I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

september, 2009:

Fler synpunkter på Powerpoint

Hittade via Presentational Skills en kul video som visar hur man inte skall använda Powerpoint.

Sammanfattningsvis skall man inte:

  1. Använda Powerpoint som manus
  2. Ha mängder av punkter i texten
  3. Använda mängder av olika färger
  4. ha så många bilder som möjligt
  5. Trycka in så mycket information som möjligt på bilderna
  6. Animera i mängder

Filmen är ganska underhållande, eller hur? I artikeln Death by powerpoint kan du läsa mer om hur du istället bör göra med dina bilder.

Dasein and Web 2.0 as a Learning Phenomenon

Sådan är titeln på min första artikel. Skickade den idag till en tidskrift, och nu påbörjas lång väntan på svar ifrån reviewers. Har också skickat artikeln till några mycket väl utvalda personer. Känns bra. Då var det bara tre artiklar kvar och en kappa kvar till doktorsgraden.

Digital whiteboard på papper

Testade idag min Papershow för första gången. Papershow är, förenklat uttryckt, en digital whiteboard, där ritytan är ett a4-papper, som man skriver på med en bläckpenna. Från pappret styr man också sin presentation. På företagets hemsida finns gott om presentationsfilmer.

Kort sagt fungerar det så här: Pappret du skriver på är ett (dyrt) specialpapper, med en mängd små prickar tryckt på det i ett oregelbundet mönster. Pennan du skriver med, har en liten kamera inbyggd, som läser av det oregelbundna mönstret av prickar. Informationen från pennan skickas till datorn via blåtand, som tolkar informationen och skriver på tavlan (det vill säga på en bild projicerad i vanlig ordning).

Jag tyckte det var väldigt smidigt att använda. Jag hade skrivit ut min presentation på specialpappret, och kunde därifrån styra hela presentationen genom att med pennan markera vilken bild jag ville visa. Jag fyllde också i anteckningar på powerpointen, så jag fick en kombination av whiteboard och powerpoint. När presentationen var slut, lät jag programmet skapa en pdf-fil, som sedan distribuerades till deltagarna, med alla anteckningar på.

Pennan fungerar alltså med blåtand, och allt är inbyggt i den usb-dongel som kopplas till datorn. Systemet är plug and play, och datorn behöver inte ha blåtand – det sitter i dongeln. Pennan är skön att skriva med, och pedagogiken blir absolut lyft genom interaktiva presentationer med lite träning.

Med hjälp av Papershow finns verkligen förutsättningar att genomföra goda presentationer i enlighet med mina idéer i artikeln Death by PowerPoint.

Jag ger prylen 4 solar av 5 möjliga. Lösningen är grym, dock är pappret förhållandevis dyrt. Prylen kostar 1495, och finns att köpa i välsorterade kontorsbutiker.

Andra bloggar om produkten:

TechnoEsq

Assistive Technology

Gott exempel på Patos

I en kort film från Livestrong svarar ett antal personer på frågan ”Vad skulle du säga till cancer om du hade möjligheten”? Se filmen nedan.

Ett abstrakt begrepp (cancer) konkretiseras genom de här personernas direkta tal till sjukdomen, på ett sätt att man knappast kan undgå att bli berörd. Enkelt, bra, genialt.

Tack till @Collentine och bloggen Cohn & Wolfe Stockholm för tipset!

Death by PowerPoint

Handen på hjärtat, varför håller du muntliga presentationer? Varför lämnar du inte bara ifrån dig en skriven rapport, låter åhörarna läsa och begrunda? Det skulle spara mycket tid och pengar.

Skälet är att du som presentatör har uppgiften att utöver budskapet förmedla en känsla.  Du skall göra detta genom att på bästa möjliga sätt beröra åhöraren. Du vill genom din presentation uppnå någonting, vilket förutsätter ett förändrat känsloläge hos publiken. Du vill att de skall köpa någonting, att de skall rösta på dig, att de skall tycka att dina idéer är fantastiska, att de skall vilja samarbeta med dig, etcetera.  Vad har PowerPoint med detta att göra? Det enkla svaret är: allt.

Min idé kring PowerPoint är att texten i PowerPoint bör bannlysas. Använd istället enbart bilder, bilder som skapar känslor, väcker associationer och nyfikenhet på din infallsvinkel på ämnet. På så vis stimulerar du ett behagande och berörande hos publiken. Bilderna kan naturligtvis vara av olika karaktär – själv tycker jag om att använda bilder som kan tydas på många sätt, inte sällan med humoristisk underton. Använd proffsiga bilder – clipart går naturligtvis bort, så även bilder uppsökta på Google. Lägg några kronor på att köpa proffsiga bilder – det lönar sig! Till sist – en fara med PowerPoint är att det är alltför lätt att göra många bilder. Håll nere antalet, och låt varje bild markera början på ett nytt avsnitt i din presentation.

