I huvudet på Håkan Fleischer

Sven Karlsson uttrycker sin teknikfientlighet – sådan som oftast bottnar i rädsla – i en debattartikel på Aftonbladet.se. Han menar att 2 miljoner svenskar befinner sig i utanförskap, de är inte del i Internetgemenskapen. Som doktorand på temat Lärande i en digitaliserad livsvärld måste jag ta tillfället i akt och tycka till.

För att sätta sådana siffror i relief, kan nämnas att Mediarådet uppskattar att 97% av våra unga i Sverige (12-16 år) använder Internet på fritiden. 96% av desamma har mobiltelefon. Att i unga generationer tala om ett utanförskap är vilseledande. Sven Karlsson nämner ett strukturellt utanförskap, jag skulle snarare tala om ett självvalt utanförskap, ty samtliga medborgare (möjligen med undantag för äldsta åldringar) har möjligheter att delta i nätsamhället. För 10-15 år sedan var det både dyrt och kanske småkrångligt att koppla upp sig mot nätet, idag är det både billigt och enkelt. Rädslan för tekniken, som jag i grunden tror att Sven Karlsson har, är ofta obefogad. Idag används den mesta tekniken direkt ur kartongen, utan att instruktionsboken ens behöver läsas. Till somliga produkter FINNS inte ens en instruktionsbok, så pedagogisk är tekniken (exempelvis Iphone, åtminstone de som är inköpta i USA).

Så var det då detta med den ekonomiska aspekten. Fleischer kanske är oförskämd som säger att alla har råd att vara uppkopplade. Men låt oss då undersöka påståendet. Det är sant att de strukturella förutsättningarna nu är något sämre än tidigare, bland annat beroende på att möjligheten till skattesubventionerade datorer nu försvunnit. Dock har priserna på datorer dalat i motsvarande omfattning. Våra offentliga miljöer bidrar också med rikhaltiga möjligheter till uppkoppling, via exempelvis bibliotek. Det ekonomiska argumentet till självvalt utanförskap håller således inte.

Den sociala klyftan upprätthålls alltså genom ett självvalt utanförskap, och inte genom ett strukturellt dito. Som medborgare har man alltid ett val: det bästa är nästan alltid att försöka följa med utvecklingen, men aldrig utan reflektion. Ett annat alternativ är naturligtvis att själv välja utanförskapets tyranneri, men då får man stå för de konsekvenser som uppstår.

Att använda nätet och mobiltelefoni och annan modern teknologi är däremot inget aktivt val som våra unga av idag aktivt och medvetet gör, åtminstone inte gemene man. Det är en del i deras naturliga attityd (jmf filosofen Edmund Husserl), och inget som över huvud taget behöver reflekteras över. Det finns där, och vi är riktade mot världen genom användning av de objekt vi har att tänka med. Datorn och nätet är för den unge inte något som behöver bemästras, det är en förlängning av deras sinnen, av deras kroppar, och av deras medvetande om sitt vara-i-världen. Måhända är denna  ställdhet (jmf filosofen Martin Heidegger) in i en naturlig attityd i själva verket inte naturlig, utan snarare kulturlig, ur ett biologiskt/naturvetenskapligt  perspektiv. Det spelar emellertid ingen större roll, då erfarandet av världen sker i den naturliga attityden, vari datorn och den moderna teknologin ingår.

Man måste alltid respektera andras val. Jag gör själv liknande val, det vill säga val som bryter mot strömmen. Jag väljer ibland att avvakta, att inte följa med strömmen. Det är en mänsklig rättighet, och utgör ett gott sätt att leva, under förutsättning att man förmår att reflektera över valet. Jag väljer dock i dessa lägen att försöka se det för vad det verkligen är, nämligen ett självvalt undandragande, och inte såsom ett strukturellt utanförskap. Det borde Sven Karlsson också göra.

Innan vi ger oss in i tv-kvällen: jag VILL HA en sån här. Dödstuff! En bil som går på luft, 20 mil på en tank vore ju perfekt inne i stan. 20 mil, det klarar resorna till jobbet under en hel vecka. Undrar var det luriga sitter? Måste prata med miljö-gurusarna på HLK på torsdag. Jag misstänker att det går åt en hel del miljöovänlig energi för att komprimera luften till den grad att en bil kan drivas?

Allt förberett inför jobbet i Västerås imorgon. Ibland är oddsen på min sida. Det lär bli tidig läggning, för jag har just haft en diskussion med John Blund, och han var tydlig med att jag MÅSTE lägga mig tidigare. Imorgon ska jag stå på scen klockan 13. Är framme i Västerås 12.25. Två saker är urviktiga för att palla vara på hundra då: God sömn, och vettig mat innan jobbet.

