Hittade följande bild idag på SvD, och den anses redan vara en klassiker.

Jag är dålig på retorisk analys av bilder, men jag triggas av den här. Som amatörfotograf tillåta mig att tycka om den: den är snyggt utförd, näst intill målerisk.
Jag gör min egen amatörmässiga retoriska analys:
Dess syfte (som ju är logos-baserat) är att signalera: nu drar vi igång kampen om vem som skall styra Sverige. Bilden är iscensatt av SvD:s bildredaktion, och tagen (troligen) i Rosenbad. Budskapet signalerar två lag. Avståndet mellan de två statsministerkandidaterna är symboliskt stort: här skall inte råda någon tvekan om vilket lag väljarens röst är lagd på. Bildens komposition leder näst intill aktivt bort tanken från 7 representerade partier till två.
Så långt ett tydligt logos i bilden. Bildens etos kommer till uttryck i bland annat skillnaden i klädsel mellan de olika lagen. Männen i det borgeliga blocket har samtliga slips, vilket ingen av männen i det rödgröna blocket har. Maud Olofsson har enfärgad dräkt, vilket får anses vara mer strikt än Maria Wetterstrands och Mona Sahlins flerfärgade dräkter (det vill säga kavaj och kjol i olika färg). Det borgeliga blockets representanter håller också sitt kroppsspråk på ett mer stelt och återhållsamt sätt än det rödgröna blocket: Peter Eriksson ser närmast uppsluppen ut, och Maria Wetterstrands framåtlutade pose ger ett vaket och flexibelt intryck. Även Lars Ohly ser mer bekväm ut än någon av männen i det borgeliga blocket, möjligen med undantag från Göran Hägglund. Mona Sahlins rosa väska i modern stil, som starkt skiljer sig från den förväntade statsmannamässiga portföljen, och bidrar till att förstärka uttrycket av ungdomlig kraft som möter sobert, återhållsam borgerlig politik.
Inramningen i bilden bidrar starkt till dess patos. I bakgrunden (på tavlan) vakar landsmarskalken Klas Fleming över församlingen. Settingen är en elegant miljö, avskalad, med vackra möbler i klassisk stil som enda komponent utöver de församlade politikerna. I bakgrunden i övre högra hörnet står en person, som håller sig lite i bakgrunden när Sveriges maktelit låter sig stå i fokus. Är det en person som visar respekt mot den pågående fotograferingen? Eller är det möjligen politikens mörka krafter (måhända Jimmie Åkesson) som lurar i kulisserna, redo att slänga sig in på scen? Apropå det, så förstärks just detta fokus genom en kraftig vinjettering: de yttre mörka kanterna bidrar till att tittaren sugs in i bilden, det är nästan som om en strålkastare lyser upp församlingen. Till sist bidrar den postmoderna tolkningen av en klassisk porträttsituation i samband med det närmast måleriska intrycket bildens efterbehandling fått till en högtidlig känsla.
Snyggt utfört, såväl i foto som i efterbearbetning!
Mer material från SvD: Huvudartikel om bilden, samt bildreportage om hur bilden kom till.