I huvudet på Håkan Fleischer

Mina MKV-studenter var uppe på rummet idag (dvs de jag handlett i C-uppsatsen). Fick följande pris med följande text på skylten:

Håkan Fleischer
Världens bästa handledare
2009

Vad det värmer skönt! Det är kul att få positiv feedback, även när man ibland får ta till hårda nypor! Det var fantastiskt roligt att handleda Er!

Måndag och tisdag är hektiska dagar på HLK, fyllda av kärnverksamhet: att starta kurser! Idag startar Samtalsmetodik, där jag har omkring hälften av föreläsningarna, plus delar av examinationen. Första gången jag är inne på den i form av fristående kurs – jag är däremot alltid inne på Lärarprogrammet och håller i föreläsningarna på Läraren i dialog. Imorgon börjar Konsten att tala, min retorikkurs. Fler anmälda än på länge – riktigt, riktigt roligt ska det bli!

Planerar också för kommande kurser: I höst drar Konsten att tala II igång, samt Dialog, coaching och personlig utveckling. Har precis öppnat en kartong från Studentlitteratur med 18 böcker som alla slåss om att bli kurslitteratur på nämnda kurser.

Nu gäller det att hålla energin uppe!

När jag håller föreläsningar om web 2.0 och lärande, är många lärare skeptiska. Än värre, somliga är direkt rädda för att prova nya sätt att använda Internet på. Lägg därmed till meningen ”och avancerade datorer till det här har ju ungarna redan med sig in i klassrummet – nämligen mobiltelefonerna”, ja, då blir det ofta mummel i salen. Mobiltelefoner skall ju av ren princip bannlysas enligt de allra flesta lärare.

Nå. Utmana dig själv lite! Här följer en bra presentation med goda argument om nyttan och hur du kommer igång med att använda sociala medier för lärande. Det mesta är tillämpligt i Sverige, även om en del är mer riktat mot verksamma på andra sidan Atlanten.

En lika stor del som att framföra sina tankar och idéer på ett övertygande sätt, är att organisera tankar och idéer dessförinnan. Nu när vi i stort sett ständigt är uppkopplade via bärbara datorer, netbooks och mobiltelefoner, finns fantastiska möjligheter att ta vara på de där idéerna som alltid dyker upp vid olägliga tillfällen. Visst fungerar det fortfarande utmärkt att ha ett anteckningsblock i fickan, men varför inte följa med teknikens utveckling? Och, med flera av nedanstående verktyg är det dessutom möjligt att dela på anteckningarna, vilket också gör att det är att tänka på som en pedagogisk resurs. 10 verktyg som låter dig göra just detta:

1. Evernote. Kraftfullt verktyg låter dig spara bilder du tar med mobilen, och text. Du kan klippa material direkt från nätet, använda via datorn eller mobiltelefonen.
2. Google Notebook. Anteckningsblock som också har tillgång till Google sök, bokmärken osv.
3. Zoho Notebook. Anteckningsblock som låter dig integrera ljud, video, html-kod, filer med mera. Konkurrent till Google apps.
4. UberNote. Ännu ett anteckningsblock, som låter dig maila eller skicka anteckningar via msn. Tillgång via datorn eller mobiltelefon.
5. WebAsyst Notes. Anteckningar som kan organiseras i mappar och delas med andra.
6. Notefish. Spara innehåll från webben, organisera och dela anteckningarna med andra.
7. Luminotes. Beskrivs som en personlig wiki-anteckningsbok. Du skapar anteckningar, som sedan länkas samman och organiseras i ett enkelt och snyggt gränssnitt.
8. FruitNotes. Anteckningsbok som tillåter att man ringer från mobilen och laddar upp ‘ljudnotereringar’. Tar också emot foton och videor, med möjlighet att dela materialet med andra.
9. Wridea. Anteckningsblock med kategoriseringssystem.
10. Net Notes. Ett tillägg i Firefox som låter dig spara anteckningar om webbsidor i dina bokmärken. Smart!!

Testade idag min Papershow för första gången. Papershow är, förenklat uttryckt, en digital whiteboard, där ritytan är ett a4-papper, som man skriver på med en bläckpenna. Från pappret styr man också sin presentation. På företagets hemsida finns gott om presentationsfilmer.

