Sven Karlsson uttrycker sin teknikfientlighet – sådan som oftast bottnar i rädsla – i en debattartikel på Aftonbladet.se. Han menar att 2 miljoner svenskar befinner sig i utanförskap, de är inte del i Internetgemenskapen. Som doktorand på temat Lärande i en digitaliserad livsvärld måste jag ta tillfället i akt och tycka till.
För att sätta sådana siffror i relief, kan nämnas att Mediarådet uppskattar att 97% av våra unga i Sverige (12-16 år) använder Internet på fritiden. 96% av desamma har mobiltelefon. Att i unga generationer tala om ett utanförskap är vilseledande. Sven Karlsson nämner ett strukturellt utanförskap, jag skulle snarare tala om ett självvalt utanförskap, ty samtliga medborgare (möjligen med undantag för äldsta åldringar) har möjligheter att delta i nätsamhället. För 10-15 år sedan var det både dyrt och kanske småkrångligt att koppla upp sig mot nätet, idag är det både billigt och enkelt. Rädslan för tekniken, som jag i grunden tror att Sven Karlsson har, är ofta obefogad. Idag används den mesta tekniken direkt ur kartongen, utan att instruktionsboken ens behöver läsas. Till somliga produkter FINNS inte ens en instruktionsbok, så pedagogisk är tekniken (exempelvis Iphone, åtminstone de som är inköpta i USA).
Så var det då detta med den ekonomiska aspekten. Fleischer kanske är oförskämd som säger att alla har råd att vara uppkopplade. Men låt oss då undersöka påståendet. Det är sant att de strukturella förutsättningarna nu är något sämre än tidigare, bland annat beroende på att möjligheten till skattesubventionerade datorer nu försvunnit. Dock har priserna på datorer dalat i motsvarande omfattning. Våra offentliga miljöer bidrar också med rikhaltiga möjligheter till uppkoppling, via exempelvis bibliotek. Det ekonomiska argumentet till självvalt utanförskap håller således inte.
Den sociala klyftan upprätthålls alltså genom ett självvalt utanförskap, och inte genom ett strukturellt dito. Som medborgare har man alltid ett val: det bästa är nästan alltid att försöka följa med utvecklingen, men aldrig utan reflektion. Ett annat alternativ är naturligtvis att själv välja utanförskapets tyranneri, men då får man stå för de konsekvenser som uppstår.
Att använda nätet och mobiltelefoni och annan modern teknologi är däremot inget aktivt val som våra unga av idag aktivt och medvetet gör, åtminstone inte gemene man. Det är en del i deras naturliga attityd (jmf filosofen Edmund Husserl), och inget som över huvud taget behöver reflekteras över. Det finns där, och vi är riktade mot världen genom användning av de objekt vi har att tänka med. Datorn och nätet är för den unge inte något som behöver bemästras, det är en förlängning av deras sinnen, av deras kroppar, och av deras medvetande om sitt vara-i-världen. Måhända är denna ställdhet (jmf filosofen Martin Heidegger) in i en naturlig attityd i själva verket inte naturlig, utan snarare kulturlig, ur ett biologiskt/naturvetenskapligt perspektiv. Det spelar emellertid ingen större roll, då erfarandet av världen sker i den naturliga attityden, vari datorn och den moderna teknologin ingår.
Man måste alltid respektera andras val. Jag gör själv liknande val, det vill säga val som bryter mot strömmen. Jag väljer ibland att avvakta, att inte följa med strömmen. Det är en mänsklig rättighet, och utgör ett gott sätt att leva, under förutsättning att man förmår att reflektera över valet. Jag väljer dock i dessa lägen att försöka se det för vad det verkligen är, nämligen ett självvalt undandragande, och inte såsom ett strukturellt utanförskap. Det borde Sven Karlsson också göra.
