Hemma. Trött. Kaffe. Välsignade dryck. Ibland mjukt som en smekande hand, som det charmigaste leende, ibland tufft, en dryckernas inkvisator. Har just gjort mig en espresso på colombianska bönor och låter följande rader flyta in i mitt medvetande, som en hyllning till denna dryckesvän:
Stora mysterium i små bönor
Bjuder på överraskning – gäckande – men aldrig smaklöst
Ty hur skulle detta enigma, denna glimt av evigheten kunna vara smaklöst?
Leende, skrattande, charmerande
Omhuldar det min själ ännu en stund
