Författaren gör också upp med andra aspekter av religion, som tilltalar mig. Slutsatsen kring Teodicé-problemet är slående, och än bättre, också logiskt. Om Gud är god, allsmäktig och allvetande, kan lidandet i världen enkom bero på något av följande: Antingen är premissen att Gud är allsmäktig och allvetande falsk, det vill säga han är inte alls omnipotent, utan snarare impotent. Den andra rimliga slutsatsen, om han nu verkligen vore omnipotent, och ändå låter ondskan frodas bland människor, är att han är ond. Ingetdera verkar vara något att tillbe, om ni frågar mig.
Vidare är uppgörelsen med den så kallade intelligenta designen (som är mer på ropet i USA än i Sverige, än så länge) trivsam, väl underbyggd och underhållande.
Boken är kort och låter sig läsas på några timmar. Den är riktad mot USA, där 87% av befolkningen uppger att de är troende. Icke desto mindre är det en allmän kritik av religion i termer av den faktiska ondska och omoral densamma sprider. Den skall inte betraktas som en komplett religionskritik, till detta finns andra böcker, exempelvis utmärkta Illusionen om Gud av Dawkins som jag skrivit om tidigare.
Till sist vill jag göra ett tillägg. Aldrig förr har jag fått så många kommentarer som när jag skrev om Illusionen om Gud. Kanske blir det likadant igen: religion är svårt att kritisera. Låt mig poängtera att jag har synpunkter på religion som ligger i linje med ovanstående författare, det tänker jag inte sticka under stol med. För mig är det horribelt att sunda människor hänger upp sitt liv på en låtsaskompis, som dessutom är son till en ondsint, kvinnoförnedrande despot (dvs Gud). Nå, så länge de gör gott spelar det mig ingen roll att de inte tillskriver sig själva källan till godhet. De må å andra sidan ha synpunkter på, och finna det horribelt, att jag är barnsligt förtjust i trolleri, exempelvis. Det är helt okey. Jag har också goda vänner som är troende, och även om jag har synpunkter på rationaliteten i deras tro, och vad den tro de lever med faktiskt ställer till för elände runt om i världen totalt sett, bedömer jag dem utifrån vilka faktiska handlingar just de utövar. Utövar de gott, då finner jag de goda att umgås med, och vi behöver inte diskutera religion (eller mitt barnsliga intresse för trolleri). Jag förbehåller mig rätten att tro att godheten kommer från dem själva. Gör de ont, då är de icke mina vänner – oavsett om det är ondska i religionens namn eller ej. Min kritik av religion är således på en systematisk och intellektuell nivå, inte på en känslomässig och personlig nivå. Om du tänker kommentera, håll då detta i minnet.
Jag ger Sam Harris 5 påsar förnuft av 5 möjliga. Jag tycker absolut att du skall läsa den, SÄRSKILT om du är troende.
