Forskning om 1-1. Företagande och undervisning om retorik, samtalsmetodik och personlig utveckling.
Aftonbladet har, i likhet med exempelvis DN och SvD släppt en app för Ipad. Tidningen har de vanliga funktionerna – ladda ner tidningen, bläddra snyggt och prydligt, extramaterial som bildspel och video. Funkar ganska bra vid en mycket snabb koll.
Appen är gratis och laddas ner från Itunes
På måndag och onsdag håller jag och Ulli Samuelsson en föreläsning på temat Formellt och informellt lärande i digitala miljöer. Jag hade planer på att ifrågasätta huruvida teknik i klassrummet alltid handlar om teknik? Jag tror nämligen att nyckeln för att lyckas med ett modernt (eller kanske snarare postmodernt) lärande, må så vara i en IT-tät miljö, är att odla attityder hos lärare. Visst, det är attityder som väldigt lätt understöds av IT, men som på inga sätt är en naturlig följd av att få en laptop i knät. Attityderna som enligt mitt förmenande behövs i skola präglas av tre saker: Aktivitet/kreativitet, Dynamik och förmåga att bygga Nätverk.
För det första måste läraren bli aktiv i sitt umgänge med elever, och andra signifikanta personer i sin omgivning. Sinnebilden av fröken som sitter vid katedern och låter barnen komma fram med sina böcker i kö för att få hjälp, är för mig upplöst i atomer. Läraren måste vara aktiv i sin kommunikation med eleverna, förse dem med ständigt material, redan innan materialet är svar på en fråga. Att vara aktiv innebär också att våga prova nya idéer, och därmed – till många lärares fasa – överge gamla käpphästar (läraryrket ÄR ett käpphästyrke). Det hänger naturligtvis ihop med den andra attityden, att vara dynamisk. Som framgångsrik lärare måste man våga vara kortsiktig, och pröva nya idéer. Jag tror på fullaste allvar att den lärare som vet exakt vad som kommer hända om tre månader i undervisningen pga långsiktig planering, sannolikt lyckas sämre än den som låter vad som händer om tre månader bero på vad som händer de närmaste två veckorna, under förutsättning att undervisningen präglas av aktivitet/kreativitet. Detta resonemang kan tyckas provocerande till en början, men jag håller med ursprungsmannen – Troed Troedson – om detta till fullo. Den tredje attityden som måste odlas handlar om att samverkan är av godo. De allra flesta lärare skriver under på att de samverkar med sina kollegor. Handen på hjärtat, är inte detta på ett ganska ytligt dock? Jag menar att alla lärare aktivt och dynamiskt ständigt måste arbeta för att utöka sitt personliga lärande nätverk. Detta sker naturligtvis kollegialt, men också via nätet.
Varifrån kommer dessa nödvändiga attityder – aktivitet/kreativitet, dynamik och samverkande – ifrån? Det finns många infallsvinklar och många svar på den frågan. Eftersom jag skall relatera detta till lärande i digitala tider kommer jag uppehålla mig kring tre trender av många inom området: Att vi blir alltmer mobila, att lärresurser blir alltmer öppna och, som ett jordnära och praktiskt exempel, att e-boken kommer med stormsteg. Här ligger för övrigt Jönköpings Kommun långt framme, som har rullat ett projekt kring läsplattor under några års tid. Det här är naturligtvis enbart nedslag i den verklighet vi redan lever i. Jag anser dock att dessa tre, bland andra, trender utmanar läraryrket att anta just de tre angivna attityderna.Frågan är hur man då gör?
