I huvudet på Håkan Fleischer

Fadde, ni vet dörrvakten, har gjort stand-up comedy i Aschbergs program på Tv8. Sannolikt, och förhoppningsvis, har programmet inte alltför många tittare.

Fadde gör alla fel i boken, och är helt enkelt allt annat än rolig. Det första tipset för den som vill skriva stand-up är: humor är inte historier. Andra tipset: humor är inte historier. Tredje tipset: humor är inte historier. Lägg därtill en näst intill osannolikt dålig tajming och en personlighet med mindre utstrålning än en smurf, så får ni kontentan av Faddes premiär inom stand-up. Det enda positiva med Faddes försök till komik är att jag nu i alla fall vet att jag är skickligare än en person i den konsten i landet. Nedan kommer klippet: själv orkade jag inte masa mig igenom hela, det var så bedrövligt pinsamt.

Tack till @JohnHoudi för tipset om Faddes premiär!

Träffade Richard Osterlind för dryga två månader sedan, och köpte hans senaste bok: Mystique. Här trängs nya tankeläsningseffekter med uppdateringar av äldre verk, tillsammans med mer teoretiska essäer om livet som mentalist och magiker. Boken är som förväntat när det gäller Osterlind välskriven. Om man dessutom känner till hans otroliga charmiga stil när han framträder kan man ”se” effekterna i boken tydligt framför sig.

Bra bok – absolut inget för nybörjaren inom mentalismen dock. Boken förutsätter att man ”känner” Osterlind sedan tidigare. Jag ger boken tre mirakler av fem möjliga.

Ännu en bok till handlingarna: Power Sales Writing av Sue A Hershkowitz-Coore.

Bokus beskrivning av boken:

Want to write powerful business communications that command attention, drive home your message, and deliver the desired outcome? Want to save countless hours doing it? Power Sales Writing shows you how. This brisk, no-nonsense guide presents simple rules and easy-to-learn writing techniques you can use every day to wow clients, win sales, and sell your boss on your ideas.

Following a painless, three-step process, you’ll learn how to reduce your writing time by up to 80 percent and produce clearer, stronger, more persuasive business letters, e-mails, proposals, and presentations. Whether you’re a sales rep, a marketing manager, or an executive, Power Sales Writing will help you to energize and focus your writing with:

• Straightforward must-ask prewriting questions that sharpen your message
• Quick techniques for foolproof editing and revising
• Expert tips on translating your sales skills into selling copy
• Proven methods for motivating readers to action
• Winning advice on delivering bad news in a good way
• Crucial need-to-know lists of power words and phrases

Start reading Power Sales Writing today. By tomorrow you’ll be writing letters, e-mails, and proposals that gets you the results you want you and the recognition you deserve.

Jag tycker boken är riktigt bra, och håller vad den utlovar. Konkreta skrivtips, som direkt hjälper till. Som författaren säger: tillägna dig ett tips ur boken, och du skriver direkt bättre. Tillägna dig hela boken, och skriv mästerligt.  Jag ger den 5 fjäderpennor av 5 möjliga.

Om du vill läsa boken på Amazon Kindle, köp den här.

Har hunnit läsa ännu en bok: Infiltratören av Lars Wierup. En ganska skitig dokumentär historia om en av Sveriges största rättsskandaler. Så här skriver Bokus om den:

Mellan 1996 och 2004 gillrade infiltratören Max fällor åt mc-gäng, rånare och knarkhandlare. Hans uppdragsgivare var den nu dömde och avskedade kommissarien Olle Liljegren vid Stockholmspolisen.

Max hemliga uppdrag avslöjades när en operation gick snett. I en infiltration av en kokainliga i Eskilstuna hade Max gett sig för långt in i narkotikaaffärerna och fick sin telefon avlyssnad. När Eskilstunapoliserna även fick höra Olle Liljegrens röst i telefonsamtalen blev de chockade. Vad hade Stockholmskollegan för intressen i narkotikahanteringen? undrade de och informerade åklagarmyndigheten. Där beslutades att Max och Olle Liljegren skulle gripas.

Under den fortsatta polisutredningen och i de följande rättegångarna kom fler och fler uppgifter fram om Stockholmspolisens okonventionella arbetsmetoder. Allt talar för att Olle Liljegren, med hjälp av Max, ägnat sig åt olaglig brottsprovokation. Men eftersom domstolen anser att arbetet varit sanktionerat uppifrån frias Liljegren till slut på nästan alla punkter. Max tvingas däremot avtjäna tre års fängelse.

Trots rättegångarna har flera viktiga frågor ännu inte fått något svar. Hur mycket kände exempelvis polischefer som Leif Jennekvist, Gunno Gunnmo och Carin Götblad till? Hur kunde en ung, överambitiös polisman få så fritt spelrum? Varför har ingen av dem som dömdes i de regelvidriga operationerna fått chans till ny rättegång? Och vad betyder det för den svenska rättssäkerheten?

