I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

Filosofi

Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.0 and Knowledge Formation

Har under sommaren fått mycket positiva besked angående min artikel med titeln ”Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.o and Knowledge Formation”: den kommer att publiceras i Education Inquiry, Vol 2 No 3, September 2011. Läs artikelns abstract.

Tidskriften är Open Access, vilket innebär att det är bara att ladda ner den från tidskriftens hemsida. Helt i linje med artikelns anda:-). Om du vill få ett mail så snart den är publicerad, använd mitt kontaktformulär. På så vis kommer du garanterat vara först med att läsa artikeln!

 

Ville betala mer i skatt

En privatperson har uppgett att han (eller hon) ville betala 1.500 kr extra i skatt i sin inkomstdeklaration, ett yrkande som dock avslogs. Så här motiverades önskan enligt Svenska Freds- och skiljedomsföreningen:

”Räknat per capita var Sverige världens största vapenexportör förra året. Våra vapen används på alla befolkade kontinenter. Med dem hotas, lemlästas och dödas människor. Varje dag. Året runt. Jag skriver våra vapen eftersom det ju faktiskt är vad det är. I det här är både du och jag medskyldiga. Utan vårt tysta medgivande skulle exporten upphöra idag.

Du och jag säljer, i likhet med alla andra svenskar, vapen för 1500 kronor per år. De intjänade pengarna lägger vi sen på att köpa sjukvård, utbildning och infrastruktur. Det är min övertygelse att vi kan klara att betala för allt det utan att fläcka våra händer med blod. Jag anhåller därför om att få betala 1500 kr mer i skatt”

Så här svarar Skatteverket:

En vacker historia. Tänkvärd. Tack till Svenska Freds för tipset!

Om att nå mål

Japp. Har stått still länge nu, men idag visade idogt och envist arbete resultat. Har ramlat ned från en platå jag varit på länge, och nu har jag totalt tappat 9,5 kg. Känns skönt, eftersom detta är trots en mindre Sverigeturné senaste veckan, med extra utmaningar att hålla dieten.

För att nå ett mål man sätter upp är det väldigt viktigt att man också kan skapa en tydlig och levande bild av målet, annars är målsättningen i sig bara en intellektuell lek. Det vill säga, du måste se dig själv framme vid målet: Vad gör jag när jag är där, vilken energi har jag, vilka nya vanor har jag, hurdan är min utstrålning. Etcetera. Det är också viktigt att repetera målbilden varje dag, och försöka känna in känslan i den. Varför misslyckas så många med sina nyårslöften? Ett skäl är att målbilden bara repeteras en gång om året. Den är dessutom liksom tilluddad av champagne-yra. Om du istället repeterar din målbild varje dag, hur många gånger större är chansen att du tar dig framåt då?

Som hjälp på traven är det också centralt att koppla målbilden till de värden som är drivande just för dig. Ställ dig helt enkelt frågan: vad är det som motiverar mig? Det är olika för olika personer: en del personer motiveras av pengar, andra av uppmärksamhet, makt, trygghet, äventyr, vänskap eller annat. Genom att koppla ihop målbilden med ditt grundläggande värde – det som driver dig framåt – skapas en väldigt stark motivationskraft. Bilden av hur jag uppfyller mitt värde repeterar jag varje dag.

För att nå mål är det också viktigt att man kan tänka sig in i de nya roller man kan anta – det gör själva känslan av vägen till måluppfyllelsen väldigt konkret! Efter att du jobbat fram din målbild som du kan leva dig in i och som är känslomässigt laddad, samt kopplad till ett värde som driver dig framåt, konstruerar du tre roller som du antar när du nått målet. Det kan vara rollen som lekfull pappa, rollen som oövervinnerlig föreläsare eller annat. Detta för att ytterligare stärka bilden, och göra dem verkligt konkreta och angelägna. Efter detta – nu vet din hjärna EXAKT vart du är på väg – identifierar du de resurser du behöver för att nå målet. Det kan handla om att läsa en bok, om att gå en kurs, att köpa gymnastikkurs, eller ha träningssällskap. Vad som helst, lista det du behöver.

Nu, först på slutet av processen, skapar du ditt ettårsmål! När du följer den här utvecklingen, hur är då ditt liv om ett år? Sedan formulerar du ett mål för de närmaste 90 dagarna, samt den kommande månaden. Mål är inte skrivna i sten, de både kan och bör förändras över tid. När du vet exakt vart du skall nå med dina roller och att du är på väg mot den övergripande målbilden, blir det en smal sak att skapa veckomål, som ju också blir till praktiska handlingar att vidta för att komma framåt. För mig handlar det om att jag påminner mig om min slutliga målbild, mitt ettårsmål och mitt 90 dagarsmål VARJE dag under några minuter (jag visualiserar helt enkelt). Jag bestämmer också vecka för vecka – när det gäller viktminskning – hur mycket jag ska äta av kolhydrater, fett och proteiner. Jag vet också exakt hur mycket jag skall motionera.

