Rubriken är titeln på en bloggpost av Rebecka Gustafson, som är gymnasiestudent i Stockholm. Hon menar att nätet bör användas mer integrerat i undervisningen. Rebecka träffar mitt i prick när hon menar att lärarna behöver utvecklas för att hantera teknik med bloggar och andra sociala medier.
Så här säger Rebecka:
Tack vare min driftiga lärare Kristina Alexanderson har jag och min klass använt Internet mycket i undervisningen, främst i form av bloggande. Detta har varit väldigt kul, lärorikt och utvecklande. Det har dessutom öppnat för många nya möjligheter, inte bara undervisningsmässigt. Som elev får man genom att publicera på nätet en chans att nå fler läsare än sin lärare. Därmed blir man en del av ett större sammanhang.
Det är trevligt att komma till jobbet och läsa detta. Själv har jag just kallat till ett IKT-forskningskollegium vid Högskolan för lärande och kommunikation, som ju utbildar just lärare. Ett av våra fokus för träffen är att undersöka hur forskningen bland annat undertecknad och andra i huset bedriver om nätet och lärande (läs gärna om mitt avhandlingsområde) kan implementeras i grundutbildningen.
Undertecknad har också lämnat förslag på en ny kurs som – om allt fungerar som det skall – ska starta igång vid nämnda högskola. Nya medier, lärande och kommunikation är titeln. Kursen är tänkt att gå på nationell basis via nätuniversitetet, och handlar om användande av nätet, och särskilt då sociala medier, för lärande. Kursen är främst tänkt att vända sig till redan yrkesverksamma lärare.
Så, Rebecka, det är saker på gång i Din riktning. Tack för att du hjälper till att sätta bollar i rullning!
Randy Pausch delivers a lesson laden lecture — Really Achieving Your Childhood Dreams — which will have you laughing, crying, and cherishing life.
The “elephant in the room” — Pausch’s diagnosis of terminal pancreatic cancer — serves as an emotional backdrop for this memorable lecture.
In addition to illuminating many of life’s important lessons, Randy Pausch’s last lecture also provides five lessons which can help you connect with your audience.
Såväl föreläsningens innehåll som formen är bra.
För att få inspiration och motivation, titta gärna på klippet. Det är över en timma långt, men en av de bästa och mest nedladdade föreläsningar som finns på Youtube. Om du sedan känner att Randy är en god talare, och vill få reda på hur han egentligen gjorde för att få dig att känna så (förutom att innehållet är bra), läs mer 5 presentation lessons from Randy Pausch in the last lecture.
Ny vecka! full fart! Veckan bjuder på forskning och handledning. Imorgon kväll håller jag dessutom ett seminarium i retorik. Därefter ska jag gå på en föreläsning efteråt på temat När ledaren leder fel. Föredraget hålls av en avhoppad nunna. Spännande. Rapport kommer.
Har också glädjen att meddela att jag idag lämnar in förslag på en fortsättning på min omtyckta Konsten att tala vid HLK i Jönköping. Med lite tur – och tillräckligt många anmälda – går uppföljaren hösten 2010. Håll utkik!
Ibland hoppar små grodor ur mun när man presenterar saker. Ett dagsfärskt exempel är Jan Björklund som missade att Zlatan faktiskt är född i sverige och inte på Balkan, som han tydligen uttalat sig om på FP:s landsmöte. Att slingra sig som Björklund försöker göra enligt artikeln i Aftonbladet, leder ytterst sällan till något lyckat. Att helt prestigelöst be om ursäkt och erkänna sin okunskap är en variant, men det ligger nog inte för Björklund, och är kanske inte helt lämpligt i den situation han just då befann sig.
Jag brukar istället använda följande teknik, tagen från utmärkta men lite flippriga boken Presenting Magically. När grodan hoppar, och jag känner ”aj, det där var inte bra”, kliver jag ett steg åt sidan, pekar på platsen där jag nyss stod, och säger något i stil med: ”hörde ni, vad sa han? Det låter ju inte klokt” och skakar på huvudet. Sedan går jag tillbaka till min ursprungsposition, och fortsätter föreläsningen.
Det är svårt att förklara varför, men faktum är att det fungerar väldigt bra. Man kommer undan med rätt häftiga grodor genom att använda den här tekniken (det är naturligtvis inget att sträva efter). På något sätt avpersonifierar man grodan, och den blir i åhörarnas medvetande inte längre kopplad till dig som talare. Konstigt, men sant.