Ett vanligt svar är att starta en till en projekt, det vill säga en dator per elev och lärare. Eftersom jag forskar på just det här området, vill jag förhålla mig hyfsat neutral till fenomenet. Dock kan sägas, att enligt den forskningsöversikt jag nu skriver på är det tunnsått (med några undantag) med forskning som visar att de mätbara konsekvenserna, exempelvis i termer av betyg, över huvud taget finns. Däremot ökar elevers motivation med hjälp av datorer, och de blir duktigare på att skriva och att presentera. Nå, detta torde vara ganska självklara resultat av att ha en dator tillgänglig hela arbetsdagar, om man förväntas använda den. Forskningen visar också att lärarnas IT-kompetens ökar (vilket också torde vara självklart). Några intressanta forskningsrapporter visar däremot att skolans situering och förberedelser (varav aktivt attitydarbete är en komponent) är nycklar för att lyckas med en till en projekt. En intressant utvecklingslinje i USA, som ju är den här typen av projekts moderland, är att en hel del skolor nu lägger ned sina en till en projekt, av anledningen att det kostar en farlig massa pengar, och att skolan inte ser någon verklig nytta.De vill hellre satsa pengarna på duktiga lärare.
Så, teknik i klassrummet handlar inte alltid om teknik. Att möta samhällets trender och utveckling genom att starta ett en till en projekt är ingen lösning på hur frågan om hur skolan skall möta samhällets skilda krav. Det kan vara ett steg på vägen, men utan att odla personalens attityder i termer av aktivitet/kreativitet, dynamik och nätverksskapande är tekniken i klassrummet verkningslös, och kanske till och med hämmande. Om detta tänker jag tala på måndag och onsdag.
Så var det det här med tobleronepolitiken, ett nytt ord alliansen har hittat på enligt artikel i Aftonbladet. Kort sagt är handlar det om den borgeliga regeringens angrepp på oppositionens politik som, enligt deras utsago, går ut på att:
Vi kan inte bedriva Tobleronepolitik, bara låna och sätta allting på krita för att sedan låta någon annan betala.
Det är väl ingen hemlighet att alliansen är skickliga på (eller rättare sagt deras väl betalda pr-byråer) att välja ut nyckelord att använda i debatter och intervjuer. Det är heller ingen hemlighet att de faktiskt har avsevärt mycket mer pengar att lägga på dylik verksamhet, och kontakter att utnytta. Faktum är att de är väldigt duktiga på att inte bara hitta nyckelord, utan också att använda dem konsekvent, så att de sätter sig, vilket man får ge någon slags knepig beröm för. Allra oftast gör man det kring de positiva saker man vill framhålla i sin egen politik – varje polititiskt område får då sitt egna ”mini-mantra”.
Det märks tydligt att det går mot val – nu väljer man slagord även utifrån oppositionens politik, och än värre, också utifrån dess företrädares tidigare förehavanden. Det är naturligtvis ingen slump att begreppet toblerone-politik nämns av ett flertal borgeliga politiker idag. Det är effektivt, och sätter sig. Om begreppet är tänkt att användas som ett nyckelord, är det djärvt. Själv skulle jag inte våga det, då det kan ge bakslag, men alldeles sannolikt har en pr-byrå gjort en avsevärt mycket mer djupgående analys än vad jag klarar ut.
Min personliga gissning är i alla fall att vi kommer få se mer av den varan, och jag tror inte – som Ett hjärta rött - att skälet till utspelat är att de borgeliga argumenten är slut. Begreppet är lanserat alltför tidigt för det. Etiskt korrekt? Högst tveksamt. Retoriskt effektivt? Ja (med risk för bakslag). Det lär bli en ful valrörelse.
Så här kommenterar Mona Sahlin händelsen i SvD
– Jag tycker att det tyder på dålig respekt och framförallt på en desperation från en regering som har misslyckats med sin egen politik. Då använder man den här typen av argument, det tycker jag är tragiskt.
Andra bloggare om den här artikeln: Ett hjärta rött, Magnus Andersson, Jinge
Kikade in på SvD och såg vi är på väg mot ett förbud av det så kallade Köttklistret, och insåg att det är ett väldigt spännande exempel på den retoriska figuren perifras.
En perifras är en omdöpning, och syftar främst till att stimulera den behagande funktionen i talet. Istället för att säga ”moderaterna, centern, folkpartiet och kristdemokraterna”, döps denna saliga röra (nu blev bloggen politisk) till ”Allians för Sverige”. Bättre laddning och mer energi, inte sant? Usama bin Laden kan ju inte direkt beskrivas som en lustigkurre, men en poäng hade han i sina videofilmer från grottorna i Afganistan (?). Istället för att kalla George Bush d.y för just George Bush (som ju är hyfsat neutralt), döpte han om honom till ”Bush-sonen” (vilket är humor på hög nivå, med tanke på den forne presidentens faderskomplex) och ”Den lille mannen från Texas”.