Den som är utan riktningsvisare, kan knappast veta om han går framåt eller ej.

En besk smak i munnen

Man får onekligen en lite besk smak i munnen, när man läser i Aftonbladet om att lyxkryssare lägger till i jordskalvsdrabbade Haiti och släpper av turister för att ”sola, bada och köpa färglad konst”. 15 mil bort ligger uppåt 200.000 döda människor, oändligt mång fler lever i totalt kaos, allt medan blekfeta amerikaner ligger och solar på stranden. Bossen för lyxkryssaren säger ”Det var inte ett svårt val, när vi fick veta att Labadee inte drabbats”.

Som vanligt används ekonomin som argument. Tanken är att man hjälper befolkningen genom att pengar från turismen rullar in. Det är dock enbart ett argument enkom tillkommet för att skydda sitt kapitalistiska arsle, och för att dölja en totalt cynisk syn på människoliv. För hur hjälper glassätande turister det lilla barnet som förlorat båda sina föräldrar i katastrofen? Det lilla barnet som sitter vid en vägkant: hungrig, törstig, utsatt och förtvivlad, hur är det behjälpligt att cyniska turister lever livets glada dagar endast 15 mil bort, istället för att göra sitt yttersta i mänsklighetens namn, när man ändå är i området?

Jag brukar sällan svära här på bloggen men i det här fallet kan jag bara säga: Fy fan. Skäms.

Just läst: Letter to a Christian Nation

sam harris, letter to a christian nation, religion, religionskritikHar just läst ut Letter to a Christian Nation av Sam Harris. Boken finns också på svenska med den föga förvånande titeln Brev till en kristen nation. En angelägen bok om religionens avigsidor, och om spänningen mellan vetenskap och religion. Särskilt intressant finner jag avsnitten om moral, och den logiska bevisningen av att en god moral härstammar från människan, och inte från Gud. Väldigt tänkvärt. Det förfelar inte troende människor som gör gott: det är bara det att de tolkat KÄLLAN för godheten de sprider omkring sig fel som jag ser det. Låt mig återupprepa: jag uppfattar inte troende människor som onda, även om jag anser att religionen i sig är ond.

Författaren gör också upp med andra aspekter av religion, som tilltalar mig. Slutsatsen kring Teodicé-problemet är slående, och än bättre, också logiskt. Om Gud är god, allsmäktig och allvetande, kan lidandet i världen enkom bero på något av följande: Antingen är premissen att Gud är allsmäktig och allvetande falsk, det vill säga han är inte alls omnipotent, utan snarare impotent. Den andra rimliga slutsatsen, om han nu verkligen vore omnipotent, och ändå låter ondskan frodas bland människor, är att han är ond. Ingetdera verkar vara något att tillbe, om ni frågar mig.

Vidare är uppgörelsen med den så kallade intelligenta designen (som är mer på ropet i USA än i Sverige, än så länge)  trivsam, väl underbyggd och underhållande.

Boken är kort och låter sig läsas på några timmar. Den är riktad mot USA, där 87% av befolkningen uppger att de är troende. Icke desto mindre är det en allmän kritik av religion i termer av den faktiska ondska och omoral densamma sprider. Den skall inte betraktas som en komplett religionskritik, till detta finns andra böcker, exempelvis utmärkta Illusionen om Gud av Dawkins som jag skrivit om tidigare.

Till sist vill jag göra ett tillägg. Aldrig förr har jag fått så många kommentarer som när jag skrev om Illusionen om Gud. Kanske blir det likadant igen: religion är svårt att kritisera. Låt mig poängtera att jag har synpunkter på religion som ligger i linje med ovanstående författare, det tänker jag inte sticka under stol med. För mig är det horribelt att sunda människor hänger upp sitt liv på en låtsaskompis, som dessutom är son till en ondsint, kvinnoförnedrande despot (dvs Gud). Nå, så länge de gör gott spelar det mig ingen roll att de inte tillskriver sig själva källan till godhet. De må å andra sidan ha synpunkter på, och finna det horribelt, att jag är barnsligt förtjust i trolleri, exempelvis. Det är helt okey. Jag har också goda vänner som är troende, och även om jag har synpunkter på rationaliteten i deras tro, och vad den tro de lever med faktiskt ställer till för elände runt om i världen totalt sett, bedömer jag dem utifrån vilka faktiska handlingar just de utövar. Utövar de gott, då finner jag de goda att umgås med, och vi behöver inte diskutera religion (eller mitt barnsliga intresse för trolleri). Jag förbehåller mig rätten att tro att godheten kommer från dem själva. Gör de ont, då är de icke mina vänner – oavsett om det är ondska i religionens namn eller ej. Min kritik av religion är således på en systematisk och intellektuell nivå, inte på en känslomässig och personlig nivå. Om du tänker kommentera, håll då detta i minnet.