Puh. Vilken dag. Lutar mig tillbaka, faktiskt ganska nöjd med mig själv. Nå, jag kostar på mig det – jag är det så sällan att det är en väldigt liten risk att jag drabbas av hybris.
Först hade jag min pedagogikgrupp idag, och pratade om retorik för dem i tre och en halv timmar. Det kändes extra viktigt att få till det idag, eftersom jag varit halvkrasslig de båda gångerna tidigare. Jag tycker jag fick hyfsat tryck i det hela, och trots att föreläsningen gick via tele-bild, fick jag en del skratt och glada tillrop. Efter detta äventyr fick jag en halvtimmas rast, och ägnade mig sedan åt våga-tala-coaching. Idag höll de sina första föredrag, och fy vad jag är stolt över mina adepter (eller vad jag nu ska kalla dem). De är så modiga, och möter sin talängslan, så jag blir alldeles tårögd. Att arbeta med våga-tala kurser är det bästa på hela året för mig.
Jag avslutade kvällen med att själv hålla ett tal. Nu var det dags för mig att vara riktigt nervös för en gång skull, av flera skäl. För det första var det ett mycket allvarligt och förhopppningsvis finstämt tal som skulle hållas. Jag är mer bekant i en skämtsam och lättsam setting. För det andra var det känsligt på det emotionella planet, då det var ett hyllningstal till någon som betytt mycket för mig, men som inte riktigt fått den uppskattning han förtjänat de sista åren på grund av diverse konflikter. Nå, jag klarade precis av det. Det var en pärs, men jag är hyfsat nöjd över resultatet, och det är det enda som räknas. Det var nyttigt för gamla magistern att utmana sig själv riktigt ordentligt.
Så, en dag i retorikens tecken går mot sitt slut. Med blandade känslor slänger jag ett öga på Björn Ranelids senaste bok. Hans ord leder min själ in i möjligheternas rum, där texten omhuldar kärlekens blomma, och låter den växa fritt uti mitt bröst. Dock, ikväll får du vila, herr Ranelid. Jag orkar inte läsa. På ett förnöjt men ändå ödmjukt sätt kan jag konstatera att jag har lärt mig något idag också, om kommunikationens ädla art. Nu, ett glas vatten, en espresso, och bums i säng. Imorgon väntar en dag i vetenskapens tjänst.
Förra veckan formgav jag en avhandling, vilket i och för sig var ganska roligt, men alldeles för stressigt. Nu är det dags att sätta på sig redaktörsmössan igen för 4 nya artiklar i Didaktisk Tidskrift. Startar imorgon!
Jag har pratat om retoriska figurer tidigare, som stimulerar den behagande funktionen i talet. Tänkte speciellt säga något om metaforer här. Jag brukar definiera en metafor som en liknelse byggd i två steg. Första steget är en absurditet, och i andra steget förstår man den bild som skapas. Jag kan exempelvis likna en organisation vid ett järnvägslok: ständigt på väg och i behov av styrning. Eller en kvinna vid ett kärnkraftverk: full av energi. Allt efter tycke och smak.
Hemligheten med bra metaforer är att använda dem fullt ut. Om jag liknar ett företag vid ett lok, behåller jag bilden, och säger att loket behöver en räls (dvs en strategi, en väg framåt), en lokförare (dvs en vd), någon som skyfflar kol i det gamla loket (dvs personal) och så vidare. Fördelen med att använda metaforer på det här sättet är att man kan förklara tämligen abstrakta saker med enkla bilder, vilket gör att man styr associationerna hos åhörarna på ett väldigt exakt sätt. Dessutom får det en pedagogisk kraft genom att det abstrakta blir konkret. Detta gäller inte bara presentationsteknik, utan även i författarskap. Som exempel kan nämnas Johan Asplund som skriver populärvetenskapligt om tämligen komplicerade saker på ett lättförståeligt sätt, bland annat tack vare metaforer (tack Margreth för tipset om detta). Som alltid vill jag uppmana till att leka med språket, det skapar spännvidd, energi och kreativitet i din kommunikation!
Jag hittade ett kul blogginlägg om metaforers kraft: Metaphorically Speaking. Håll till godo!
