Det är faktiskt alltid lite sorgligt. Jag har våga-tala-coaching med talängsliga studenter varje termin, och har haft ett antal år nu. Totalt har jag hjälpt 200 individer till bättre självförtroende i publika talsituationer, med en success-ratio på dryga 95% för de som genomfört hela vägen. Det berör alltid. Att se en människa växa inför andra, men framför allt inför sig själv, är en fantastisk upplevelse. När jag får första signalen från en student om att han eller hon är på rätt väg, att det känts mindre ångestladdat, då vet jag att det är värt jobbet. Ibland kommer det små uppmuntrande brev, ibland flera år efteråt, som berättar hur de gått från total ångest med svimningskänslor, panikkänslor, stamningar, svettningar och en känsla av att stå utanför kroppen att tala, till att inte bara klara av att prata inför publik, utan också att faktiskt njuta av det. Dagar när jag får sådana brev är alltid fyllda av solsken!
Det är otroligt stimulerande, men det är också lite sorgligt att skiljas från individerna, då de varit fantastiska förebilder i sitt mod, och vågat visa sina svagare sidor och i nåd låtit mig försöka visa på sätt att stärka dem. I kväll avslutar jag alltså vårterminens coaching för talängsliga med de sedvanliga övningarna, för att därefter fira framgångarna med en bra middag. Samtliga har gjort framsteg, och det glädjer mig oerhört!
. Boken är bra, ger en del tankar kring skälen till att man skjuter upp saker och har dålig ordning i sin planering (vilket jag har, jag insåg exempelvis just att jag är dubbelbokad på två viktiga tillställningar). Jag tycker den är tänkvärd, men inser samtidigt att många vill ha mer handfasta råd om att hantera ”stöket” i vardagen. Då är alltjämt David Allens klassiska 