Kort sagt fungerar det så här: Pappret du skriver på är ett (dyrt) specialpapper, med en mängd små prickar tryckt på det i ett oregelbundet mönster. Pennan du skriver med, har en liten kamera inbyggd, som läser av det oregelbundna mönstret av prickar. Informationen från pennan skickas till datorn via blåtand, som tolkar informationen och skriver på tavlan (det vill säga på en bild projicerad i vanlig ordning).

Jag tyckte det var väldigt smidigt att använda. Jag hade skrivit ut min presentation på specialpappret, och kunde därifrån styra hela presentationen genom att med pennan markera vilken bild jag ville visa. Jag fyllde också i anteckningar på powerpointen, så jag fick en kombination av whiteboard och powerpoint. När presentationen var slut, lät jag programmet skapa en pdf-fil, som sedan distribuerades till deltagarna, med alla anteckningar på.

Pennan fungerar alltså med blåtand, och allt är inbyggt i den usb-dongel som kopplas till datorn. Systemet är plug and play, och datorn behöver inte ha blåtand – det sitter i dongeln. Pennan är skön att skriva med, och pedagogiken blir absolut lyft genom interaktiva presentationer med lite träning.

Med hjälp av Papershow finns verkligen förutsättningar att genomföra goda presentationer i enlighet med mina idéer i artikeln Death by PowerPoint.

Jag ger prylen 4 solar av 5 möjliga. Lösningen är grym, dock är pappret förhållandevis dyrt. Prylen kostar 1495, och finns att köpa i välsorterade kontorsbutiker.

Andra bloggar om produkten:

TechnoEsq

Assistive Technology

av alla glada tillrop som kommer till mig via mail efter mina föreläsningar i veckan. Tack vänner, det värmer, och gör att jag kan tillåta mig att vara hysteriskt trött efter att ha pratat oavbrutet i flera dagar…

Just nu är det forskarutbildningskurser som gäller, och därefter några veckor ägnat åt min egen forskning.  Vilken otrolig förmån att få arbeta med det man tycker är riktigt kul!

Ser i dagens aftonblad en artikel om läxläsning. Föräldrar av idag har svårt att hjälpa sina barn med sina läxor, det tycks uppenbart. Min erfarenhet – dock ej forskningsbaserad – är att det inte bara är i de högre utbildningsåren som problemen hopar sig, utan även när eleven är ung och går i första eller andra klass. Frågan handlar kanske inte så mycket om innehållet i läxan, som förmågan att motiver och göra läxläsandet roligt.Grundproblematiken som jag ser runt omkring mig tycks vara att man inte riktigt förstår den värld barnet lever i.

Är det så att avståndet mellan skola, barn och föräldrar har ökat? I dylika fall är förslaget bra – att låta skolan arrangera läxhjälps-hjälp. Min fråga är om inte den nya tekniken, web 2.0, dessutom kan bidra till att samla lärare, föräldrar och elever tätare kring skolarbetet. Kanske är det en utopi, kanske är den mest tillgänglig när det gäller lite äldre elever. Men ändå. Om eleverna skriver sina artiklar på Wikipedia, är deras arbetsprocess hela tiden synlig för föräldrarna som kan slänga ett öga då och då på skärmen på jobbet, för att se hur processen fortskrider för sitt barn. Föräldern kan se hur elevens sociala bokmärken (exempelvis via Delicious) växer fram, och hjälpa till så snart frågor uppstår (eftersom föräldern naturligtvis prenumererar på elevens rss-flöde). Föräldern är för övrigt också väl informerad om vad som händer i skolan i en värld där web 2.0 används fullt ut – på sin personligt utformade nätsida (via exempelvis pagesflakes) som alltid är startsida på jobbdatorn  finns en ruta där skolans senaste information finns representerad (tillsammans med annan information om arbetet, kalender, mail etcetera).