Ikväll får Mona Sahlin en chans till revansch efter förra debatten, där alla partier var med. Jag såg bara första halvlek av detta tyvärr. Jag måste dock säga att jag personligen inte tycker att Sahlin behöver någon revansch. Vinsten var kanske inte fantastisk eller väldigt övertygande, men kan man verkligen säga att fyra papegojor i en borgelig regering vann debatten, som endast – vid alla typer av frågor – kunde upprepa att det är sänkta skatter som räddar människors heder och hälsa, exempelvis när de blir sjuka? På vilket sätt hjälper det den arbetslöse eller sjuke att arbetsgivaravgifter sänks?

Inom vetenskapen finns något som kallas ad-hoc teorier, och det är teorier som kan bekräftas av vad som helst. Allt som visar sig i verkligheten blir till ett bevis på att hypotesen är uppfylld. Dylika teorier är inte värda ett endaste dugg, och är för övrigt sällan förekommande (som tur är) i vetenskapen, men vanligt förekommande i religionen – som ju är den högsta formen av irrationalitet. Jag funderar på om inte alliansens politik har drag åt ad-hoc tematiken. Samma politik sägs vara lösningen i såväl högkonjunktur som i lågkonjunktur. Samma insatser är lösningar på en mängd områden, allt från miljö, sjukvård, skola, och arbetsmarknadspolitik. Men, vad vet jag. Vi hoppas på Mona ikväll i alla fall. Inte för att hon är den optimala partiledaren för socialdemokraterna, det tycker jag inte, men det är det alternativ som i nuläget finns. Paul Ronge menar att hon gjorde ett magplask, och visst, det var väl en politisk blunder att röra ihop det med vem vill regera med, och byta besked ett antal gånger under samma vecka. Men revansch? För att revanschera måste det ju finnas något att revanschera emot. Well. Nu blev jag politisk här på bloggen också. Jag har skrivit om såväl religion som politik – det borgar (!) för ett gäng kommentarer.

Därefter blir det helt glimrande Morgonsoffan. Kanske lite stand-up emellan, bara för inspirationens skull. Därefter en dust med Mr Blund. Imorgon tror jag det är Matakuten. Jag har inte fallit så lågt att jag ser Du är vad du äter. Inte än. Men det kommer säkert, i takt med att jag blir tröttare och tröttare av att skriva på min avhandling. Jag spelar således in Matakuten och kikar på den när jag kommit hem imorgon kväll.

Jobbar i sköna Västerås på onsdag (stark ironi. Tycker INTE om Västerås). Ska prata 2.5 timmar, inklusive paus. Ska bli väldigt roligt, kör lite mindreading samtidigt. Men så satt jag och beställde mina tågbiljetter idag (varför i hela världen går man med på att åka tåg, bara för att biljetter måste finnas i kundens redovisning??) Hur som. Jag ska prata kl 13-15.30. Om jag räknar välvilligt, det vill säga tar bort tiden det tar för mig att åka ner till stationen hemifrån, och vice versa, så är jag borta från kl 8 till kl 22. Har byten i Nässjö, får sitta där på både dit och hemvägen, och också i Norrköping. Reser första klass med X2000, så lite nätsurfing kan det väl bli. Men ändå. Är det vettigt? Att det tar sådan tid i anspråk utöver förberedelser tänker sällan kunden på. Hum. Och Västerås av alla ställen. Om det hade varit det underbara ljuset över Byxelkrok man skulle få se, vore det en sak (längtar alltid dit när jag inte fått vara där på något år). Eller pyramiderna i Giza. Men Västerås. Känns lika upphetsande som att … inte vet jag. Men men, dags att bryta detta negativa state! Tills på onsdag är allt på topp, och det lär bli en toppenföreställning/föreläsning!

I övrigt har jag ägnat dagen åt att tillaga lite helstekt fläskfilé, 10 portioner, med ris. Dags att ta tag i maten. Har varit hängig och så där i både kropp och själ sen i slutet av augusti av olika skäl. Jag kom igång så himla bra i somras, hade en riktigt bra motivationskraft som totalöverraskade mig, men sen försvann det tyvärr. Saknar den, varje dag, och det kändes som glädjen rann ur kroppen nånstans i augustiskimret. Well. Nu har jag börjat ta i det. Promenader, lite Friskis och Svettis och bra mat. Kan bara bli toppen!! Dags att kika på inspelad debatt!

