I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

1:1, 1:2 eller 1:1,5?

Kryptisk rubrik, men den som är invigd vet att det handlar om förhållandet mellan antalet datorer och elever i skolan. Som de flesta känner till, drar en våg av 1:1 projekt över Sverige (Datorn i utbildningen, 2011) som ett resultat av satsningarna i Maine (Maine Learning Technology Initiative, 2010). Även i många andra delar av världen sprids 1:1 projekten nu i rask takt, bland annat Spanien, Portugal, England, Colombia, Israel och Nepal (The Worldbank Group, 2011). Forskningen visar att eleverna producerar mer material, blir mer självgående i sina studier och att de blir mer motiverade när de är i 1:1 projekt (Fleischer, in press). Emellertid börjar också signaler på att alternativa sätt att använda datorn i utbildningen kan vara fruktsamma på sätt som 1:1 inte klarar av. Själv är jag värderingsfri i detta, men tycker nedanstående resonemang är intressant.

Larkin (2011) visar nämligen i en pinfärsk studie att 1:2-lösningar (en dator på två elever) och 1:1,5-lösningar (hälften av klassen arbetar med varsin dator, den andra halvan blir instruerade i grupper, sedan sker byten), har två stora fördelar framför 1:1.

Den första fördelen Larkin (2011) tar upp är av ekonomisk karaktär. Hans forskning visar klart och tydligt att datorn används mycket mer intensivt i 1:2-lösningar, när de används. I somliga satsningar i studien har eleverna tillgång till datorn hela veckan, i andra endast 3 dagar per vecka. Studien visar att datorn används mer intensivt i klassrummet den tid den finns där, när eleverna är i 1:2-situationer. Omvänt kan sägas, att 1:1 datorerna i högre usträckning undviks att användas när de är tillgängliga. Detta gäller främst i situationer där eleverna inte har tillgång till datorn veckans alla dagar. Resonemanget är naturligtvis intressant för den som vill spara pengar på sin skola. Skolan får helt enkelt mer pedagogisk bang for the buck av 1:2-datorer.

Det andra huvudargumentet för 1:2 enligt Larkin (ibid.). är att eleverna samverkar mycket intensivare med varandra i sådana situationer. De lär sig mer kollaborativt och utvecklar på så vis sina färdigheter att arbeta i lag. Emedan 1:1 stimulerar produktion och motivation, visar det sig att den också motverkar samarbete i klassrummet:

During the periods of their use, the netbooks substantively  affected the social activity in three of the classrooms and affected the fourth classroom in a less significant way. Although the level of non-netbook social activity varied according to the task (e.g, individual reading activities, completion of tests, or group discussions) the level of social activity remained consistently and conspicuously low during all periods of netbook usage in class A (klass med 1:1 alla dagar i veckan, min anm) (Larkin, 2011, p. 116).

Vad man kan dra för växlar ur en enskild studie vet jag inte, och artikeln är behäftad med vissa metodologiska frågetecken. Resonemanget är emellertid intressant, eftersom det för in en central fråga: Påverkas den sociala dimensionen av klassrumsarbetet vid införande av 1:1 (svaret är givetvis JA), och hur skall eventuella obalanser som uppstår i såväl elevens som lärarens situation hanteras? I 1:1-klassrummet – som ju skapar avsevärt mycket mer självgående och motiverade elever, vilket ju är positivt – förskjuts exempelvis lärarens roll till att vara mer av en handledare och mindre ”traditionell” lärare. Om detta kan man tycka olika, sannolikt bland annat mot bakgrund av sin professionstrygghet. Själv tycker jag det är bra. Oavsett vad man tycker, måste såväl elevfrågorna (de om elevers sociala utveckling) som lärarfrågorna (de om yrkesrollen) tas tillvara vid satsningar på 1:1, 1:2 eller 1:1,5.

Referenser

Datorn i utbildningen. (2011). Framtidens lärande – Egen dator  Retrieved 2011-1-11, 2011, from http://www2.diu.se/framlar/egen-dator/

Fleischer, H. (in press). What is our current understanding of one-to-one computer projects: A systematic narrative research review. Educational Research Review. doi: http://dx.doi.org/10.1016/j.edurev.2011.11.004

Larkin, K. (2011). You use! I use! We use! Questioning the Orthodoxy of One-to-One Computing in Primary Schools. Journal of Research on Technology in Education, 44(2), 101-120.