Och nu laddas alltså ännu ett begrepp, nämligen enzymet Trombin, med hjälp av en perifras. Det känns hyfsat okey att det finns ett enzym som heter Trombin i kött – däremot känns det absolut INTE okey att vi har Köttklister i maten. Ändå är det samma sak. Där ser vi vilken kraft den retoriska figuren perifras har.
P.S även Aftonbladet, DN, Expressen och Metro har skrivit om nyheten.
Fadde, ni vet dörrvakten, har gjort stand-up comedy i Aschbergs program på Tv8. Sannolikt, och förhoppningsvis, har programmet inte alltför många tittare.
Fadde gör alla fel i boken, och är helt enkelt allt annat än rolig. Det första tipset för den som vill skriva stand-up är: humor är inte historier. Andra tipset: humor är inte historier. Tredje tipset: humor är inte historier. Lägg därtill en näst intill osannolikt dålig tajming och en personlighet med mindre utstrålning än en smurf, så får ni kontentan av Faddes premiär inom stand-up. Det enda positiva med Faddes försök till komik är att jag nu i alla fall vet att jag är skickligare än en person i den konsten i landet. Nedan kommer klippet: själv orkade jag inte masa mig igenom hela, det var så bedrövligt pinsamt.
Tack till @JohnHoudi för tipset om Faddes premiär!
Sitter och klurar febrilt på hur man får koll på hur många som faktiskt prenumererar på ens rss-flöde på bloggen. Någon som har en god idé?
Edit: Twitter är fantastiskt. Postade en förfrågan om mitt problem, och fick efter 2 minuter hjälp av den alltid lika charmerande @peterdalle. Fick efter en stund förslag på lösning även av @annakolmodin. Vad lösningen blev? En prenumeration på Feedburner. Tack!
Hittade följande bild idag på SvD, och den anses redan vara en klassiker.
Jag är dålig på retorisk analys av bilder, men jag triggas av den här. Som amatörfotograf tillåta mig att tycka om den: den är snyggt utförd, näst intill målerisk.
Jag gör min egen amatörmässiga retoriska analys:
Dess syfte (som ju är logos-baserat) är att signalera: nu drar vi igång kampen om vem som skall styra Sverige. Bilden är iscensatt av SvD:s bildredaktion, och tagen (troligen) i Rosenbad. Budskapet signalerar två lag. Avståndet mellan de två statsministerkandidaterna är symboliskt stort: här skall inte råda någon tvekan om vilket lag väljarens röst är lagd på. Bildens komposition leder näst intill aktivt bort tanken från 7 representerade partier till två.
Så långt ett tydligt logos i bilden. Bildens etos kommer till uttryck i bland annat skillnaden i klädsel mellan de olika lagen. Männen i det borgeliga blocket har samtliga slips, vilket ingen av männen i det rödgröna blocket har. Maud Olofsson har enfärgad dräkt, vilket får anses vara mer strikt än Maria Wetterstrands och Mona Sahlins flerfärgade dräkter (det vill säga kavaj och kjol i olika färg). Det borgeliga blockets representanter håller också sitt kroppsspråk på ett mer stelt och återhållsamt sätt än det rödgröna blocket: Peter Eriksson ser närmast uppsluppen ut, och Maria Wetterstrands framåtlutade pose ger ett vaket och flexibelt intryck. Även Lars Ohly ser mer bekväm ut än någon av männen i det borgeliga blocket, möjligen med undantag från Göran Hägglund. Mona Sahlins rosa väska i modern stil, som starkt skiljer sig från den förväntade statsmannamässiga portföljen, och bidrar till att förstärka uttrycket av ungdomlig kraft som möter sobert, återhållsam borgerlig politik.
