kommunikation

Tyvärr är många av oss alltför vana vid morot eller piska som motivationskraft, det vill säga straff eller belöning. ”Om du gör de här talen i boken, får du detta”. Eller: ”Om du inte gör det här, kommer tråkiga saker hända”. Detta känns igen sedan urminnestider: problemet är bara att det alltför sällan fungerar.

Det är nämligen så att morot eller piska fungerar utmärkt i de lägen där uppgiften är enkel och rutinartad. Det är mycket riktigt därför som det här motivationssystemet också var vanligt använt inom exempelvis den tillverkande industrin: gör så här många enheter, så får du så här mycket betalt. Problemet med morot eller piska-motivation är att skolan idag förbereder för en komplex värld, och kräver alltmer av eleven att fatta egna beslut, värdera källor och att vara kreativ, och då fungerar inte den här motivationskraften särskilt bra, visar aktuell forskning. Det beror på bland annat att siktet på belöningar gör att vi ”begränsar sikten”, och upprepade studier visar att personer presterar sämre i fråga om att lösa komplexa uppgifter när de blir utlovade en belöning, jämfört med om de inte får något utlovat alls. Kreativiteten och entreprenörsandan minskar. Märkligt, men ett faktum.

Skolan förbereder alltså i hög grad elever för en komplex och mångfacetterad värld, där egenskaper som kreativitet och entreprenörskap premieras. Det är då bättre att stimulera till inre motivation. Vad är då inre motivation?

När jag föreläser om motivation och drivkraft, brukar jag utgå från att inre motivation bygger på tre ben.

För det första byggs inre motivation av en känsla av autonomi. Detta kallar exempelvis Peter Gärdenfors för kontroll, vilket inte är helt tokigt. Det finns fyra saker i skolan vi helt eller delvis kan låta eleverna ha kontroll över. Eleven kan erbjudas möjlighet att styra sin tid, dvs själva avgöra när de gör vilka uppgifter. De kan också erbjudas kontroll över uppgiftens innehåll i sig – vilket kräver en tydlighet om vilket mål eleven skall orientera sig emot. Eleven kan också erbjudas autonomi i fråga om teknik – det vill säga det sätt (hur-frågan) som uppgiften skall lösas. Eleven kan också bli erbjuden autonomi i fråga om huruvida vilka man vill arbeta med för att lösa uppgiften (eller om man hellre vill jobba själv, som jag alltid ville). Jag är medveten om att alla uppgifter i skolan inte kan erbjuda eleven fullständig kontroll – men visst är det något att sträva efter? Att känna att man kontrollerar sin verklighet skapar motivation. Det är också så att olika elever triggar på olika aspekter av autonomi. För mig är valfrihet att välja tid – när jag gör saker – och team – vilka jag jobbar med – helt centrala. De andra aspekterna av autonomi triggar mig inte lika mycket.

För det andra byggs inre motivation upp med hjälp av en känsla av bemästrande. När jag föreläser om detta, brukar jag ta upp två aspekter. Den första aspekten av bemästrande har med en inställning att göra, som vi måste fostra hos eleverna. Den handlar om den ädla konsten att se lektioner, och inte misslyckanden. Det är viktigt att förstå att god motivation handlar om en inställning, där vi inte slås ned av att vägen mot målet inte är spikrak. Här gäller det för läraren att ta vara på elevernas upplevelse av flow helt enkelt, och att också har förmåga att styra in mot flow. Den andra aspekten av bemästrandet gäller lärarens förmåga att odla uthållighet. Genom att uthålligt arbeta även när det är tungt når vi en stark motivation. Detta gäller att stödja för lärare.

Den tredje aspekten av inre motivation har med uppfyllandet av ett grundläggande värde att göra. Alla människor har ett grundläggande värde som driver oss. För några är det att tjäna pengar, för andra att känna trygghet, åter andra att vara äventyrlig. För mig är det grundläggande värdet att bli bekräftad (därav mitt arbete med föreläsningar och underhållning). Här är det viktigt att förstå att inget grundläggande värde är hierariskt överordnat något annat, inget är ont eller gott i sig, utan det handlar om hur det används. Det betyder, i sin tur, att alla människors handlingar i grund och botten är goda i åtminstone någon mening, men måhända felriktade. Alltså: det gäller för pedagogen att i samtal förstå och se det enskilda barnet, undersöka vilket grundläggande värde som driver dem. Prata om det som är roligt, som personen i fråga gör glatt, ledigt och med stor motivation. Fråga varför man gör så. Fråga varför igen. Och igen. Och igen. Till slut kokar det ner till det grundläggande värdet. Prova med dig själv så får du se! Att motivera enligt denna tredje aspekt blir sedan en smal sak: koppla samman skolarbetet med det grundläggande värdet. Det betyder exempelvis att om någon skall motivera mig att göra ett jobb, hjälper det inte att berätta hur mycket jag kommer tjäna på det, eller vilket coolt äventyr det kommer innebära. För att motivera mig får man ge livfulla beskrivningar av hur folk kommer bekräfta mig: klappa mig på axeln, ge stående ovationer, skriva insändare. Etcetera. Fundera på det. De saker i livet som du gör allra villigast, bottnar i ett eller kanske två grundläggande värden som driver dig.

Så, för att skapa motivation i skolan behövs följande:

Förstå om det är en enkel eller komplex uppgift som ligger framför barnet. Om den är enkel till sin struktur – kan belöningsmotivation användas (men måste inte). Om den är komplex, vilket ju faktiskt är vanligare i skolan, avväg då hurvida du kan stärka motivationen genom

• Öka autonomin
• Öka/skapa/bevara känsla av bemästrande
• Koppla uppgiften till elevens grundläggande värde, vilket gör den meningsfull på djupet, och inte bara ytligt.