Har tidigare skrivit om Jimmy Åkesson och hans främlingsfientliga politiska start i de mer accepterade salongerna. Intressant att det tog tid, innan ett antal riksdagsledamöter med muslimsk bakgrund slöt sig samman och svarade. Min analys är att de ville att vågorna efter Maud Olofssons olyckliga motdebatt skulle lägga sig. Så här skriver författarna bland annat:
Vi som har en muslimsk kulturbakgrund har betydligt fler saker som särskiljer oss, än förenar oss. Vi representerar partier på varsin sida om blockgränsen och vi har olika ideologiska utgångspunkter i våra resonemang [...]
Att driva politik genom att stigmatisera personer med en viss religiös eller etnisk tillhörighet är något som de allra flesta medborgare ser igenom. Inte minst inom Sverigedemokraterna själva, då flera förtroendevalda har lämnat partiet efter Åkessons artikel. För trots försök att verka rumsrena är det nu uppenbart för de allra flesta att Sverigedemokraterna är lika främlingsfientliga som det är uppenbart att påven är katolik.
Det är precis på det här sättet som SD skall tas – i öppen debatt, i strålkastarens nakna ljus, ty då blir det uppenbart att SD är ett främlingsfientligt parti i ordets rätta bemärkelse. Jag roade mig med att ta en snabb titt på deras sammanfattade åsikter, och såg att alla politiska områden behandlas på några få rader, förutom invandringspolitiken, som får 3-4 gånger så stort utrymme. Här skriver man bland annat att svensk invandrings- och integrationspolitik är monumentalt misslyckad. Rätten att hålla sig kritisk till den politik som förs och har förts, är förbehållen varje politiskt parti förstås. Men när jag läser fortsättningen blir jag bekymrad:
Ett befolkningsmässigt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling, än en heterogen statsbildning. Därför förespråkar sverigedemokraterna en restriktiv invandringspolitik, liksom att samhället på alla sätt ska uppmuntra en ökad återvandring.
Varifrån kommer detta påstående? Det är ju allmänt känt att Åkesson och gänget hanterar faktaunderlag styvmoderligt, för att ta till med underdrift. I sin debattartikel (som nuvarande är ett svar på), lyckades han grovt misshandla såväl faktaunderlag från Brottsförebyggande rådet som från Säpo. I klartext påstår SD: Sverige mår bättre om invandrarna inte kommer hit, och de som kommer hit, skall på alla sätt (även med hjälp av diskriminering??) uppmuntras att återvandra. Vad ligger det för människosyn bakom detta? Kan man verkligen värna om demokrati och alla människors lika värde, om man uttrycker sig på det sättet? För mig är svaret ett glasklart Nej. Därför är det viktigt att möta SD inför öppen ridå, och inte tillåta dem att simma i grumligt vatten. Först då blir det uppenbart vilket hot mot demokratin de utgör.
Snälla, snälla, snälla…
Man måste se Åkessons uttalanden mot bakgrund av SD:s principprogram – inte med utgångspunkt från sina fördomar om vad partiet står för.
I SD:s principprogram står ordagrant:
”Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund”.
Med detta som plattform vill SD föra en Sverigevänlig politik.
Det är inte på grund av partiets politik som även främlingsfientliga personer finns i partiet. Det är på grund av medias totalt felaktiga rapportering om vad partiet står för.
SD står för en främlingsrealistisk – inte främlingsfientlig – politik.
En grundregel för skönlitterärt berättende är ”show, don’t tell”. Kollar du på vad som står i deras åsiktsförklaringar, så dyker orden ”muslimer” och ”Islam” upp gång på gång och till synes omotiverat när ämnet berör något som de inte gillar. Det ser inte ut som att de har repekt för just denna religion. Du kan också se att de inte säger något om lika behandling beroende av sexuell läggning – och mycket riktigt står det svar på vitt i deras dokument att de vill avskaffa det könsneutrala äktenskapet och dessutom förbjuda samkönade att adoptera.
Vad de säger att de tycker är en sak. Men manifestet, den konkreta deklarat om vad de vill göra berättar en helt annan historia.