I forskningen om en till en (en dator per elev och lärare) dyker en del rapporter upp om hur testresultat påverkas av införande av en till en projekt i skolor.
Om det vore så att införande av en till en löste alla problem i skolan, skulle testresultat i forskningsrapporter vara entydiga. Så verkar så inte vara fallet: den som ivrar för en till en och använder testresultat som argument, måste sålla sina källor.
Den sammantagna bilden visar nämligen att i en del fall ökar testresultat i olika typer av standardtest ganska omedelbart efter införandet av en till en. I samma utsträckning som artiklarna påskiner att resultaten på standardiserade tester ökar med hjälp av införandet av en till en, visar andra artiklar också att resultaten sjunker. Hastigheten för ökningen respektive minskningen varierar, liksom hastigheten och kraften i tilltagandet av testresultat igen efter en dipp. Forskningen visar också att testresultaten som en effekt av införande av en till en projekt varierar mellan pojkar och flickor. För pojkar tycks införandet betyda mest, dock skall sägas att underlaget här är knapphändigt.
Den tvetydiga forskningen indikerar två saker: Dels behövs fler och större undersökningar inom området. Forskningen som redovisas 2005-2010 i peer reviewade tidskrifter handlar uteslutande om ett fåtal ämnen och jämför ett fåtal skolor. Undersökningarna är alltså små.
För det andra tycks det som om införande av en till en är en katalysator som driver på redan pågående trender. De skolor som går bra – på grund av väl utarbetade strategier, motiverade och trygga lärare, god ekonomi etcetera – presterar bättre med hjälp av en till en. De skolor som har dåligt fungerande struktur för undervisning, dåligt motiverade lärare och allmänt sämre förutsättningar, ökar inte sina testresultat. Ur denna aspekt bidrar alltså en till en till att öka klyftor mellan skolor, alldeles oavsett vilka upplevda positiva effekter införande av en till en projekt har.