OM du absolut måste ha med text på din PowerPoint, minimera antalet ord. Max 4-6 ord. Den informativa delen av budskapet skall DU som talare stå för, inte din Powerpoint. Var också försiktig med ljudeffekter – själv använder jag dem aldrig.

Det kanske låter svårt – men är egentligen ganska enkelt, och min erfarenhet är att det betalar sig snabbt i form av en vaken publik som blir stimulerad på mer än enbart det intellektuella planet. För att exemplifiera: När jag talar om målgruppsanalys inom retoriken, visar jag en bild på ett nyfiket men eftertänksamt barn. Jag gör visningen av bilden till en naturlig paus, och berättar hur jag själv, rent personligt, associerar till bilden. Publiken får genom detta uppleva mig som person, jag bjuder in dem i min personliga sfär (utan att bli privat). Jag kan använda långsökta bilder, för att stimulera en humoristisk funktion. Således visar jag en bild på en tax när jag talar om vikten att ha personlighet i sin presentation. Det är också bra att emellanåt växla in mer sakliga bilder – exempelvis visar jag illustrationer av kroppspositioner när jag talar om kroppsspråk.

Det här sättet att använda PowerPoint innebär att du inte kan använda bilderna som teleprompter. Ledsen. Och lika bra är det – att använda PowerPoint som ställföreträdande manus är ett säkert sätt att skapa en sömnig publik på rekordkort tid. Återigen, om allt centralt i budskapet finns i bilden – vad gör du då där? Var ska de lägga sitt fokus – på dig eller på bilden? Jag tycker det är oförskämt att försätta publiken i ett sådant läge att de behöver välja mellan att fokusera på antingen dig eller bilden.

Till sist, hur skall man göra med lyssnarunderlag? Min idé är att du delar ut ett skrivet lyssnarunderlag EFTER presentationen. Om du lämnar ut det före, försvinner alla överraskningsmoment, och det blir svårt att bygga spänning under talet. Under presentationen vill du ha fullt fokus på dig, på budskapet, och på den känsla som skall förmedlas/skapas hos publiken. Genom att de får tillgång till lyssnarmaterialet i efterhand fyller du också en pedagogisk funktion: om de lyssnat, tagit in budskapet, antecknat och sedan får ut åhörarunderlag, kan de överföra anteckningarna till underlaget, och fördjupa sin inlärning av materialet. På så vis har du lyckats att förmedla ett budskap de minns tydligt, du har skapat en känsla kring ditt budskap och du har mer sannolikt än tidigare hållit deras intresse och fokus vid liv. Allt genom att använda PowerPoint på ett mer intelligent sätt. Death by PowerPoint? Nej, inte nu längre.

Den här artikeln finns också att ladda ned i pdf-format: Death by PowerPoint. Du får använda den fritt, skriva ut och sprida den, under förutsättning att inga ingrepp i text eller utformning görs.

Slå på tv:n och lär er retorik

Har känt mig småkrasslig, men: the show must go on. Hade tidigare idag en tretimmars workshop i retorik för forskarskolan Hälsa och välfärd i Jönköping. Kändes okey, inte topp, och var helt slut efteråt. I kväll ska jag unna mig lite god tv i form av skräckministeriet – ganska roliga analyser av skräckfilmsgenren.

Därefter hägrar Debatt. Om man jobbar med retorik, är det nästan tjänstefel att inte titta. Ett smolk i bägaren är att (hur ska jag uttrycka det på ett diplomatiskt sätt) Belinda Olsson (programledaren) lämnar en del att önska. Debatten mellan gästerna är dock det centrala för mig.

Talade för övrigt idag om retorikens tre grundläggande genrer (vilka utvecklades i det antika grekland) och rekommenderade mina åhörare att se på gamla advokat-serier för att få grepp om första genren – det juridiska talet. För att se skruvade, härliga och roliga exempel rekommenderade jag särskilt pläderingarna i Ally McBeal. Debatt i afton lär mer illustrera den andra genren – rådslaget. Här gäller det för talaren att vara snabb på fötterna, flexibel och äga förmåga att balansera nyttoargument med moralargument. Den tredje genren, hyllningstalet (som också kan vändas till ett smädelsetal), hittar vi också på tv, genom att kika på utmärkt balanserade Roast på Berns. Så, slå på tv:n och lär er retorik.

