Imorgon pratar jag om en-till-en på konferens i Falun för skolledare och annat folk som är intresserade av just en-till-en. I programmet utlovas provokation, och det är väl näst intill oundvikligt när jag pratar. Dock aldrig ett självändamål.
Jag tänker större delen av tiden prata om min forskningsöversikt om en-till-en, dess resultat och vad den väcker för frågor. Jag kommer också svara på frågan jag alltid får, nämligen: ”Hur skulle du gjort om du skulle implementera en-till-en på en skola eller i en kommun?” Jag kan naturligvis bara svara från min horisont som forskare, utifrån de resultat jag fått fram. Ändå tror jag det kan vara intresse ute på fältet.
Men, jag tänker också tala om en annan sak, nämligen att forskning och praktik måste bli bättre på att möta varandra i skolan. Jag har upptäckt, och också själv bidragit till, att forskningen så att säga drar sig undan praktiken, och vill iaktta den från distans, med perspektiv. Det har sina värden, som naturligtvis kan motiveras med diverse vetenskapliga ideal. Praktikfältet bidrar också ofta till denna klyfta, med åberopande av den praktiska erfarenheten som främsta skäl, och med den goda viljan att förändra saker på en gång, utan att vänta på forskningens ofta långdragna process. Detta är mycket lätt att förstå – lärare är människor som drivs av goda intentioner – varför vänta med att göra pedagogik så bra som möjligt?
Min poäng är alltså att detta skapar en statisk relation mellan teori och praktik och onödiga spänningar mellan vetenskap och beprövad erfarenhet. Min upplevelse är att den accentueras onödigt hårt när det gäller just datorisering i skolan Visst måste vi från forskarvärlden kunna närma oss praktiken på ett mer ödmjukt sätt, aktivt finnas med i verksamheterna som beforskas, dra lärdomar och andas in det digitala kritstoffet? Och visst måste den beprövade erfarenheten, med en erfaren lärarkår som bas, kunna möta forskarsamhället över frågor som upplevs som DIREKT (och inte efter väntan) utvecklande för den egna praktiken? Jag tror det. Faktum är att jag är helt övertygad om det. Frågorna om datorisering och i synnerhet en-till-en skulle vinna otroligt många fler svar om vi lyckades mötas lite bättre. Om behovet av detta tänker jag också tala imorgon, och ge något litet exempel på hur det kan gå till.
