som grund undersöka kvaliteter i innehåll i kunskapsbildningen vid en kunskapsfråga/uppgift i en-till-en miljö i skolan relativt hur tolkningen av uppgiften har skett. Artikel 4 berör den stretchade livsvärldens signifikanta/kritiska villkor för lärande och kunskapsbildning som upplevd retrospektivt utifrån en kunskapsfråga/uppgift. Här fokuseras upplevda möjligheter och begränsningar i relationen arbetssätt och lärprocess. Artikel 3 och 4 kommer använda en-till-en miljö på gymnasie som utgångspunkt (vilken är ännu ej klart).

 

Towards a phenomenological understanding of web 2.0 and knowledge formation

Min första artikel i avhandlingen med titel enligt rubrik är nu publicerad. Tidskriften är public access, så det är bara att ladda ner. http://t.co/fzmQ33W

Ska vi diskutera forskning kring en-till-en? Jag kommer!

Kommer att hålla nedanstående föredrag på en skola veckan efter påsk, och inser att jag kanske skulle nämna det för er som följer mig, i händelse att någon annan grupp skulle vilja diskutera framtida forskning om en-till-en, måhända i sin egen kommun. Här är beskrivningen:

VAD VET VI HITTILLS OM EN-TILL-EN OCH VAD BEHÖVER VI FORSKA VIDARE PÅ?

Seminariet tar utgångspunkt i ett pågående forskningsprojekt med titeln ”What Is Our Current Understanding of One-to-One Computer Programs:A Systematic Narrative Research Review”.

Seminariet tar upp de viktigaste resultaten i studien, nämligen vilken klassrumsaktivitet och pedagogiska vinster och förluster en-till-en leder till, samt hur lärares profession förändras vid införande av en-till-en projekt. Seminariet redogör vidare för det faktum att kontexten för forskning inom området är problematisk, exempelvis i termer av att forskningen är utsatt för publication bias och starka marknadskrafter. Slutligen redovisas en framkomlig forskningsväg framåt, med fokus på lärarnas professionsutveckling i en-till-en projekt.

Låter det spännande? Vill ni dels höra resultaten från min forskning, dels resonera om hur Din skola skulle kunna bli beforskad med målet att effektivisera kompetensutvecklingen hos personalen? Kontakta mig!