Idag: vetenskaplig presentation

Idag har jag en workshop på forskarskolan i Hälsa och välfärd på Hälsohögskolan i Jönköping. Publiken är doktorander och forskare som vill lära sig att nå fram med sitt budskap på ett bättre sätt.

Är det några skillnader mellan vetenskaplig presentation, och andra slags presentationer? Både ja och nej. Nej, därför att det finns ett tydligt budskap att förmedla, situationen är densamma, det är en talare och en publik. Ja, därför att formen är central – det finns vissa ”standardformat” för presentationer inom forskarvärlden. Två saker är viktigt att kunna som forskare. För det första måste man  – på två minuters marginal – kunna ställa sig upp och köra 5-10 minuter presentation av sitt forskningsområde. Det låter lätt, men betänk att tiden är kort – och allt det viktigaste måste ändå med. Vidare skall man klara av det såväl med som utan powerpoints, inför olika publik med olika intresseområden. Den andra saken att behärska är konferenspresentationen. I normalfallet åker man på konferens när man skrivit en ny artikel eller på andra sätt vill redovisa forskningsresultat. Oftast har man 20 minuter på sig att prata, och 10 minuter för diskussion. Trots att det låter enkelt, har jag sett mängder med dåliga exempel på konferenspresentationer.

Frågan man måste ställa sig är: Varför lämnar jag inte bara ut min artikel och går? Det är ju i forskarvärlden ändå så att innehållet har en enorm betydelse. Svar: Därför att din uppgift är att förmedla en känsla, och koppla samman denna känsla med dig och ditt forskningsområde. Utan att skapa en känsla hos publiken, kunde du lika gärna lämna över pappren och gå därifrån. Således är emotioner ytterst centrala i forskarsamhället. Det är av det skälet konferenserna är viktiga – det handlar i mångt och mycket om nätverksbyggande. Därför skiljer sig också vetenskaplig presentation från vanlig presentationsteknik i det att talaren ofta är väldigt budskapscentrerad, och glömmer bort två andra viktiga uppgifter: nämligen att behaga och beröra. Om vikten av detta skall vi idag prata på forskarskolan i Hälsa och Välfärd. Blir spännande!

Huvudet är snabbare än handen

Tidigare har jag skrivit lektioner i retorik här på bloggen, närmare bestämt 10 st. Jag fortsätter lektionerna, men numrerar dem inte nödvändigtvis. Från och med nu kommer också alla artiklar kunna laddas ned i pdf-format. Här är några tankar om att använda trådbunden mikrofon.

När behöver mikrofon användas?

Tyvärr är frågan svår att svara på – det är lite som att svara på frågan ”hur långt är ett snöre”. Det beror närmare bestämt på hur stark röst du har, hur många åskådare som finns i lokalen, hur stor lokalen är och hur akustiken är. Med erfarenhet lär man sig att direkt se och känna in när mikrofon behöver användas. Om du är osäker på om ljudförstärkning behövs, så använd det. Det är väldigt jobbigt för publiken att behöva koncentrera sig för att höra vad du säger. Det kommer i sin tur leda till sämre koncentration och lyhördhet hos publiken, vilket i sin tur leder till att du får sämre feedback tillbaka, vilket i värsta fall leder till att du blir osäker och talängslig. Så, använd mikrofon om du är minsta osäker på om det behövs.

Den vanligast förekommande mikrofontyp när man kommer ut och skall hålla tal är den så kallade sångmikrofonen. Den här mikrofonen tar upp ljudet runt om, är känslig för avståndet mot munnen och är dessutom hyfsat känslig för blåsljud som kan uppträda när mikrofonen hålls fel.

Hur ska jag använda mikrofonen på bästa sätt?

Ett vanligt fel är att hålla mikrofonen enligt bilden, det vill säga ca 15 cm framför munnen, ungefär som man håller en glasspinne. Detta sätt att hantera mikrofonen har några obestridliga nackdelar:

Felaktig mikrofonteknik

Felaktig mikrofonteknik

  • För det första ser du dum ut. Ursäkta, men det är sanningen. Du håller mikrofonen på ett sätt som om du är främmande för den, att du nästan håller den ifrån dig. Inte stiligt.
  • Den skymmer ditt ansikte, vilket är väldigt störande för publiken. Det är dig de har kommit för att se och lyssna på, inte mikrofonen. Detta gäller särskilt om publiken sitter i en position något nedanför dig.
  • Det är lätt att få blåsljud in i mikrofonen, då man håller den direkt framför munnen.
  • Huvudet är snabbare än handen – du kommer ovillkorligen röra huvudet på ett sätt som gör att handen inte följer efter hela tiden, vilket leder till att ett svajande ljud, som är hemskt irriterande.