Jag håller med författarinnan om att läxhjälps-hjälp är nödvändigt. Jag tror också att ett närmande mellan vuxenkultur och ungdomskultur är nödvändigt för att skapa de bryggor som kännetecknar ett handledande föräldrarskap. Om föräldrar inte ens förstår vad det roliga med att spela playstation är, hur skall de då kunna koppla samman denna (del av) ungdomskulturen till lärandemål? Modern teknologi som web 2.0 vara en av flera komponenter.

/Håkan Fleischer, doktorand i lärande.

Att använda wikis för lärande är både nytt och inte. Inte, på så vis att studenter och elever under lång tid har använt wikipedia som uppslagsverk. Olika utbildare har olika förhållningssätt till detta. Å ena sidan kanske man kan lita på innehållet mer i ett traditionellt uppslagsverk, å andra sidan visar ju faktiskt undersökningar att wikipedias är lika korrekta som exempelvis Encyclopedia Brittanica.

Hur som helst, det är nytt (för en del) när det gällar att inte att söka information på wikipedia, utan att som pedagogiskt hjälpmedel också skapa wikis. Det är ganska enkelt att skapa wikis, själv lärde jag mig den mycket enkla formateringen på cirka fem minuter. Jag tänker mig att elever i skolan kan samarbeta kring ett ämnesområde och forma en gemensam wiki. Wikin är alltså lämplig att använda när flera personer skall skapa ett innehåll tillgängliggjort för en stor massa!

Förutom en kumulativ kunskapsutveckling, tror jag att gemensamt wiki-skapande också lär elever att samarbeta, de lär sig vikten av nätverk, de undersöker, reagerar och reflekterar över språkanvändning, med mera. Wikis är helt enkelt ett sätt att bedriva undervisning som ger väldigt goda sidoeffekter!

Generellt kan man starta en wiki på tre sätt:

1. Via farmade tjänster, det vill säga där inget behöver installeras på någon server – allting finns redan förberett. En sådan tjänst är Wikispaces.com. Genom att använda en sådan tjänst behövs inga programmeringskunskaper.
2. Vill man ha mer kontroll över sin wiki, och har lite grundläggande kunskaper om hur databaser på nätet fungerar, kan man installera på egen server. Ett exempel på användbart och gratis gränssnitt är Mediawiki.
3. Kanske man vill hålla wikin lokal, det vill säga på ett intranet, eller kanske till och med bara på en dator (eller ett usb-stick). I så fall är Instiki en möjlighet.

Jag såg också en möjlighet att använda Iphone eller Ipod Touch som server för wikin via Wikiserver, vilken jag dock inte provat själv.

Vilken lösning ni än väljer, prova att gemensamt göra en Wiki. Det är kul, och sidoeffekterna är garanterat många!

Bråda tider, en del avslutningar denna vecka. Avslutade idag Läraren i dialog, som kan sägas vara samtalsmetodik med inriktning mot lärare. Har kört samtalsprocessen med lyssnande och hyfsat aktiva studenter. Ikväll avslutning på konsten att tala – ska bli roligt att lyssna på vad de skrivit om. På torsdag avslutar jag coachingen av talängsliga. Idag sparkar jag också igång datainsamlingen till mitt forskningsprojekt om bloggstöd vid högskolestudier. Kuligt. Har också vid sittande fikabord konstruerat schema till forskarutbildningskursen om intervjuteknik. Kommer bli jättebra. Frugan har haft filminspelning och var hyfsat nöjd – så visade sig att allt var tvunget att tas om. Well. Det verkar gått bra. En vanlig dag på jobbet således.

Just nu: Vila mellan varven. Utan minsta dåligt samvete. Ikväll: The mentalist och Hells Kitchen. Man blir snabbt traditionsbunden, märker jag.

Jag gjorde en ego-googling efter inrådan från min kollega. Det visar sig att i nr 5, 2008 av Datorn i utbildningen, finns min föreläsning från Kunskapsepidemin citerad. Författaren lyssnade på mitt anförande om lärande i en postmodern värld, och har tolkat innehållet som följer:

Håkan Fleischer, doktorand i lärande och med en bakgrund som filosofie magister i medie- och kom- munikationsvetenskap, var mitt första val. Inget dåligt val, visade det sig. Föreläsningen bjöd nyfikenhet, ahaupplevelser, skåpmat och även någon irritation. Där avslöjades eventuellt min lärstil. Fleischer gav ett historiskt perspektiv på det postmoderna lärandet eller det digitaliserade lärandet. Vi måste förstå den postmoderna/digitaliserade världen för att förstå våra elever. Förstår vi inte hur annorlunda de fungerar i sitt lärande blir det svårt för oss att anpassa undervisningen.