Maine Learning Technology Initiative. (2010). About MLTI  Retrieved 2011-06-09, 2011, from http://www.maine.gov/mlti/about/index.shtml

The Worldbank Group. (2011). 1-to-1 educational computing initiatives around the world, from http://blogs.worldbank.org/edutech/node/558

 

Skolbiblioteken som resurs i en-till-en

Är inbjuden talare på två tillställningar som sätter skolbiblioteken i fokus i en-till-en satsningar. Ska bli trevligt att träffa en publik på hugget – skolbiblioteksfolk brukar vara det.Korta, inspirerande föreläsningar om cirka 45 minuter är upplägget. Arrangör är Kultur i Väst.

Tyvärr får jag göra rockstjärne-avresa från Göteborg och hinner inte prata med er efteråt. Det är inte på något sätt för att vara snorkig, men jag skall föreläsa om minnesteknik kl 13.15 i Jönköping och slutar tala ca kl 11, så schemat är tight. Men ändå! Ses vi där? I övrigt blir det föreläsningar om e-böcker, lättlästa böcker, pedagogiska resursbanker och databaser med mera. Helt garanterat en toppendag för alla besökare!

Programmen:

7 saker att tänka på vid införande av en-till-en

När jag är ute och föreläser om min forskningsöversikt över en-till-en, får jag frågan om hur jag själv skulle göra om jag införde en-till-en på en skola. Låt mig säga att jag inte har erfarenhet av de olika förutsättingar som råder, och låt mig säga att mina svar nedan helt grundar sig i vad som framkommit i min forskningsöversikt på ett eller annat sätt.

  1. Jag skulle se till att all teknik fungerar. Det låter alldeles självklart, men visst är det centralt att allt flyter. Till detta hör naturligtvis att se till att backupsystem finns, att lånedatorer finns för de som glömt sin hemma, att allt nätverksfix är i ordning och så vidare. Lyckligtvis visar forskningen att skolor får ordning på den här biten relativt snabbt.
  2. Jag skulle involvera eleverna i ett källkritiskt träningsprogram långt innan de får sina datorer – kanske så långt som 2 år innan. Studier representerade i min forskningsöversikt visar att elever som fått träning i källkritik innan datorintroduktion har ett avsevärt mycket mognare sätt att hantera datorn i skolarbetet än andra.
  3. Jag skulle involvera skolbibliotekarierna i satsningen så tidigt som möjligt och på så bred front som möjligt. Inte bara av det skälet att de är proffs på informationshantering, utan också för att de är märkligt duktiga på att vara på fötterna när det gäller sociala medier. Här tror jag lärarna ligger efter. Om detta har jag skrivit.
  4. Jag skulle också försöka involvera föräldrarna i gemensamma temadagar, där en-till-en sätts i fokus. Forskning visar att en-till-en projekt flyter bättre när föräldrarna är med, troligen för att de sedan har bättre förståelse för elevens arbete hemma.
  5. Forskningen visar att en-till-en stimulerar ”just-in-time” lärande, det vill säga, det blir möjligt att fånga intressanta lärosituationer ”i flykten”. Forskningen visar också att elevernas känsla av självstyrning och motivation kan öka tack vare en-till-en (men gör det inte nödvändigtvis). Därför är det viktigt att lärarna får lära sig en hel del om motivationens tre grundpelare, nämligen Autonomi, Bemästrande och Handlingar med meningsfullhet. Datoriseringen ger fantastiska möjligheter att stimulera motivation – om lärarna kan mer om dessa grundpelare skulle jag tro att en-till-en satsningar kan bli ännu mer lyckade.
  6. Jag skulle involvera lärarna i utbildning som berör deras tekniska, didaktiska och ämnesmässiga kompetens. Detta resonemang samspelar med Puenteduras kompetensutvecklingsmodell. Naturligtvis behöver lärarna få den bästa kompetensutvecklingen i programvara. De behöver också få tillgång till nya didaktiska verktyg. Ett exempel är att lära sig utveckla Personliga lärnätverk (PLN) för sitt arbete. Den som är verksam i skolan kan säkert se mängder med andra didaktiska verktyg att odla. De behöver också få utveckla sina ämnesmässiga kunskaper. En lärare som undervisar i Franska med hjälp av skolböcker, har en typ av kompetens, medan undervisning som bygger på ungdomarnas prat med street-smarta ungdomar i paris via datorn kräver en annan ämnesmässig kompetens.
  7. Till sist skulle jag göra allt för att ta vara på lärarnas personliga huvudbryn när det gäller en-till-en. Deras rädslor och deras oro. Forskningen visar att lärare, även i relativt etablerade en-till-en verksamheter, är upptagna i sina tankar med funderingar som: ”Hur skall jag klara av det här”? och ”Hur påverkas min undervisning nu”? och inte så mycket av frågor av typen ”Hur påverkar detta mina elevers möjligheter i framtiden”. Detta tyder på att skolan behöver ta vara på lärarans funderingar, huvudbryn och orosmoln, för att skapa ytterligare trygghet. Kommuner, skolledare och rektorer kan ha nog så goda intentioner när en-till-en implementeras, men det är de facto lärarna som driver utvecklingen.