Den rätta tekniken är att istället hålla mikrofonen tryckt dikt an mot hakan, under munnen. Det kan kännas ovant i början, men efter ett tag rätt mysigt (nåväl, jag kanske överdriver, men man vänjer sig). Det har följande fördelar:

Rätt mikrofonteknik

Rätt mikrofonteknik

  • Du ser naturligare ut. Din kroppshållning blir mer avslappnad, och det ser inte ut som att du håller något ifrån dig i panik.
  • Hela ditt ansikte syns, bara en liten bit av hakan försvinner ut ur rampljuset. Med lite tur har du en finne där som du ändå vill dölja.
  • Eftersom luftströmmen från munnen går över mikrofonen, minimerar du risken att få blåsljud.
  • Mikrofonen följer hela tiden med huvudet, vilket gör att du får ett jämnt bra ljud, under förutsättning att du har ett lätt tryck med mikrofonen mot hakan.

Ytterligare en aspekt att tänka på när det gäller mikrofonen är handgreppet. En trådbunden mikrofon hålls ofta med sladden hängande rakt ned. Ofta (särskilt med lite sämre eller äldre utrustning) blir det ett skrapljud som skär genom märg och ben, så fort man rör sig på scen. Den vanligaste anledningen till det (förutom problemet med rundgång) är att det med tiden lätt blir glapp i kontakten mellan sladd och mikrofon. Genom att hålla mikrofonen med sladden dragen i en loop som hålls på plats med lillfingret får du enkelt ordning på detta – sladden kommer då aldrig röra sig intill kontakten, den är fixerad – och du kan röra dig fritt på scenen utan att behöva vara orolig för kontaktskrap.

mikrofon-33

Handgrepp med sladden loopad

När det gäller rundgångsproblemet är mitt enda råd: se till att testa utrustningen innan. Visserligen kan man räkna ut under vilka förutsättningar som man kommer att få rundgång, beroende på högtalarnas placering, men huvudregeln är: prova alltid innan du skall gå upp. Tänk också på att få prova utrustningen med full ljudstyrka, och se för allt i världen till att högtalarna inte flyttar sig innan det är dags för dig att tala. Själv rör jag mig i lokalen, både riktad bort från och emot högtalarna och memorerar ”the weak spots”. Om möjligt försöker jag också ha en ljudtekniker på plats som kan hjälpa till med eventuella justeringar.

Korrekt mikrofonhantering leder till att publiken inte ens tänker på att du håller en mikrofon i handen. Det enda sättet att komma dithän är att träna. Om du har moment i ditt tal där du behöver plocka med papper eller andra tillbehör, bör du träna igenom föredraget med mikrofonen i handen, för att du inte skall se bortkommen ut bara för att du får en pryl till att hålla reda på. Lycka till!

Tidigare lektioner i retorik:

Den här artikeln finns också att ladda ned i pdf-format: Huvudet är snabbare än handen. Du får använda den fritt, skriva ut och sprida det, under förutsättning att inga ingrepp i text eller utformning görs.

Lek med softbox

Japp. Jag vet att det är jag på bilden, men nu tänker jag på ljussättningen. Köpte en softbox igår. Det visade sig vara halvsvårt att ställa in och fixa, men här är mitt första försök till bättre ljusanvändning.

Håkan Fleischer självporträtt

Skulle du köpa något av den här killen?

Nej. Inte jag heller. Håller på med en marknadsföringsansats, och tänkte ”jag kan väl ta bilderna själv, så svårt kan det inte vara”.

Hepp. Kyss Karlsson. Jag har tagit 123 bilder, lyckas inte le på en enda, åtminstone inte på ett sätt att jag fortfarande går att identifiera som en man med normalt intellekt. Lägg därtill koncentrationen som går åt för att ena ögat inte ska se mindre ut än det andra, plus blixtar, självutlösare och annat. Jag ger upp. Skulle du handla av den här killen? Nej. Inte jag heller.

Håkan Fleischer

P.S stärk mig gärna med ett glatt tillrop, en länk till en rolig film eller vad som helst. Håkan är trött och har migrän.