[adsense]
Min forskningsöversikt över en till en projekt visar att det finns relativt lite forskningsmaterial om en till en som inte är beroende av så kallade self-reports, och som har bidragit till att driva forskningsfronten framåt. Egentligen kan sägas att relativt lite har hänt sedan 2000-talets början: Det är ungefärligen samma frågor som ställs med ungefärligen likadana svar. Samtidigt vet alla att utvecklingen inom datoriseringen och skolan går enormt snabbt framåt. Här står forskningen alltså inför ett problem. Nedan beskriver jag några av skälen till dessa problem.
Ett grundläggande problem i forskningen om en till en är en kombination av den så kallade Hawthorne-effekten och utvärderingskulturen som präglar införande av kostsamma projekt på kommunal nivå. Hawthorne-effekten är namnet på den effekt som uppstår när man inför en förändring i en organisation, och försöker mäta vilken nytta den gör. Det vill säga, man intresserar sig väldigt starkt för vad som sker i all väljvilja! I en till en verksamheter har man satsat enorma pengar på att ge elever och lärare laptops (det vanligaste alternativet av lösning), och sätter elevernas aktiviteter, motivation och skolarbete under luppen. Hawthorne-effekten föreskriver att en ökning av just motivation, lärandelust, kreativitet och annat ökar (eller i alla fall av den upplevda dito). Om man skall vara lite krass, säger Hawthorne-effekten alltså att samma effekt skulle uppnås om alla elever fick varsin ponny och lärandet kretsade kring skötseln av nämnda ponny, under förutsättning att någon andäktigt följer processen.
Parat med Hawthorne-effekten finns problemet med kostnaden. Eftersom stora kostnader – av naturliga skäl – måste motiveras, sätter man snabbt in utvärderingsinsatser för att följa projekten. Inget ont om detta – troligen är det nödvändigt. Ur ett forskningsperspektiv är det emellertid problematiskt, alltså även om utvärderingarna administreras från ett ansett universitet. Gång efter annan i vetenskapens historia har det visat sig att utvärderingar och rapporter utgivna vid det egna universitetet de facto håller sämre kvalitet och är mindre välbeställda med kritisk hållning jämfört med peer reviewad forskning. Detta är ett välkänt och inte särdeles kontroversiellt faktum. Faktumet till trots får dylika utvärderingar och rapporter omfattande spridning, till en (skol)publik som dessvärre uppfattar materialet som just forskning.
Detta leder till nästa problem när det gäller att beforska en till en verksamheter. När ett projekt sjösätts vill man utvärdera det snabbt – allra helst under tiden det rullar. Här styr bland annat ekonomiska skäl: det gäller att inte äventyra möjligheten att göra projektet till en permanent verksamhet. Det utvärderaren då har möjlighet att göra, är att bygga sina slutsatser på så kallade self-reports.
Med self-reports avser jag här data som bygger på användarens egen uppfattning om hur arbetssituationen har ändrats, men som inte mäter den faktiska förändringen. Likaså bygger data från lärare i hög utsträckning på self-reports: via intervju eller enkäter får läraren besvara hur man exempelvis upplever att elevens arbetssätt har förändrats. Även self-reported data bidrar naturligtvis till viss kunskap, men den ger – tillsammans med Hawthorne-effekten och utvärderingens karaktär – ett forskningsproblem, nämligen sk publikationsbias.
Tänk dig att du är forskare, och har utvärderat ett projekt enligt ovan. I bakgrunden finns en kommun som betalat mängder av pengar för att utvärdera sitt projekt. Forskaren är anställd vid ett universitet eller en högskola, och skriver en rapport i nämnda institutions namn. Den blir enligt erfarenheten i 95 fall av 100 positivt riktad. Samma forskare får sedan möjligheter att fördjupa sitt arbete inom exempelvis ramen för en doktorandtjänst, och forskaren tänker ta ett steg bortom self-reported data. Ponera nu att forskningsdata visar något annat än vad de kraftigt positiva utvärderingarna gjort. Samma författare, samma projekt som följs. Kan författaren då publicera sin data? Svaret är ofta (men inte alltid) nej. Varför, frågar vän av ordning. Svaret är enkelt: därför att han utsätts då, redan i begynnelsen av sin forskarkarriär, för så kallad publikations-bias. Tidigare har projekten skrivits fram som starkt positivt. När forskningsresultaten visar något annat minskar forskarens totala trovärdighet, om helt olika bilder visas upp. Forskaren har i det här läget två val att göra: Antingen publicerar man sig inte, eller så väljer man att (åter)igen luta sig mot self-reported data. Och därmed uppfinns hjulet en gång till.
Detta betyder inte att vi ska kasta ut en till en verksamheter. Det betyder inte heller att de utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar som producerats är värdelösa. Däremot måste läsaren vara vaksam mot ovanstående, och förhålla sig kritisk till exempelvis det faktum att mängden artiklar som berör effekter på betyg och andra sätt att mäta ”faktiska” kunskapsnivåer är långt färre än de som bygger på self-reported data. Det gäller också att skilja på utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar. Med detta tycks det vara något sämre ställt i konungariket Sverige, om man skall tro debatten om en till en i skolan.
Förutsättningarna för, och utfallen av, införande av en-till-en (en dator per elev och lärare) är väldigt olika (se exempelvis Penuel, 2006). Somliga skolor har en högt utvecklad strategi, andra närmar sig projektet på ett närmast ad-hoc artat sätt. En del skolor håller en-till-en inom husets väggar, andra samverkar med så många parter som möjligt utanför skolans ram. En rykande färsk forskningsöversikt över en-till-en verksamheter och hur de presenteras i peer revieawad forskning (Fleischer, 2011) visar att de projekt som bäst lyckas, är de som engagerar inte bara lärare, utan också näraliggande intressenter. I den här bloggposten vill jag därför peka på att skolbibliotekarier är nyckelpersoner för framgång i en-till-en projekt. Detta av några olika skäl.
Håller på att trådsöker: jag dammsuger referenslistorna i artiklarna jag har med i min systematiska forskningsöversikt om 1 till 1 projekt, det vill säga en dator per elev och lärare, för att fånga upp artiklar som skall adderas till den nätta högen. Vi diskuterade just detta vid fikat idag, och kom fram till att en väldigt liten (dock väldigt betydande) del av forskningsarbetet är kreativt, och en väldigt stor del är manuellt och systematiskt skitgöra, där huvudkompetensen är noggrannhet och inte kreativitet. Bilden av forskningen är nog lite som bilden av hur polisarbetet går till i Beck-filmerna: mycket inspiration från halvgalna genier som tillåts att blomma i sin speciella stil, lite av det som egentligen driver arbetet framåt.