Jag har tidigare sagt att Ipad inte kan användas till en 1:1 lösning, av den enkla anledningen att även om det är en helt fantastisk maskin (vågar jag påstå utan att just nu äga en), har den inte de möjligheter som krävs för en effektiv 1:1-satsning. Det är ju så att möjligheterna att använda fullskaliga program är begränsade. Kanske har jag fel. Å andra sidan kommer rapporter om hur Ipad-projekt verkligen förändrar hela den pedagogiska praktiken, och därmed kanske begräsningarna blir nya möjligheter istället? Låt mig citera Fraser Speirs, som rapporterar om ett Ipad-projekt:
What we’re reaching in some classes is the transformation stage. We’re seeing the iPad completely change the way that certain subjects are taught. Our best example so far is Art. I will write and share more about what we’re doing in Art over time but it’s fair to say that it is already far beyond anything I expected in the first year, let alone the first month.
Projektet verkar lovande, och illustrerar hur motivation ökar med hjälp av Ipad, samt hela undervisningspraktiker. Fraser rapporterar bland annat om unga som vägrar gå på rast för att matematikundervisningen är så rolig tack vara Ipad. Han talar vidare om att mängden läxor som blir ogjorda minskat drastiskt, och hur mängden glömda dokument och papper helt har försvunnit, av den enkla anledningen att de alltid är tillgängliga. Han rapporterar också om de mindre tekniska strul som ägt rum vid introduktionen.
Min egen utgångspunkt, postfenomenologi, slår fast att teknologin äger en intentionalitet. Det vill säga, hade Galileo Galilei varit Galileo utan sitt teleskop? Troligen nej. Hade dessa elever varit just de elever de är utan sin Ipad? Hade de format kunskap på samma sätt? Troligen inte. Därmed öppnas ett nytt pedagogiskt forskningsfält, med mängder av spännande och utmanande forskningsfrågor.
Följ projektets utveckling via Fraser Speirs.