Ett inlägg från Fleischer mentalism & föredrag – leverantör av kurser och föredrag om kommunikation, retorik och presentationsteknik.
Jag tar min utgångspunkt i att presentationsteknik och retorik har sin utgångspunkt i ett kommunikationsvetenskapligt perspektiv. Det kan tyckas vara att slå in öppna dörrar, men faktum är att många presentatörer bryter mot själva kärnan i kommunikation: det gemensamma görandet.
Begreppet kommunikation kommer ordstammen Communicare, som betyder just att ”göra tillsammans”. Det är min fulla uppfattning att de bästa presentationerna uppstår just när talare och publik samspelar med varandra. Tyvärr ser man alltför många dåliga exempel, där presentatören snarare håller en monolog än kommunicerar. För att kommunikation skall uppstå, behöver presentationen inte nödvändigtvis kännetecknas av dialog – samspel kan uppstå på andra sätt.
Jag har inte för avsikt att leverera någon fullständig och komplett lista, utan ger här några av många sätt att skapa närhet och kontakt:
Le. Att le mot sin publik gör att publiken känner sig väl till mods. Dessutom visar forskning att vi själva utsöndrar ”må-bra-hormoner” när vi ler, vilket gör att vi blir i bättre fas, vilket leder till bättre prestationer, vilket leder till bättre kontakt.
Gå så nära publiken som möjligt och undanröj så många hinder emellan som möjligt.
Bjud på dig själv. Jag försöker alltid vara personlig – för den skull behöver man inte vara privat.Somliga tror att det är proffsigt att vara en kall fisk. Fel, fel, fel i de flesta sammanhang.
Tillkännage publikens existens. Somliga tror att det är proffsigt att inte låtsas om att någon får en hostattack. Jag menar att det är tvärtom – ställ frågan om någon kan hjälpa till med en halstablett.
Ställ frågor och våga släppa kontrollen ibland.
Erkänn dina fel. Om du säger något tokigt, eller om det finns något du inte har svaret på – erkänn det. Släpp prestigen.
Om ditt ämne är akademiskt – pendla mellan de abstrakta nivåerna, och försök hitta exempel från publikens vardag för att illustrera teorin du redogör för.
Att vara humoristisk är sannerligen en konst. Ibland är man säker på att materialet är väldigt roligt, och ingen skrattar. Ibland är det tvärtom: skratten uppstår på de mest märkliga ställen. Personligen är jag ofta uppfattad som en rolig föreläsare. Jag fick till och med en gång kommentaren: ”Kan du sluta vara så rolig, det är så svårt att förstå ämnet”. Och det ligger väl något i det: det är inte alltid läge att vara rolig. En lärdom så god som någon.
Folk tycker ofta det är svårt att vara rolig, emellertid, även när det är lämpligt. Det beror inte sällan på att man är nervös och spänd. Därför bidrar jag gärna med lite tips via George Gilbert på hur god humor byggs. Håll till godo med hans utmärkta bloggpost i ämnet.
När jag coachade min våga-tala grupp häromdagen berättade jag för dem om de tre olika språktyperna (tillika lärprofilerna): visuella, auditiva och kinestetiska. Det är viktigt att variera språket, så att man stimulerar alla tre språktyper. På så vis får man med sig alla, får bättre gehör, blir säkrare och presterar bättre. Grundregeln för mig är att blanda och ge, och ingen särskild turföljd behövs.
Den visuella språktypen tänker och talar i bilder, och blir triggad av visuella stimuli. Här kan powerpoint eller ännu hellre vanlig bildvisning vara till nytta.
Den auditiva språktypen tänker i ljudtermer, och talar likaså i ljudtermer. För dessa är det viktigt att du använder ett språk som använder ”ljud-termer”, och att du använder rösten som ett instrument. Pausering och rytm är viktigt för dessa. Att tala i sagoform eller berättelseform fungerar också bra.
De kinestetiska triggar på känslointryck, det vill säga via doft, smak och känsel. De här lyssnar bäst (och lär sig bäst) om de får göra något under presentationen.
10 visitors online now 0 guests, 10 bots, 0 members Max visitors today: 33 at 07:01 am UTC This month: 33 at 09-03-2010 07:01 am UTC This year: 47 at 06-25-2010 11:20 am UTC All time: 47 at 06-25-2010 11:20 am UTC
Inlägg (RSS)