Läser Unga nätkulturer, och ser att Stig Roland Rask funderar över värden i offline-världen. Det är signifikant för i stort sett all IKT-forskning att den tenderar att göra en uppdelning mellan det virtuella och det reella. Detta medför vissa problem. Innan jag ger min syn på problemen, vill jag citera blogginlägget jag reagerat på:
- Viss kommunikation passar bättre eller sämre i vissa kanaler, och det är inte automatiskt så att det fysiska mötet är det mest lämpade, säger Fredrik Wass som är journalist och föreläsare med inriktning på sociala medier. Till exempel är det praktiskt att kunna skicka länkar, dokument, filer och bilder samtidigt som man pratar. Det går bara att göra online. Däremot är offlinevärlden förstås oslagbar när det gäller subtila signaler och känslostämningar.
Offlinevärlden?
Är det ett nytt namn på IRL?
I så fall låter det inte så positivt och ”verkligt” som IRL, snarare som något ganska isolerat och ensamt. Dessutom ger mitt ordbehandlingsprogram ”rött streck” för offlinevärlden, medan det godkänner ordet onlinevärlden. Jag googlar begreppen och finner att offlinevärlden får endast 177 träffar, medan onlinevärlden i samma sökmotor ger 11 400 svar.
Och en snabb överflygning ger vid handen att det är i vuxnas bloggresonemang som begreppen förekommer!
Det är tämligen intressant att vuxna tenderar att dikotomisera mer än de unga. Jag driver tesen i min avhandling om lärande i en digitaliserad livsvärld, att det är av ondo att dikotomisera mellan reell och virtuell, mellan online och offline, mellan irl och cybervärld etcetera. Skälen till det är flera, men jag tänkte nöja mig med att kort diskutera två.
För det första upplevs inte världen i ursnitt eller i regioner – i å ena sidan ett reellt liv, och ett å andra sidan virtuellt liv. Vi erfar vårt liv som en helhet, och vi är ”ställda in” i den värld som vi befinner oss i. För den unga, lärande individen i en digitaliserad livsvärld, är det meningslöst att skilja ur det ena från det andra. Det är sammanvävt med varandra. Erfarandet av nuet är format av såväl min historicitet som min förväntan på framtiden – och därmed är det också sagt att gränserna mellan det virtuella och reella är utsuddade. Att skilja dem åt är endast en språklig konstruktion, som ur forskningssynpunkt motverkar sina syften – nämligen att klargöra hur (inom mitt fält) lärande sker i en digitaliserad värld.
Det andra skälet är att dikotomiseringar leder till en språklig misshandel av det ena binära valet (en utgångspunkt i exempelvis poststrukturalism). Med andra ord tendera den ena delen av motsatsparet bli överordnat det andra. Förslagsvis blir då – i samhällets alla skikt – det reella (offline-världen) överordnad det virtuella. Ett sådant betraktande av den digitaliserade värld vi lever i leder snarare till bekräftelse och fördjupning av klyftor, såväl mellan vuxna som barn och generationer, än en fördjupad förståelse för den samtid vi lever och lär inom.
Det är tid att inse den inverkan digitaliteten i samhället har, och att vi med språkets hjälp slutar befästa skenbara skillnader mellan det reella och det virtuella. Först då kan vi till fullo förstå den digitaliserade livsvärlden, och också förutsättningarna för lärande och umgänge i densamma.