Imorgon läsdag!

Det kan knappast vara mer passande! I afton sänds Rond 1 mellan rött och blått i direktsänd tv. Vi hoppas på politisk debatt och argumentation när den är som bäst! Nu när vi är inne på fjärde lektionen i retorik, låt oss titta på hur man med hjälp av språket kan stimulera fram en god bild av talarens personlighet. Titta också på debatten i afton, och se om ni hittar några av nedanstående retoriska figurer. Mitt tips är att ni kommer göra det…

De retoriska figurer som starkast stärker den behagande funktionen i talet, dvs det som stimuleras genom talarens Etos, är variationsfigurer. Generellt kan sägas att det är viktigt att tala i bilder för att stärka denna funktion. Här kommer några retoriska variationsfigurer.

1. Perifras. En perifras är en omdöpning. Istället för att säga ”moderaterna, centern, folkpartiet och kristdemokraterna”, döps denna saliga röra (nu blev bloggen politisk) till ”Allians för Sverige”. Bättre laddning och mer energi, inte sant?
2. Inversion. Istället för att säga ”Bollen är röd”, säger du ”Röd(!) är bollen”. Uttropstecknet visar en betoning och konstpaus som ökar effekten.
3. Metafor. En liknelse som en tvåstegsraket. Först en ”ha-ha”-reaktion, sedan en ”a-ha”. Klassiskt exempel från poesin ”Visst gör det ont när knoppar brister” (Karin Boye). Hur som, metaforer behöver inte vara poetiska. De starkaste metaforerna är de som liknar något vid något på ett sätt att det skapas tydliga bilder av något abstrakt hos mottagaren. Ex: Att driva ett företag är som att köra ett tåg. Det måste finnas en räls (utstakad väg), Det måste trots rälsen finnas en lokförare (chef), men utan konduktörer (service) blir passagerarna (kunderna) missnöjda,  även om tåget går åt rätt håll (vikten av balans mellan mål och process).
4. Parafras. Uttrycket känns igen från politiken, i betydelsen att upprepa något. En parafras återupprepar, på skilda stilnivåer, ett påstående som är bärande för presentationen, och gärna genom att tilltala skilda sinnen. Exempel: Kärnkraften känns farlig. Jag kan se ett världens undergång i kärnkraften. Det låter surt med kärnkraft. Här används känsel (känns farlig), seendet (världens undergång) och hörseln (surt) som representationssystem. Dessutom är satserna på tre olika stilnivåer: känns farlig (neutral), världens undergång (teatralisk och dramatisk, högdragen), och låta surt som vardagligt och trivialt.

Ok. ‘Nuff said. Sveriges kanske tröttaste lektion i retorik på webben har ni just läst. Sveriges kanske piggaste och bästa live-lektion kan utlovas när Ni bokar föreläsning av mig via www.fleischer.se

Tidigare lektioner i retorik på bloggen:

1. Retorik: Ett levande patos
2. Lektion 2, retorik: patos och språk och annat
3. Tredje lektionen i retorik: Personligheten i retoriken

… Då är vi illa ute. Jag syftar snarast på debatten mellan Obama och McCain, som jag dessvärre bara läst om i diverse artiklar på nätet. Det tycks som om, enligt diverse blogginlägg, att McCains taktik var att påtala Obamas naivitet och oerfarenhet, när denne manar till kommunikation snarare än konflikt, i exempelvis frågan om Iran.

Det sägs också, åter igen har jag inte sett debatten, att McCain mer eller mindre vägrade ta ögonkontakt med Obama. McCain tycker troligen att det signalerar en kylighet som passar budskapet. Som föreläsare i kommunikation påminner det om vad jag sade till mina studenter häromdagen:

Ögonkontakt är ett sätt att skruva upp kontrollnivån i samtalet. Att visa att man både vågar och vill ta ögonkontakt är ett bra sätt att visa sig säker på sin sak.

Vi har olika uppfattningar, McCain och jag. Viljan till kommunikation är till syvende och sist det som bygger vårt demokratiska samhälle. Naturligtvis måste varje ledare också visa handlingskraft, men att använda viljan till kommunikation som ett sätt att förlöjliga sin politiska motståndare och kalla hans intention naiv och farlig, kan inte betraktas som särskilt begåvat i en politisk debatt.

Fleischer mentalism & föredrag står, enligt ett extremt ovetenskapligt test, Obama allra närmast i kampen om vita huset.