Den digitala eleven är van vid många snabba källor. Multitasking är naturligt. Eleven vill arbeta multimedialt – text är tråkigt. Hon eller han vill lära sig ’just in time’ eller till och med ’just in case’, det vill säga när behovet uppstår. Varför måste jag veta vad ett verb är, undrar den digitale.

Fleischer irriterar mig genom att fråga om detta innebär skolans död, nu när varenda unge kan ta reda på det den behöver med ett par snabba klick via webben. Hm, tänker jag, har han månne besökt en skola nyligen och sett vilka vetgiriga elever som flockas framför datorerna sökandes nyttig kunskap när inte någon lärare ställt något särskilt krav?

På min skola är det huvudsakligen Youtube som gäller just nu när eleverna har fri tillgång till datorerna. Nu är detta inte ett angrepp på Youtube som jag gärna besöker själv. Jag vill bara påpeka att elever, precis som vilka andra människor som helst, av naturen kan vara lättjefulla eller procrastinerare, det vill säga vana att gärna skjuta upp saker till morgondagen. Den här texten är exempelvis skriven fem dagar efter deadline. Det är mänskligt.

Vilken kunskap skulle eleverna söka om skolan stängde? Varje samhälle har historiskt sett haft den skola som behövts för fortlevnad. Finns det ingen affär att handla i måste man lära sina barn att själva odla och så vidare.

Skolans stängning skulle kanske leda till ’survival of the fittest’, de som självmant skulle ta tag i saker och ting klarar sig som vanligt och de andra slås ut? Vilken typ av kunskap skulle dagens ungdomar anse sig behöva?

Det är  smickrande att bli citerad i Datorn i utbildningen, det är samtidigt beklämmande att författaren inte kontaktar den hon skriver om och så felaktigt citerar. I sådana fall skulle beklagliga misstag kunnat redas ut, och fakta hade kunnat presenterats på ett korrekt sätt i artikeln. För det första kritiserade jag skolan för att traditionellt vilja stimulera till Just-in-case-kunskaper, vilket alltså är något den postmoderna eleven INTE är intresserad av. Tvärtemot vad artikelförfattarinnan alltså påstår.

Detta är en bagatell. Vad som sedan kommer är emellertid en grov misstolkning av min föreläsning. Jag irriterar artikelförfattaren genom att ställa den retoriska frågan om detta snabba informationssamhälle innebär skolans död. Uppenbarligen uppfattade inte författarinnan att det var just en retorisk fråga. I artikeln ifrågasätts om jag varit ute och sett hur ungdomar flockas vid datorn, sökandes kunskap när läraren inte gett specifika instruktioner. Det är just det jag har, och det är just det jag är ute efter. Skolans roll måste omformas för att passa dessa förutsättningar, elevers strategier och taktiker att söka kunskap är nu helt annorlunda jämfört med tidigare. Poängen med den retoriska frågan om skolans  död, är alltså att såväl lärarrollen som skolan som institution måste omformas.

Skolan har en alltjämt viktig uppgift att fylla i det googliserade samhället. Läraren måste snarare än att förmedla kunskap vara en mentor i sökandet efter densamma. läraren måste bistå med såväl kritiskt tänkande som kreativitet. En alltmer central aspekt av den sociala webben är lärarens undervisning i kommunikationens villkor på nätet. Läraren och skolan må i sin traditionella uppgift vara i gungning, men att därtill tolka den retoriska frågan bokstavligt tyder mest på ett bristfälligt lyssnande.

En god föreläsning uppmuntrar, rör om, irriterar och skapar nyfikenhet. Jag tycker det är bra – dock under förutsättning att det sker utifrån en rimlig tolkning av innehållet.