 

 

Är okunnighet ett problem om man är utbildningsminister?

Frågan skulle kunna vara retoriskt ställd, med det självklara svaret ”ja”. Emellertid är det inte så. Ty, det tycks som om vi har en utbildningsminister som gång efter annan låter sin nostalgi efter svunna tider och okunskap styra utvecklingen i svensk skola. Sammantaget med en sällsynt oförmåga att lyssna till motargument torde Jan Björklund vara ett verkligt problem. Dock kvarstår fakta: för Folkpartiet och regeringen är det uppenbarligen inte ett problem. Några exempel från de två senaste dagarna: Igår hörde vi ett utspel där Jan Björklund med emfas skåpade ut i stort sett samtliga lärarutbildningars verksamhetsförlagda utbildning (VFU). De håller alldeles för låg kvalitet sägs det, och istället vill Björklund införa träningsskolor enligt finsk modell, där lärarstudenterna fjärran från sina framtida arbetsplatser och specifika villkor skall få alldeles särdeles god feedback på sin övningsundervisning. Idag läser vi i DN om hur Björklund reagerar över Sollentunas framsynthet när de väljer att arbeta med iPad. Själv tycker jag att nyfikenhet på omvärlden och takt med sin samtid bör prägla skolan. Där är jag och Björklund sannolikt av mycket olika uppfattningar.

Den som känner mig vet att jag inte gärna vill ta parti varken för eller emot datorisering i skolan, eftersom jag forskar i ämnet. Jag brukar med emfas påpeka att jag är helt säker på att datorisering innebär förändrade kvaliteter i kunskapsbildning – inte försämrade, inte förbättrade. Åtminstone vill jag påpeka detta inledningsvis, tills annat är bevisat. Problemet med Björklunds retorik är att han tar sin utgångspunkt i att allt måste vara som förr – inte bara i fråga om datorisering, utan också ifråga om annat: skolans struktur, lärarens roll, lärarens utbildning och elevens upplevelse av skolan.

Okunnighet är ett problem om man är utbildningsminister. Retoriken att först formulera sina sanningar, och sedan selektivt söka stöd för dem  utan att ta hänsyn till den unika skola Sverige har känns minst sagt besvärande. Jag vill inte påstå att allt Björklund gör eller säger är fel – men nog sjutton måste skolan få fortsätta vara rolig för eleverna? Nog måste kreativitet, experimentlusta och hänsynstagande till elevernas intressen kunna vara en del av svenskt skolväsende? Just nu känns det som att motsatsen är ett självändamål. Det är ett problem, om man är utbildningsminister.

Forskning och praktik måste mötas över frågan om en-till-en

Imorgon pratar jag om en-till-en på konferens i Falun för skolledare och annat folk som är intresserade av just en-till-en. I programmet utlovas provokation, och det är väl näst intill oundvikligt när jag pratar. Dock aldrig ett självändamål.