Wierup bjuder på god prosa, och Infiltratören är lika läsvärd som hans tidigare verk Svensk Maffia som jag tidigare skrivit om. Jag skrev visserligen om den boken att jag blev lite trött på den så kallade redovisningsjournalistiken, men inser att i Infiltratören är det helt nödvändigt. Wierup visar med precision i så väl språk som faktaunderlag upp en skrämmande bild av hur privatpersoner i Sverige inte bara används som informatörer, utan också som infiltratörer, inte sällan med brottsprovocerande inslag, vilket är olagligt.

Jag ger boken betyget 4 av 5.

Aftonbladet har tidigare skrivit om boken.

Har just läst ut Letter to a Christian Nation av Sam Harris. Boken finns också på svenska med den föga förvånande titeln Brev till en kristen nation. En angelägen bok om religionens avigsidor, och om spänningen mellan vetenskap och religion. Särskilt intressant finner jag avsnitten om moral, och den logiska bevisningen av att en god moral härstammar från människan, och inte från Gud. Väldigt tänkvärt. Det förfelar inte troende människor som gör gott: det är bara det att de tolkat KÄLLAN för godheten de sprider omkring sig fel som jag ser det. Låt mig återupprepa: jag uppfattar inte troende människor som onda, även om jag anser att religionen i sig är ond.

Författaren gör också upp med andra aspekter av religion, som tilltalar mig. Slutsatsen kring Teodicé-problemet är slående, och än bättre, också logiskt. Om Gud är god, allsmäktig och allvetande, kan lidandet i världen enkom bero på något av följande: Antingen är premissen att Gud är allsmäktig och allvetande falsk, det vill säga han är inte alls omnipotent, utan snarare impotent. Den andra rimliga slutsatsen, om han nu verkligen vore omnipotent, och ändå låter ondskan frodas bland människor, är att han är ond. Ingetdera verkar vara något att tillbe, om ni frågar mig.

Vidare är uppgörelsen med den så kallade intelligenta designen (som är mer på ropet i USA än i Sverige, än så länge)  trivsam, väl underbyggd och underhållande.

Boken är kort och låter sig läsas på några timmar. Den är riktad mot USA, där 87% av befolkningen uppger att de är troende. Icke desto mindre är det en allmän kritik av religion i termer av den faktiska ondska och omoral densamma sprider. Den skall inte betraktas som en komplett religionskritik, till detta finns andra böcker, exempelvis utmärkta Illusionen om Gud av Dawkins som jag skrivit om tidigare.

Till sist vill jag göra ett tillägg. Aldrig förr har jag fått så många kommentarer som när jag skrev om Illusionen om Gud. Kanske blir det likadant igen: religion är svårt att kritisera. Låt mig poängtera att jag har synpunkter på religion som ligger i linje med ovanstående författare, det tänker jag inte sticka under stol med. För mig är det horribelt att sunda människor hänger upp sitt liv på en låtsaskompis, som dessutom är son till en ondsint, kvinnoförnedrande despot (dvs Gud). Nå, så länge de gör gott spelar det mig ingen roll att de inte tillskriver sig själva källan till godhet. De må å andra sidan ha synpunkter på, och finna det horribelt, att jag är barnsligt förtjust i trolleri, exempelvis. Det är helt okey. Jag har också goda vänner som är troende, och även om jag har synpunkter på rationaliteten i deras tro, och vad den tro de lever med faktiskt ställer till för elände runt om i världen totalt sett, bedömer jag dem utifrån vilka faktiska handlingar just de utövar. Utövar de gott, då finner jag de goda att umgås med, och vi behöver inte diskutera religion (eller mitt barnsliga intresse för trolleri). Jag förbehåller mig rätten att tro att godheten kommer från dem själva. Gör de ont, då är de icke mina vänner – oavsett om det är ondska i religionens namn eller ej. Min kritik av religion är således på en systematisk och intellektuell nivå, inte på en känslomässig och personlig nivå. Om du tänker kommentera, håll då detta i minnet.

Jag ger Sam Harris 5 påsar förnuft av 5 möjliga. Jag tycker absolut att du skall läsa den, SÄRSKILT om du är troende.

Har just läst klart Kevin Hogans Science of Influence. Boken benämns som en naturlig uppföljare till Cialdinis smått klassiska bok Påverkan. Emedan den senare är tämligen konkret, är Kevin Hogan luddig, lämnar mycket lösa trådar och frustration åt läsaren i sina texter. Det märks att texterna från Hogan – de har vuxit till imponerande antal – kommer till snabbt och rapsodiskt. Ett och annat guldkorn finns förstås, och hans research inom psykologifältet är under stundom intressant och spännande, men dessvärre ej konsekvent. Om man refererar forskning, bör man också kunna vara konsekvent med sina referenser, och visa sig tillförlitlig fullt ut. Detta lyckas inte Kevin Hogan med, titeln Science of Influence till trots. Här blandas referenser från forskning till egna uppfattningar, med kopplingar som ibland är såväl långsökta som otydliga. Den som vill lära sig grunderna för påverkan kan med tillförsikt välja bort boken till förmån för Cialdini. Betyg: 2 bokmärken av 5 möjliga.