Jag ger Sam Harris 5 påsar förnuft av 5 möjliga. Jag tycker absolut att du skall läsa den, SÄRSKILT om du är troende.

Dansar du tango med djävulen?

Hade ett tankeväckande möte med en man verksam som psykolog förra veckan. Mannen i fråga sitter också i den nämnd som prövar etikärenden inom vården i Jönköpings län. Han berättade för oss att i de flesta fall där någon känner sig kränkt inom vården är själva den kränkande handlingen väldigt kortvarig, även om situationen i sig utgörs av en långvarig vårdkontakt. Det är några ord sagda på fel sätt, ett arrogant bemötande, eller ett tanklöst beteende, allt överspelat på några sekunder.Trots att kränkningen är så kortvarig kan den i värsta fall sätta spår för livet, och på ett verkligt och påtagligt sätt göra livet surt för vederbörande.

Vi äger med andra ord en sällsam förmåga att påverka människor starkt på mycket kort tid. Hans uttalande väcker frågan: Om man kan kränka någon för livet på 10 sekunder, så kanske man också kan göra gott för livet på 10 sekunder. Ställ dig frågan: Har jag tid att göra en god handling idag? Sett i ovanstående perspektiv är svaret ja. Håll det i minnet nästa gång du har chansen att stanna upp när någon är ledsen, men väljer att gå förbi.

På HLK har vi haft ett tragiskt dödsfall i veckan. Somlig personal går förbi de sörjande studenterna, i rädsla att visa sin medmänsklighet. Det erkänner man så klart inte. Man har mycket att göra. ”Jag skulle gärna, men jag måste…”. Rädslan att blotta sig själv är större än viljan att hjälpa. Egocentrering är uppenbarligen ett resultat av rädsla. Jag dömer ingen, vi drabbas alla av det ibland. Men tänk efter… 10 sekunder…det är allt det tar.

Andra agerar. De fem minutrarna det tar att ställa fram tända ljus och ge medmänniskorna en plats att sörja på, är inte möjlig att värdera. Det är varmt, det är medmänskligt, det är gott. Att avstå från att agera, är ibland att dansa tango med djävulen. Hur gör du?

Varför mår du bra?

Hej, hur mår du, och varför? En fråga jag lite skämtsamt använder ibland när jag möter folk. Ofta svarar ju folk att de mår bra (som tur är). Men frågan varför är lite svårare att besvara har jag märkt. Varför är det så?? Vi vet ofta varför vi mår dåligt – eller åtminstone tror vi oss veta det. Men när det gäller att må bra, eller helt okey, så ”är det bara så”. Det är lite synd, för jag tänker mig att om vi vet varför vi mår bra, vilken tanke det är som utlöser det, eller vilken handling, så kan vi också återupprepa den. Jag efterfrågar ett fokus på den positiva upplevelsens psykologi, snarare än den negativa.

Bra tanke, men räcker det?

Ser i dagens aftonblad en artikel om läxläsning. Föräldrar av idag har svårt att hjälpa sina barn med sina läxor, det tycks uppenbart. Min erfarenhet – dock ej forskningsbaserad – är att det inte bara är i de högre utbildningsåren som problemen hopar sig, utan även när eleven är ung och går i första eller andra klass. Frågan handlar kanske inte så mycket om innehållet i läxan, som förmågan att motiver och göra läxläsandet roligt.Grundproblematiken som jag ser runt omkring mig tycks vara att man inte riktigt förstår den värld barnet lever i.

Är det så att avståndet mellan skola, barn och föräldrar har ökat? I dylika fall är förslaget bra – att låta skolan arrangera läxhjälps-hjälp. Min fråga är om inte den nya tekniken, web 2.0, dessutom kan bidra till att samla lärare, föräldrar och elever tätare kring skolarbetet. Kanske är det en utopi, kanske är den mest tillgänglig när det gäller lite äldre elever. Men ändå. Om eleverna skriver sina artiklar på Wikipedia, är deras arbetsprocess hela tiden synlig för föräldrarna som kan slänga ett öga då och då på skärmen på jobbet, för att se hur processen fortskrider för sitt barn. Föräldern kan se hur elevens sociala bokmärken (exempelvis via Delicious) växer fram, och hjälpa till så snart frågor uppstår (eftersom föräldern naturligtvis prenumererar på elevens rss-flöde). Föräldern är för övrigt också väl informerad om vad som händer i skolan i en värld där web 2.0 används fullt ut – på sin personligt utformade nätsida (via exempelvis pagesflakes) som alltid är startsida på jobbdatorn  finns en ruta där skolans senaste information finns representerad (tillsammans med annan information om arbetet, kalender, mail etcetera).

