Ja, det låter kanske konstigt. Är Håkan deprimerad? Inte alls. Jag har bara kommit till insikt att varat-i-världen konstituerar sig genom ett antal existentialer, exempelvis vår omsorg om tingen. Vi pysslar med tingen, har en omsorg om dem, är beroende av att deras tyg- och don-het är stabila över tid.
En annan existential som konstituerar vår i-världen-varo är döden. Utan döden närvarande i livet skulle det helt enkelt inte finnas ett behov av tidslighet, temporaliteten växer ur döden. Tänk så mycket som skulle vara satt ur spel, utan tidslighet! Skulle det någonsin kännas befriande att ha genomfört en uppgift? Nej, ty genomförandet lever på en tidsaxel – det är betungande intill den tid man inte genomfört sitt arbete. Men om oändligheten fanns där framför oss, skulle det inte vara betungande att inte genomföra sitt arbete, ty det finns ju då alltid tid att göra det.
Nuet kan definieras som skärpunkten mellan vår erfarna historicitet och förväntan inför framtiden. Lycka är att leva sitt liv i nuet, på ett egentligt sätt (jmf Nietchze) . Utan döden fanns inget nu.
p.s Idag har genomgång på min forskningsartikel som nu är helt skriven utifrån Heideggers filosofi. Närmare bestämt har jag använt Martin Heidegger för att analysera fenomenet web 2.0 ur ett lärandeperspektiv. Spännande.