Inramningen i bilden bidrar starkt till dess patos. I bakgrunden (på tavlan) vakar landsmarskalken Klas Fleming över församlingen. Settingen är en elegant miljö, avskalad, med vackra möbler i klassisk stil som enda komponent utöver de församlade politikerna. I bakgrunden i övre högra hörnet står en person, som håller sig lite i bakgrunden när Sveriges maktelit låter sig stå i fokus. Är det en person som visar respekt mot den pågående fotograferingen? Eller är det möjligen politikens mörka krafter (måhända Jimmie Åkesson) som lurar i kulisserna, redo att slänga sig in på scen? Apropå det, så förstärks just detta fokus genom en kraftig vinjettering: de yttre mörka kanterna bidrar till att tittaren sugs in i bilden, det är nästan som om en strålkastare lyser upp församlingen. Till sist bidrar den postmoderna tolkningen av en klassisk porträttsituation i samband med det närmast måleriska intrycket bildens efterbehandling fått till en högtidlig känsla.
Snyggt utfört, såväl i foto som i efterbearbetning!
Mer material från SvD: Huvudartikel om bilden, samt bildreportage om hur bilden kom till.
Man får onekligen en lite besk smak i munnen, när man läser i Aftonbladet om att lyxkryssare lägger till i jordskalvsdrabbade Haiti och släpper av turister för att ”sola, bada och köpa färglad konst”. 15 mil bort ligger uppåt 200.000 döda människor, oändligt mång fler lever i totalt kaos, allt medan blekfeta amerikaner ligger och solar på stranden. Bossen för lyxkryssaren säger ”Det var inte ett svårt val, när vi fick veta att Labadee inte drabbats”.
Som vanligt används ekonomin som argument. Tanken är att man hjälper befolkningen genom att pengar från turismen rullar in. Det är dock enbart ett argument enkom tillkommet för att skydda sitt kapitalistiska arsle, och för att dölja en totalt cynisk syn på människoliv. För hur hjälper glassätande turister det lilla barnet som förlorat båda sina föräldrar i katastrofen? Det lilla barnet som sitter vid en vägkant: hungrig, törstig, utsatt och förtvivlad, hur är det behjälpligt att cyniska turister lever livets glada dagar endast 15 mil bort, istället för att göra sitt yttersta i mänsklighetens namn, när man ändå är i området?
Jag brukar sällan svära här på bloggen men i det här fallet kan jag bara säga: Fy fan. Skäms.
När jag håller föreläsningar om web 2.0 och lärande, är många lärare skeptiska. Än värre, somliga är direkt rädda för att prova nya sätt att använda Internet på. Lägg därmed till meningen ”och avancerade datorer till det här har ju ungarna redan med sig in i klassrummet – nämligen mobiltelefonerna”, ja, då blir det ofta mummel i salen. Mobiltelefoner skall ju av ren princip bannlysas enligt de allra flesta lärare.
Nå. Utmana dig själv lite! Här följer en bra presentation med goda argument om nyttan och hur du kommer igång med att använda sociala medier för lärande. Det mesta är tillämpligt i Sverige, även om en del är mer riktat mot verksamma på andra sidan Atlanten.
Lätt osmakligt. Fastän marknadskommunikation inte riktigt är min bag, så måste jag ändå kommentera artikeln om att det spökar på Grand Hotell i Helsingborg. Ganska osmaklig marknadsföring – se till att få en artikel i aftonbladet om vackra flygvärdinnor som är utsatta för (manliga??) spöken som kastar dem ur sängarna, och vips ökar omsättningen. Så enkelt är det nog. Om det drar nya gäster? Jodå, det tror jag nog.
Taktiken är hyfsat genomtänkt. Eftersom Aftonbladet kliver över lik för bättre läsarsiffror, älskar de att snaska i dylika historier (istället för att ägna sig åt seriös journalistik). Därmed är det lätt att få gratis redaktionell reklam genom att tota ihop en historia. Utgångspunkten måste väl rimligen då vara att all pr är god pr? Jag är inte helt säker på att det förhåller sig så. Kanske Grand kunde vara en smula mer kreativa när det gäller sin marknadsföring?
Tack @Johnhoudi för tipset