Jag håller med författarinnan om att läxhjälps-hjälp är nödvändigt. Jag tror också att ett närmande mellan vuxenkultur och ungdomskultur är nödvändigt för att skapa de bryggor som kännetecknar ett handledande föräldrarskap. Om föräldrar inte ens förstår vad det roliga med att spela playstation är, hur skall de då kunna koppla samman denna (del av) ungdomskulturen till lärandemål? Modern teknologi som web 2.0 vara en av flera komponenter.

/Håkan Fleischer, doktorand i lärande.

Heidegger om den moderna fysiken

Slutläser just nu kommentarer till varat och tiden (Martin Heidegger). Närmare bestämt är vi i implikationerna av hans filosofi. Jag gillar hans sätt att provocera, att vända upp och ned på saker och ting. Hittar följande citat från Basic Writings (som naturligtvis är väl underbyggt, här kommer bara kontentan):

[We cannot] say that the Galilean doctrine of freely falling bodies is true and that Aristotle’s teaching, that light bodies strive upwared, is false; for the Greek understanding of the essence of body and place and of the relation between the two rests upon a different interpretation of entities and hence conditions a correspondingly different kind of seeing and questioning of natural events. No one would presume to maintain that Shakespeare’s poetry is more advanced than that of Aeschylus. It is still more impossible to say that the modern understanding of whatever is, is more correct than that of the Greeks.

Det betyder naturligtvis inte att vi idag kan säga att Galileo hade fel, och att Aristoteles världsbild gäller. Det är inte det som är poängen. Poängen är att det är olika frågor, invävda i helt olika sammanhang. Båda rätt ställda, båda rätt besvarade, en syn som exempelvis Kuhn hade vänt sig emot (som ju anser att det finns en sann natur). Hepp!

Fler bloggar om: Heidegger, fysik, naturvetenskap.

Hektiska doktoranddagar

Ja, det är hektiskt, minst sagt. Idag och imorgon är det workshops på forskarutbildningskursen om kvalitativ intervju. Jag är kursassistent, och håller ihop det hela. Improviserade en liten föreläsning idag, samt höll ihop litteraturseminarierna, då professorn var tvungen att åka ett ärende. Gick ganska bra. Jag skriver ju primärt inom filosofin, men kommer göra en empirisk undersökning i höst. Många intressanta diskussioner uppstod, såväl om intervjuns särart som insamlingsmetod, etiska spörsmål som genusfrågor, med mera med mera. Extra roligt är att vi inte bara är pedagogiker, utan också en del teknologer. De tittar storögt på oss när vi från HLK väcker frågan om huruvida man med hjälp av en intervju kan fånga en tanke eller om man bara kan fånga språket… Intressant att man kan bedriva forskning utan att ha koll på sina ontologiska utgångspunkter (eller rättare sagt, de är så förgivettagna att de aldrig ens blir tänkta på).

Blev också extra glad idag när jag fick Heideggers Varat och Tiden (men jag kallar den Vara och Tid, eftersom det faktiskt är så den heter i originalutgåva) på engelska. Stor hjälp för min artikel! Man är helt klart Heideggernördig om man ler som en sol, och utbrister ett yippie så att kollegorna kommer rusande, på grund av den enkla händelse att den engelska utgåvan har ett noggrannt sammansatt lexikon över Heideggers tyska nyckeltermer. För att förstå vidden av detta bör man veta att Heidegger konstruerade en hel del egna termer – ett betydande skäl till att Varat och Tiden är en av de mest svårgenomträngliga filosofiska texter som någonsin skrivits, där i stort sett alla läsare beskriver att de slits mellan hopp och förtvivlan, i ivern att förstå. Hela min första artikel, som för övrigt just nu ligger på ett mahognyskrivbord i england och läses av min bihandledare där (nå, jag har faktiskt ingen aning om hur hans arbetsrum ser ut), tar sin utgångspunkt i Heideggers livsvärldsfenomenologi.

Har i afton också lanserat forskningsgruppens blogg, Digitala Lärkulturer, och hoppas på lite drag där framgent.