Jag tänker större delen av tiden prata om min forskningsöversikt om en-till-en, dess resultat och vad den väcker för frågor. Jag kommer också svara på frågan jag alltid får, nämligen: ”Hur skulle du gjort om du skulle implementera en-till-en på en skola eller i en kommun?” Jag kan naturligvis bara svara från min horisont som forskare, utifrån de resultat jag fått fram. Ändå tror jag det kan vara intresse ute på fältet.

Men, jag tänker också tala om en annan sak, nämligen att forskning och praktik måste bli bättre på att möta varandra i skolan. Jag har upptäckt, och också själv bidragit till, att forskningen så att säga drar sig undan praktiken, och vill iaktta den från distans, med perspektiv. Det har sina värden, som naturligtvis kan motiveras med diverse vetenskapliga ideal. Praktikfältet bidrar också ofta till denna klyfta, med åberopande av den praktiska erfarenheten som främsta skäl, och med den goda viljan att förändra saker på en gång, utan att vänta på forskningens ofta långdragna process. Detta är mycket lätt att förstå – lärare är människor som drivs av goda intentioner – varför vänta med att göra pedagogik så bra som möjligt?

Min poäng är alltså att detta skapar en statisk relation mellan teori och praktik och onödiga spänningar mellan vetenskap och beprövad erfarenhet. Min upplevelse är att den accentueras onödigt hårt när det gäller just datorisering i skolan Visst måste vi från forskarvärlden kunna närma oss praktiken på ett mer ödmjukt sätt, aktivt finnas med i verksamheterna som beforskas, dra lärdomar och andas in det digitala kritstoffet? Och visst måste den beprövade erfarenheten, med en erfaren lärarkår som bas, kunna möta forskarsamhället över frågor som upplevs som DIREKT (och inte efter väntan) utvecklande för den egna praktiken? Jag tror det. Faktum är att jag är helt övertygad om det. Frågorna om datorisering och i synnerhet en-till-en skulle vinna otroligt många fler svar om vi lyckades mötas lite bättre. Om behovet av detta tänker jag också tala imorgon, och ge något litet exempel på hur det kan gå till.

Doktorand söker kontakt med en-till-en skolor – Sprid gärna!

För mitt doktorandarbetes räkning söker jag nu med ljus och lykta efter en-till-en skolor (en dator per elev och lärare). Närmare bestämt söker jag dels gymnasieskolor för genomförande av ett forskningsprojekt med god återkoppling, dels söker jag gymnasie- och grundskolor för studiebesök.

Gymnasium: Deltagande i projektet ‘Knowledge qualities and interpretations of knowledge tasks in one-to-one projects’

Forskningen syftar till att bilda djupare förståelse av hur en-till-en påverkar gymnasieelevers sätt att tolka och genomföra kunskapsuppgifter. Forskningen avser också att analysera på vilket sätt eleverna organiserar sin kunskap när de arbetar med kunskapsbildning i en-till-en miljö.  Forskningsarbetet utmynnar så småningom i två artiklar publicerade i internationella tidskrifter, författade av undertecknad under handledning av professor Elsie Anderberg (Högskolan i Jönköping) och docent Thomas Karlsohn (Göteborgs Universitet). Dessutom erbjuder jag mig gärna att under arbetets gång återkoppla resultatet av forskningen till personalen på skolan, i syfte att problematisera, belysa och stimulera till vidare reflektioner kring er satsning kring en-till-en. För mer information, kontakta mig och skriv en rad eller två om Er satsning.

