Dansar du tango med djävulen?

Hade ett tankeväckande möte med en man verksam som psykolog förra veckan. Mannen i fråga sitter också i den nämnd som prövar etikärenden inom vården i Jönköpings län. Han berättade för oss att i de flesta fall där någon känner sig kränkt inom vården är själva den kränkande handlingen väldigt kortvarig, även om situationen i sig utgörs av en långvarig vårdkontakt. Det är några ord sagda på fel sätt, ett arrogant bemötande, eller ett tanklöst beteende, allt överspelat på några sekunder.Trots att kränkningen är så kortvarig kan den i värsta fall sätta spår för livet, och på ett verkligt och påtagligt sätt göra livet surt för vederbörande.

Vi äger med andra ord en sällsam förmåga att påverka människor starkt på mycket kort tid. Hans uttalande väcker frågan: Om man kan kränka någon för livet på 10 sekunder, så kanske man också kan göra gott för livet på 10 sekunder. Ställ dig frågan: Har jag tid att göra en god handling idag? Sett i ovanstående perspektiv är svaret ja. Håll det i minnet nästa gång du har chansen att stanna upp när någon är ledsen, men väljer att gå förbi.

På HLK har vi haft ett tragiskt dödsfall i veckan. Somlig personal går förbi de sörjande studenterna, i rädsla att visa sin medmänsklighet. Det erkänner man så klart inte. Man har mycket att göra. ”Jag skulle gärna, men jag måste…”. Rädslan att blotta sig själv är större än viljan att hjälpa. Egocentrering är uppenbarligen ett resultat av rädsla. Jag dömer ingen, vi drabbas alla av det ibland. Men tänk efter… 10 sekunder…det är allt det tar.

Andra agerar. De fem minutrarna det tar att ställa fram tända ljus och ge medmänniskorna en plats att sörja på, är inte möjlig att värdera. Det är varmt, det är medmänskligt, det är gott. Att avstå från att agera, är ibland att dansa tango med djävulen. Hur gör du?