Frågan skulle kunna vara retoriskt ställd, med det självklara svaret ”ja”. Emellertid är det inte så. Ty, det tycks som om vi har en utbildningsminister som gång efter annan låter sin nostalgi efter svunna tider och okunskap styra utvecklingen i svensk skola. Sammantaget med en sällsynt oförmåga att lyssna till motargument torde Jan Björklund vara ett verkligt problem. Dock kvarstår fakta: för Folkpartiet och regeringen är det uppenbarligen inte ett problem. Några exempel från de två senaste dagarna: Igår hörde vi ett utspel där Jan Björklund med emfas skåpade ut i stort sett samtliga lärarutbildningars verksamhetsförlagda utbildning (VFU). De håller alldeles för låg kvalitet sägs det, och istället vill Björklund införa träningsskolor enligt finsk modell, där lärarstudenterna fjärran från sina framtida arbetsplatser och specifika villkor skall få alldeles särdeles god feedback på sin övningsundervisning. Idag läser vi i DN om hur Björklund reagerar över Sollentunas framsynthet när de väljer att arbeta med iPad. Själv tycker jag att nyfikenhet på omvärlden och takt med sin samtid bör prägla skolan. Där är jag och Björklund sannolikt av mycket olika uppfattningar.
Den som känner mig vet att jag inte gärna vill ta parti varken för eller emot datorisering i skolan, eftersom jag forskar i ämnet. Jag brukar med emfas påpeka att jag är helt säker på att datorisering innebär förändrade kvaliteter i kunskapsbildning – inte försämrade, inte förbättrade. Åtminstone vill jag påpeka detta inledningsvis, tills annat är bevisat. Problemet med Björklunds retorik är att han tar sin utgångspunkt i att allt måste vara som förr – inte bara i fråga om datorisering, utan också ifråga om annat: skolans struktur, lärarens roll, lärarens utbildning och elevens upplevelse av skolan.
Okunnighet är ett problem om man är utbildningsminister. Retoriken att först formulera sina sanningar, och sedan selektivt söka stöd för dem utan att ta hänsyn till den unika skola Sverige har känns minst sagt besvärande. Jag vill inte påstå att allt Björklund gör eller säger är fel – men nog sjutton måste skolan få fortsätta vara rolig för eleverna? Nog måste kreativitet, experimentlusta och hänsynstagande till elevernas intressen kunna vara en del av svenskt skolväsende? Just nu känns det som att motsatsen är ett självändamål. Det är ett problem, om man är utbildningsminister.