Grundskola och gymnasium: Studiebesök

Jag söker också grundskolor och gymnasium som är villiga att ta emot mig som gäst vid ett informellt studiebesök. En-till-en kan som bekant se väldigt olika ut, och bedrivas på många olika sätt. Därför önskar jag möjlighet att besöka just Din skola och vara med på en lektion, prata med eleverna några minuter och höra vad de säger om en-till-en, och hänga lite i lärarrummet. Här bedrivs ingen forskning – däremot bidrar mitt möte med Er till att jag får en bredare och bättre förankrad bild av 1-1 och dess olika uttryck, vilket jag ibland kan tycka saknas bland forskare. Givetvis diskuterar jag gärna innehållet i min senaste forskningsöversikt om en-till-en med personalen, om sådant går att synkronisera och är av intresse. Jag skulle vara väldigt glad om just Din skola ville ta emot mig under våren 2012. Kontakta mig gärna och berätta om Din skola, så hör jag av mig så snart som möjligt.

Som rubriken antyder – sprid gärna. Det pratas mycket om kraften i sociala medier – får vi se på lite muskler i skarpt läge nu måntro? Jag hoppas vi hörs!

 

 

What is our current understanding of one-to-one projects? – fungerande DOI nummer

Artikeln What is our current understanding of one-to-one projects – a systematic narrative research review har uppdaterats med nu fungerande DOI-nummer: http://dx.doi.org/10.1016/j.edurev.2011.11.004

Always connected – always learning? – läsunderlag

På fredag är det halvtidsseminarium för avhandlingen med nämnda titel. Det är otroligt smickrande att folk hör av sig från när och fjärran till Högskolan, för att få tillgång till mitt manus.

Emellertid är halvtidsseminariet ett arbetsseminarium, i syfte att få blick på helheten i en halvfärdig avhandling, och att gemensamt hjälpa till att utveckla den. För ändamålet finns alltså ett manus om cirka 75 sidor, bestående av två artiklar och en kappatext/avsiktsförklaring.

För att tillfredsställa de som suktar efter materialet kan jag delvis länka ut materialet. Detta är de publicerade delarna.

Forskningsöversikten om en-till-en, med titeln: What is Our Current Understanding of One-to-One Computer Projects: A Systematic Narrative Research Review, finns tillgänglig via Science Direct i en förhandsversion. OBS att artikeln är in press, och i nuläget är texten alltså inte layoutad eller slutligt korrekturläst. Innehållet är dock detsamma. För att komma åt texten i sin helhet krävs att du ansluter via ett universitet, högskolebibliotek eller annan enhet som har tillgång till material från Science Direct. På grund av osäkerhet kring copyright-frågor ber jag dig ta den vägen till artikeln. Så snart artikeln är layoutad och korrekturläst kommer den bytas ut på nämnda länk. Artikeln kommer också i tryckt version i Educational Research Review.

Den teoretiska artikeln som landar i en utveckling av den stretchade världen, Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.0 and Knowledge Formation finns att tillgå via Education Inquiry som open access. Bara att ladda ner som pdf således.

Där har vi två tredjedelar av efterfrågat manusmaterial. Väl bekomme.

Always connected – always learning? Knowledge qualities in one-to-one computer schools

Sådär. Äntligen var det dags för halvtidsseminarium på min avhandling med arbetstiteln Always connected – always learning. Knowledge qualities in one-to-one schools.

Länk till seminariet här.

5%-programmet för lyckat förändringsarbete

Ungefärligen 5% av alla ansatser att förändra något betydande (exempelvis gå ner i vikt, sluta röka, börja motionera) hos sig själv lyckas. 95% misslyckas. Trista siffror, men till det bättre hör att finns det mängder av forskning som talar om hur man skall bete sig för att tillhöra de vinnande 5 procenten. I 5%-programmet samlar jag erfarenheterna från hyllmetrar av litteratur, erfarenheter från personer jag coachat, och från mitt eget livslånga förändringsarbete.

Workshopen tar bland annat upp följande:

  • Den inre kören – få stämmorna att sjunga i harmoni
  • Att hantera stress och utmaningar på ett givande sätt
  • Värdet av inre och yttre motivation, och när respektive motivationstyp är rätt att använda
  • De sex byggstenarna i varje effektivt förändringsarbete
  • Konsten att koppla långsiktiga visioner till dagliga, praktiska och konkreta handlingar

Exakt vilka vägar workshopen tar vet jag inte, men jag är helt säker på att det kommer bli utmanande och kul! Om du vill veta mer, kontakta mig här eller via Delectare Föredrag och Kommunikation.