Har hunnit läsa ännu en bok: Infiltratören av Lars Wierup. En ganska skitig dokumentär historia om en av Sveriges största rättsskandaler. Så här skriver Bokus om den:
Mellan 1996 och 2004 gillrade infiltratören Max fällor åt mc-gäng, rånare och knarkhandlare. Hans uppdragsgivare var den nu dömde och avskedade kommissarien Olle Liljegren vid Stockholmspolisen.
Max hemliga uppdrag avslöjades när en operation gick snett. I en infiltration av en kokainliga i Eskilstuna hade Max gett sig för långt in i narkotikaaffärerna och fick sin telefon avlyssnad. När Eskilstunapoliserna även fick höra Olle Liljegrens röst i telefonsamtalen blev de chockade. Vad hade Stockholmskollegan för intressen i narkotikahanteringen? undrade de och informerade åklagarmyndigheten. Där beslutades att Max och Olle Liljegren skulle gripas.
Under den fortsatta polisutredningen och i de följande rättegångarna kom fler och fler uppgifter fram om Stockholmspolisens okonventionella arbetsmetoder. Allt talar för att Olle Liljegren, med hjälp av Max, ägnat sig åt olaglig brottsprovokation. Men eftersom domstolen anser att arbetet varit sanktionerat uppifrån frias Liljegren till slut på nästan alla punkter. Max tvingas däremot avtjäna tre års fängelse.
Trots rättegångarna har flera viktiga frågor ännu inte fått något svar. Hur mycket kände exempelvis polischefer som Leif Jennekvist, Gunno Gunnmo och Carin Götblad till? Hur kunde en ung, överambitiös polisman få så fritt spelrum? Varför har ingen av dem som dömdes i de regelvidriga operationerna fått chans till ny rättegång? Och vad betyder det för den svenska rättssäkerheten?
Wierup bjuder på god prosa, och Infiltratören är lika läsvärd som hans tidigare verk Svensk Maffia som jag tidigare skrivit om. Jag skrev visserligen om den boken att jag blev lite trött på den så kallade redovisningsjournalistiken, men inser att i Infiltratören är det helt nödvändigt. Wierup visar med precision i så väl språk som faktaunderlag upp en skrämmande bild av hur privatpersoner i Sverige inte bara används som informatörer, utan också som infiltratörer, inte sällan med brottsprovocerande inslag, vilket är olagligt.
Jag ger boken betyget 4 av 5.
Aftonbladet har tidigare skrivit om boken.
